Normalt sett gillar jag inte att beskriva ”vanligt” folk offentligt men Ida var trots allt med i en dokumentär på TV.
Jag har ingenting emot att det togs bilder på en häck, jag vill inte ha en fotograf som ser sig som kreativitetens siste utpost på jorden.
Håret på ryggen reser sig ofta när jag hör fotografer prata om hur de är missförstådda och att ingen respekterar deras konst.
Faktum är att för mig finns det en glädje i att fotografera brödbilder. Jag har ett vist rykte hos en del kunder som en kille som kan leverera produkter mot vit bakgrund som är bättre än en del andra fotografers. Och jag jobbar på att bli ännu bättre på det.
Dessutom tror jag Ida fortfarande var ganska malligt stolt över att vara fotograf på riktigt och åka på uppdrag i egen bil med kameror. Den där sköna känslan som man nästan förlorat.
Att hon var en oerfaren, ny fotograf syntes ju rätt tydligt, ingenting märkligt eller fel med det. Men bilden som ges av en pressfotograf är just schablonen. Hon fick ett uppdrag av en skrivande journalist och nästa gång man ser henne i bild är vid bordssamtalet där hon sitter tyst i bakgrunden. Det verkar ibland som att de framsteg som gjorts är att fotografen inte längre måste ta köksvägen medan ”redaktören” tar huvudingången.
Jag bryr mig inte så mycket om fotografrollen, i morgon kanske jag jobbar som kock istället.
Jag vet att bilden av en fotograf hos gemene man inte går att påverka, min mor förstår fortfarande inte att jag kan klara mig utan att ha fotoaffär.
Men, när bilden som visas alltid är schablonen (även om den i detta fall är sann) blir jag lite trött. Fotografer jobbar på tidning och skickas på uppdrag av reportern, fotografen är en sliskig modefotograf som lever för snabba bilar, brudar och klär sig slappt med skäggstubb. Eller har fotobutik och fotograferar konfirmander.
Jag saknar ofta i min kontakt med fotografkollegor en person som Per-Anders Jörgensen. Han slutade på Kvällsposten efter att ha blivit årets fotograf som 19-åring. Han behandlades inte väl av kollegorna och han visade nog rätt tydligt vad han tyckte om de som inte alltid gör sitt bästa på varje jobb, glassigt eller ej.
Istället blev han framgångsrik inom reklamvärlden med personbilder som specialitet.
Jag vill betona att jag inte vill att pressfotografer skall vägra göra tråkiga jobb eller bli kreativa bara för att få snyggare bilder till en utställning eller vinna årets bild. De har ett jobb att sköta och skall åka och fotografera nedkörna lyktstolpar och sådant.
Min syn på pressfotografrollen är inte naiv, jag har trots allt jobbat på bidredaktionen på en av Sveriges största (och bildmässigt bästa) dagstidningar.
Men jag är trött på fotografer som inte alltid gör sitt bästa och egentligen inte är intresserade av sitt jobb. ”...jag läser aldrig tidningen, jag tittar bara på bilderna ibland...” eller vad Ida sade.
När jag började på Sydsvenskan -99 hade chefredaktören stormöte med alla nyanställda och vikarier. han visste vad alla hette och vad de hade för bakgrund. ”Och vad säger du Mikael om detta, du som har erfarenhet av reklambilder men inte av pressbilder..?” Otroligt.
Han var också tydlig med vad som förväntades av en, alla fick en liten tidning där man fick läsa om all personal, tidningens målsättning och ståndpunkter samt hur hela arbetet från idé till tryckning gick till. Om man inte läste Sydsvenskan varje dag skulle man fundera allvarligt på om man verkligen skulle jobba där.
Jag har mer att skriva om detta men jobbet kallar.
Hon hamnade på DD mest för att hon var i behov av ett jobb efter gymnasiet (där hon läste medieprogrammet med inriktning på fotografering). *bara lite kuriosa hämtat från DD's webbsida*
