Som Erik skrev så behöver man ingen (separat) exponeringsmätare när man fotograferar digitalt.
Histogramvisningen i en digitalkamera är mycket användbar. Antingen använder man den till att se till att man inte underexponerar, eller så tillämpar man exponeringsmetoden
ETTR (Expose To The Right) dvs man ser till att histogrammet går så långt till höger som möjligt utan att det visar klippning av högdagrar. Den senare metoden fungerar bara bra med RAW och efterbehandling till önskad ljushet i bilden. Det finns mycket att läsa om detta på internet.
Om man använder film är det annorlunda. Då kan det vara praktiskt med en separat exponeringsmätare (speciellt om kameran inte har en sådan inbyggd
.
Med negativ film i kameran är det dock inte så väldigt kinkigt. Man kan klara rätt många situationer med
"sunny 16"-regeln.
Diafilm kan vara lite knepigare att exponera rätt, så i det fallet kan en exponeringsmätare vara ett bra hjälpmedel.
Är systemet med tiondelar av bländaren standard i ljusmätare, både avancerade och mindre avancerade?
Visning av tiondelar tror jag är ganska vanligt. Min Sekonic har det. När jag använder den så brukar jag höfta till med närmaste halv- eller tredjedels steg (beroende på om kamerans objektiv går att ställa in i halva eller tredjedels steg). På min mätare visas tiondelar med en slags mätarnål (digital) så det är lätt att se vilken tredjedel eller halva som ligger närmast.
Jag har en annan fråga också. Min mätare har ingen spotmätning. Är det nödvändigt för att fota landskap, eller räcker det med att använda reflektiv mätning och bara rikta mätaren ut mot det man ska fota?
Om man vill använda spotmätare så bör man plugga på lite om
zonsystemet (som Ansel Adams hittade på) eller åtminstone ha klart för sig vilken gråton en exponeringsmätare kommer att ge som "rätt exponering" (18% grått brukar vara en vanlig kalibrering). En spotmätare har man mest fördel av om man mäter i flera olika delar av motivet och väger samman värdena för att exponera så att filmens tonomfång utnyttjas maximalt.