Jag blir alltid så förundrad när fotografer hänvisar till gängse ersättningsnivå. för mig är fotograf som jobb och fotografi som sysselsättning något som bygger på kreativitet och lust.
Som fotograf ska man vara lyhörd (observera att jag relaterar till reklamfotografering nu, inte press, där jag inte har någon erfarenhet) till kundens behov. samtidigt ska man kunna tillföra något till en idé och göra slutprodukten ett eller två snäpp bättre. Detta gör man med hjälp av sin kreativitet och erfarenhet, nyfikenhet och skaparglädje.
Jag jämställer inte reklamfoto med konst, reklamfoto är lite prostitution i jämförelse.
Men hävdar ändå bestämt att på samma sätt som det är skillnad mellan picassos Guernica (stavas det så) och moster Gretas akvarell föreställande torpets utedass i solnedgång. så är det skillnad på fotografier och fotografer.
och jag tror att få vill betala 450 kr för att få se korpfotboll på den lokala bollplanen. men gladeligen betalar kanske dubbelt så mycket för att se ett landslag spela
Gängse ersättningsnivå känns för mig som ett tarvligt sätt att hålla priserna uppe (om din kompetens inte duger)
eller nere, för oss fotografer som debiterar långt över den satta nivån.
Kasta alla såna prisråd i soptunnan. slå dig själv på bröstet och debitera precis vad du vill.
Tycker dina kunder att det är värt det så är det jättebra (och du är värd det). tycker dina kunder att det är dyrt så är ju det trist, och du får fundera på varför.
Och du, hänvisa inte till din nyinköpta svindyra kamera för att argumentera om priset. det blir bara tramsigt. Som fotograf säljer du inte en vara, utan en tjänst.
Kanske har jag nu skitit i det blå skåpet. men det här var bara lite funderingar och inte meningen att göra någon sur eller besviken eller stött eller förbannad eller bitter.
