När foto bara känns så meningslöst!

[StefanN]

[Det här blir nog lite långt...]

Jag har under ganska lång tid nu känt en stor håglöshet när det gäller foto; en känsla av att det är så jäkla meningslöst och att glädjen har försvunnit. Det senaste 1½-året har jag inte fotat mycket alls och har från och till bara flyktigt reflekterat över detta. Men nu när tekniknörden inom mig har väckts och jag är sugen på att köpa en ny kamera så har detta, mitt fotoexistentiella dilemma, aktualiserats och jag är i behov att se om fler har känt så här och hur ni har tagit er ur det.

Jag har bara foto som en hobby och är just nu inte intresserad av att göra det till ett jobb. Jag började fotografera på allvar i samband med att jag köpte en DSLR våren 2005 och efter en initial fas när jag i princip fotade allting för allt var så nytt och roligt fastnade jag mest för att fotografera människor. Främst människor jag känner och mest situationsbilder. Det har blivit många bilder från fester och även från en nära väns bröllop. Det har alltid varit uppskattat av kompisarna och jag har verkligen gillat det. Jag har också fotat mycket "stilleben" (i brist på bättre ord) i vardagen och jag har verkligen älskat de fotografiska ögonen intresset har burit med sig. Att se det inte alla andra ser och att låta sig hänföras av ljuset.

Men sakta men säkert har jag börjat tröttna på att ta med kameran. Jag vet att jag kommer kunna komma hem med bilder som jag kan vara hyfsat nöjd med, men till vilken nytta? Jag har MÄNGDER med underbara bilder på mina kompisar från fester och tillställningar och jag känner inte att jag behöver fler. Jag har flera bilder jag tycker mycket om från semesterresor, men än sen då? De ligger mest och tar upp plats på hårddisken. Jag har nått ett stadie i min utveckling där mina bilder är så pass ok att de inte väcker det minsta intresse här på FS (tror jag, jag har inte laddat upp någon bild tagen senare än oktober 06 här) och jag har helt stannat i utvecklingen och nästan tappat intresset.

I somras läste jag en intressant kommentar av David Bicho till ett av Göran Segerholms blogginlägg där David citerade en gammal chefsredaktör som hade beskrivit den fotografiska utvecklingen såhär:

1. Först spelar man in ovanliga tidsbevis.
2. Sen vill man visa upp sin tekniska skicklighet.
3. Sen fattar man att ingen bryr sig, och då försöker man få nån att bry sig.

Jag tror jag har fastnat halvvägs in på steg nummer tre, ganska precis vid kommatecknet. Jag har fin (prisvärd, inte svindyr) optik, jag vet att jag kan skapa tekniskt bra bilder och jag har lärt mig PS jäkligt bra och tycker det är grymt kul att arbeta konstnärligt där. Men, jag saknar anledning! Även om jag skulle lyckas utvecklas till att skapa underbara bilder på mer än ett tekniskt plan så vet jag inte vad jag ska göra av det. Ska det bli ännu fler bilder som ligger på hårddisken? Vem ska jag visa dem för? Och varför skulle jag visa dem? Vill jag bara hålla på med foto om jag får beröm? Ja, så här går mina tankar och när de kommer hit blir det sällan konstruktivt utan leder bara vidare till ett existentiellt flum kring meningen med livet.

Så, är det någon som känner igen sig i det här? Någon som har några tips hur jag tar mig ur detta? Jag tror mig veta att jag behöver något fotografiskt projekt. Jag har ett projekt som har grott i tankarna ett tag, men det känns alldeles för stort i det här skedet, det kanske kan vara steg fyra eller fem. Sen skulle jag vilja ha en ny kamera för jag är redigt less på den jag har, den har blivit för jobbig i hanteringen. Men även om jag inser att ett inköp tillfälligt kan ge en kick så ligger mitt problem djupare än så.

Eller är det bara att inse att foto inte är något för mig? Om jag inte kan uppskatta fotograferandet bara för vad det är utan måste ha ett högre mål och mening...då kanske inte foto är en hobby jag ska ha?

 

[interpix]

Visst du skriver att du inte vill ha foto som jobb men att leverera till en bildbyrå kanske kan göra att det känns mer meningsfullt? Trots allt är det ju någon som får glädje/användning av bilderna då. Eller kanske satsa på att göra en utställning? Finns fina gallerier att hyra för en mindre peng. Min inspiration går för övrigt också i vågor så jag har garderat med några andra hobbyn.

 

[Casimir]

Se och lyssna på andras fotografer

Att se Mattias Klum's bilder och höra honom prata idag gav mig en kick i rätt riktning. Nu har jag bokat upp mig på en fotokurs till nästa helg och ser fram emot den svenska hösten.

De bästa bilderna tar jag när jag gör något som jag tycker är roligt. Det räcker för mig.

Lycka till

 

[DavidSidén]

känner igen det

Jag kan känna igen mig en del i det du säger. Upplevde ungefär samma sak efter en period av intensivt fotograferande av min son. För mig har fotograferandet nu övergått i en sorts slentrianmässig meditationsform (kanske ska säg att jag mest fotar landskap, natur och miljöer). Jag har upptäckt att det finns ett egenvärde i plåtandet. Ingen behöver bry sig om vad jag tar för bilder eftersom jag tar dem för min egen skull skulle man kunna säga. Visst är det kul med kommentarer, oavsett om de är positiva eller negativa, men i grunden skiter jag faktiskt i vilket. Här är det kanske på sin plats att säga att risken för att stagnera i sin utveckling är överhängande, men eftersom jag nog aldrig kommer bli riktigt nöjd med mina bilder (den dagen jag blir det är det kanske dags att lägga av) och samtidigt finner ett stort nöje i att konsumera fotografi tror jag inte det kommer inträffa.
Om du känner att du vill dela dina foton med människor på ett mer personligt plan, så kan du ju kanske ordna en utställning. Det behöver ju inte vara så omständligt.
Hoppas du finner din musa!
MVH. David

 

[Palletheking]

Jag har i många år fotat enbart för mig själv och mina nämaste. Har sista tiden haft tankar på att ta fotandet ett steg längre. jag är dock osäker på hur jag skall göra, trodde jag bestämt mig. Jag upptäckte snabbt att fotar man åt andra på uppdrag blir det inte mycket tid över för eget bildskapande och den tid som blir över behöver man ägna åt annat än foto o bildredigering. Får se hur jag väljer att göra. Visst kan det bli lite pengar i kassan men samtidigt berövar man sig själv sin största passion genom att göra den kravfylld, samt att man tvingar sig att fotografera sånt man egentligen inte vill.

Mitt råd till dig är nog att ta det lungt o vänta in rätt feeling. Den kommer säkerligen tillbaka. Min största glädje med fotograferandet är nog all feed back som jag ändå får genom vänner o bekanta. Kameran ger mig en mening i tillvaron och jag tycker om att ha den med mig. Visst har det funnits perioder liknande den du genomgår, men det brukar vända. jag tror att det för dig kan vara nyttigt att ändra inriktning och fotografisk stil en period. Upptäcka nya sätt att se på fotografering. Ex kör bara svartvitt ett tag eller ägna dig åt enbart stativfoto. Välj ensidiga men samtidigt utvecklande motiv. Ett nyinköp av utrustning kan också vara en riktig braständare. Att tappa inspirationen för sin största o enda hobby måste likna det som de som varit troende i många genomgår när de plötsligt tappat eller börjar tvivla på sin tro. Jag är övertygad om att dina vänner som fastnat på så många olika festbilder inom sinom tid vill ha hjälp med både bröllopp och dopbilder. Någon blir superglad när du lämnar över en CD från studentskivan, eller 50-årsuppvaktningen. Svensexor behöver också få förevigas om än med vissa inslag av censur. Poängen är dock att man gör allt gratis. För så fort du börjar ta betalt så blir det inte ett intresse i samma utsträckning. Det är inte antingen eller men man skall vara försiktig med att proffessionalisera en hobby. Det ger aldrig samma meditativa ro. Hoppas det var något i mitt inlägg som du kan ta till dig.

Mvh. Paul

 

[Rolz]

Du är långt ifrån att känna så, stundom så har jag varit less på skiten om uttrycket tillåts och bara blängt ilsket på kamarafanen. Det har varit olika längd på formsvackorna men se, helt plötsligt har molnen skingras och livet har återuppstått (c;

Nu lever jag ju delvis på mitt plåtande vilket gör min situation något annorlunda än din. Men man lär aldrig komma ifrån stunder när man är lack på det och tycker att det är mer eller mindre pest.

Ett tips är att titta lite noggrannare igenom de bilder som du själv är mest nöjd med så långt, försök att känna förnimmelsen från tidpunkten när bilden kom till och försök återuppväck den och ta en ny bild som kanske då blir ännu lite bättre med dina mått mätt.

Ett annat tips är att prova nya utmaningar, har du tagit en tur på stan när mörkret lagt sig? På sådana bilder blir motiven ganska annorlunda från dagens ljus samtidigt det är mer krävande och har det samtidigt kommit en regnskur så jisses vilka härliga speglingar i våt asfalt det blir.

Så mitt råd får bli, uthärda för det kommer stunder när det är mindre skoj än vid andra tillfällen.

//Ronney

 

[iSolen.se]

Prova att sälja bilder, det är inte lätt och är en utmaning i sig.

Sen finns tävlingarna. Har du någon fotokompis? Tävla om att få med flest bilder i pressen.

Skaffa en PS3. Den sätter fart på bildvisandet i soffan när ni har gäster hemma. Låt gärna en gäst ta kontrollen .

 

[StefanN]

Tack så mycket för svaren, jag uppskattar det! Det betyder mycket att läsa vad ni har gått igenom och hur ni har tänkt.
Patrick - en egen utställning är nog inte ett så tokigt långsiktigt mål att ha att sikta mot. Jag vet inte varför jag har tänkt att det bara är för "riktiga" fotografer, och inte sådana som jag. Bildbyrå är ju också något som man skulle kunna prova utan alltför mycket commitment.
Casimir - jag tycker det är grymt intressant att läsa om andra fotografer, så ett naturligt steg är ju att gå och lyssna och träffa dem också. Sätter upp det på listan .
David - det där är en skön inställning och jag hamnade där själv ett tag. Att foto blev som en meditation och helt på mina villkor. Jag tror jag dock tappade drivet att gå ut med kameran och kanske blev för enkelspårig och tröttnade på mig själv.
Paul - Ja! Jag har gillat de gånger när jag bara har gått ut med ett fast objektiv och begränsat mig på det sättet. Och som du säger, att sätta begränsningar tvingar mig att tänka nytt och inte bara fortsätta plåta samma typ av bilder på samma typ av tillställningar. Jag tror också, som du, på vikten att fortsätta hålla det kravlöst när det gäller leverensen, i alla fall än på dett tag. Sen är det också kul att höra att det kan vara OK att köpa en ny dyrare kamera och fortsätta hålla det på en hobbynivå.
Ronney - Ett mycket bra tips att gå tillbaka till mina gamla bilder som jag har gillat och fundera med utgångspunkt av dem. Vad gjorde att jag gillade att ta dem, vad gillar jag med dem, hur kan jag göra det bättre?
Ola - Tävlingar har jag också haft lite funderingar kring. Har inte tänkt på att tävla mot en kompis (även om det lät lite kul), men att kanske ställa upp i lite tävlingar här och i Foto. Inte så mycket för att vinna kanske som för att det ändå blir en sporre att aktivera sig och att jag får ett uppdrag!

 

[iSolen.se]

...Ola - Tävlingar har jag också haft lite funderingar kring. Har inte tänkt på att tävla mot en kompis (även om det lät lite kul), men att kanske ställa upp i lite tävlingar här och i Foto. Inte så mycket för att vinna kanske som för att det ändå blir en sporre att aktivera sig och att jag får ett uppdrag!

Det finns många tävlingar men man kan ju hitta på egna

Utan att vara bra på foto har jag varit med i 5 av 6 möjliga stockholmstidningar, det var min utmaning i höstas. (då räknar jag inte en olycka där jag var i andra änden av rapporteringen).

Starta en tråd här..."tag en 'blåare bild' eller vad som helst och posta här".

Eller börja nåt helt nytt. Stilleben kanske? Vad har du på väggarna hemma? Dina bilder?

 

[Erik Schalin]

Livet går upp & livet går ner. Det har sina cykler.