Längre skärpedjup på makrobild
- Trådstartare Magnusss
- Start datum
Jörgen Rehnstedt
Aktiv medlem
Själv så brukar jag köra med f16 + Blixt 1/200 s det brukar ge ett bra skärpe djup men tyvärr oxså ljus blänk från blixten
JanOlofHärnström
Aktiv medlem
Ett problem med kraftig nedbländning är att skärpan försämras. Man kan alltså vinna större skärpedjup men på bekostnad av detaljrikedom och skärpeintryck. Fenomenet kallas diffraktion och uppträder på riktigt små bländare.
Men med bländare 16 så ska det inte vara något problem.
Nedbländat till bländare 32 så kan man däremot få stora problem med skärpan.
(Fenomenet diffraktion kan liknas vid en vattensstråle som pressas genom ett litet hål och sprids som en dusch i stället för som en tunn stråle)
Men med bländare 16 så ska det inte vara något problem.
Nedbländat till bländare 32 så kan man däremot få stora problem med skärpan.
(Fenomenet diffraktion kan liknas vid en vattensstråle som pressas genom ett litet hål och sprids som en dusch i stället för som en tunn stråle)
Pongu
Aktiv medlem
Ja, håll dig till f/16 för att maximera skärpedjupet utan att tappa för mycket skärpa till diffraktionen. Även f/22 kan funka, men då börjar det gå utför... Går du tillräckligt nära kommer även f/16 att ge ett kort skärpedjup och det finns inget du kan göra åt saken. Gråfilter gör ingen nytta! Vad du kan göra är att positionera motivet så att det som måste vara i skärpa hamnar så mycket som möjligt i samma plan, vinkelrätt mot kameran. Exempelvis för en fjäril med vingarna utfällda tagen rakt uppfrån kan det räcka med ett kort skärpedjup för att få allt skarpt.
/Pontus
/Pontus
JanOlofHärnström
Aktiv medlem
Ändå spelar storleken ingen roll!
Pupillen
Aktiv medlem
Det vinner man tyvärr ingenting på eftersom man i o m det sista F:et även förstorar diffraktionsfläckarna. För att kompensera detta måste man då blända upp precis så mycket att slutresultatet blir detsamma. Det går inte att lura diffraktionen
Metoden fungerar alltså enbart i de fall där objektivet helt enkelt inte kan bländas ner så mycket som man vill, vilket är ganska vanligt med storformatsobjektiv och det är nog därifrån denna ganska vitt spridda föreställning har kommit. Jag har ett svagt minne om att Ansel Adams nämnt saken i någon av sina böcker, men då handlar det som sagt om att objektivet rent fysiskt inte kunnat bländas ner till "diffraktionsgränsen" med ett stort format och att man därför sänkt denna gräns genom att delförstora. Ett objektiv avsett för 8x10" kan kanske bara bländas ner till f/90 (diffraktions och skärpedjupsmässigt motsvarar det ca f/11 för småbild, d v s rätt liten diffraktion), genom att då istället använda ett sådant objektiv till 4x5" istället så kan man fördubbla skärpedjupet och diffraktionen.
Det bör också påpekas att det är de EFFEKTIVA relativa bländartalen som bestämmer diffraktionsfläckarnas storlek på bildplanet. Dessa suddiga fläckar förstoras naturligtvis sedan upp när vi förstorar bilden så det effektiva relativa bländartal som vi kan acceptera är alltså starkt beroende på film/sensorstorleken.
jkene
Aktiv medlem
Pupillen skrev:
Det vinner man tyvärr ingenting på eftersom man i o m det sista F:et även förstorar diffraktionsfläckarna. För att kompensera detta måste man då blända upp precis så mycket att slutresultatet blir detsamma. Det går inte att lura diffraktionen
Metoden fungerar alltså enbart i de fall där objektivet helt enkelt inte kan bländas ner så mycket som man vill, vilket är ganska vanligt med storformatsobjektiv och det är nog därifrån denna ganska vitt spridda föreställning har kommit. Jag har ett svagt minne om att Ansel Adams nämnt saken i någon av sina böcker, men då handlar det som sagt om att objektivet rent fysiskt inte kunnat bländas ner till "diffraktionsgränsen" med ett stort format och att man därför sänkt denna gräns genom att delförstora. Ett objektiv avsett för 8x10" kan kanske bara bländas ner till f/90 (diffraktions och skärpedjupsmässigt motsvarar det ca f/11 för småbild, d v s rätt liten diffraktion), genom att då istället använda ett sådant objektiv till 4x5" istället så kan man fördubbla skärpedjupet och diffraktionen.
Det bör också påpekas att det är de EFFEKTIVA relativa bländartalen som bestämmer diffraktionsfläckarnas storlek på bildplanet. Dessa suddiga fläckar förstoras naturligtvis sedan upp när vi förstorar bilden så det effektiva relativa bländartal som vi kan acceptera är alltså starkt beroende på film/sensorstorleken.
Låter logiskt, men om man tittar på de makrobilder som faktiskt produceras är det många som har ovanligt långt skärpedjup vilket får mig att förmoda att man inte skjuter 1:1 utan kanske 1:2 och beskär istället (men kanske då utan att förstora). F16 på 1:2 borde rimligtvis ge bättre skärpedjup än F16 på 1:1 men med samma diffraktion (?). Om diffraktionen är minimal tror jag inte det gör någon större skillnad vid förstoring så länge man inte gör drastiska förstoringar.
bildsten
Aktiv medlem
Du kan ta flera exponeringar med något förskjutet focusplan mellan varje exponering och sedan lägga ihop bilderna i PS. Det är lite pyssligt men ger ett utmärkt resultat vad jag har sett. Jag har bara provat med två exponeringar. Jag har sett bilder där man lagt ihop närmare 10 exponeringar och det var förbluffande bra.
Maxieboy
Aktiv medlem
Längre brännvidd ger mer skärpedjup.
Sigma 70-200mm/2,8 samt
63mm mellanringar ger ett bra skärpedjup vid
f=8-11 men helt tillräckligt redan vid f=2,8-3,5
http://web.telia.com/~u43309209/makro/index.html
Sigma 70-200mm/2,8 samt
63mm mellanringar ger ett bra skärpedjup vid
f=8-11 men helt tillräckligt redan vid f=2,8-3,5
http://web.telia.com/~u43309209/makro/index.html
