Dessutom kan den kromatiska aberrationen manifesteras på två rätt olika sätt som brukar behandlas separat:
Den axiella kromatiska aberrationen beror som sagt på att olika färger fokuseras på olika ställen i längdsled så att en del färger blir skarpt återgivna medan andra avbildas som oskarpa fläckar (d v s oskärpehetscirkar). Observera att denna typ av kromatisk aberration uppenbarar sig över hela bildytan och att nedbländning minskar problemet eftersom oskärpehetscirklarna då blir mindre.
Den laterala kromatiska aberrationen ger bilder där alla färger blir skarpt återgivna på samma plan men att avbildningsskalan (förstoringsgraden) blir olika för olika färger. Om alltså en motivdetalj på ett givet avstånd från bildens mitt är uppbyggd av mer än en enda färg så kan detaljen splittras upp i olika färger så att man får färgskiftningar i konturer o d. Enklast är nog att tänka sig att motivdetaljen i fråga är en vit stjärna, denna blir då inte punktformig på bilden utan sträcks ut i radiell riktning och blir ett kort färgglatt streck istället för en vit punkt (med radiell aberration får man en rund, suddig och färgad fläck istället). Den laterala aberration syns inte i bildens mitt men ökar utåt hörnen och påverkas INTE av nedbländning.
Det bör kanske också nämnas att olika färgfenomen som beror på själva sensorn ibland tyvärr också benämns som kromatisk aberration, vilket jag tycker man ska undvika.
