Ser att du delvis anammat mitt förslag på texten under ”Foto”. Det var väl trevligt. Där det inte överensstämmer vill jag bara tala om hur jag tänkte, med utgångspunkt från att du ville ha en poetisk ton just här.
Meningen ”Att ständigt söka …” tycker jag är mer expressivt än din version + upprepningen av ”Att” i båda meningarna som jag tycker tillför en viss rytm. Det är också medvetet jag därefter har ny mening för varje parameter, där du har en saklig uppräkning i en enda mening. Jag vill tro att jag med detta nått en viss poetisk touch och livlighet som din något prosaiska uppräkning saknar. Dessutom får du en olycklig upprepning av ”den” och ”perfekt”.
Där jag har ”komposition” har du ”motiv”. Där ville jag få fram att det var kompositionen som var slutgiltig (inte kunde föras längre) när du ansåg att du hade Bilden (med stort B). Du har valt ordet ”motiv”. Där tycker jag svagheten är att ”ett perfekt motiv” kan sägas ha funnits så länge du riktat kameran mot detta ”motiv” och att bilden med detta antagligen inte nått den ”slutgiltiga” potential som bör känneteckna Bilden som du anser är perfekt (då du släpper den för att ta itu med morgondagens bilder).
Ha gärna synpunkter på mitt resonemang. Själv tar jag det här som en intressant lek i språkets valörer. Jag har givetvis respekt för din version men är samtidigt intresserad av hur du försvarar din text mot mina invändningar.
Kanske har andra intresserade egna vinklingar på konsten att göra prosa till poesi utan att hamna i pekoral. Det vore i så fall intressant att höra. Hänger t ex en genomsnittlig läsare med på inledningen: ”Ljuset är konstant, ljuset är en konstant.”, eller är bara jag trög?
Lycka till!
