Jan-Erik Kaiser
Aktiv medlem
Bra fråga!
Jag tycker det är etiskt riktigt att ha möjlighet att fota allt som inte är förbjudet (ibland även det som är förbjudet). Sedan så finns det många tillfällen där det är direkt olämpligt. Både för egen del men även för modellen.
Man behöver ju inte gå längre än till sig själv; jag hade lätt kunnat nita något jobbig jäkel som viftar med kameran framför ansiktet på mig eller någon närstående Som ofrivillig modell så står man inte och tänker på de juridiska och filosofiska skillnaderna mellan själva fotograferandet och den efterföljande eventuella publiceringen. Blir man fotad så känns det helt enkelt väldigt obekvämt.
Frågan är vem som ska avgöra. Är det modellen? Föräldrarna? Fotografen? Censur i efterhand?
Sedan kan man kanske också fråga sig var gränsen för att "bli fotograferad" går. Är det när man är nära fotografen? Om man är med i bakgrunden? Om man har objektivet i näsan? Med en systemkamera så blir det lätt väldigt laddat, fotar man med mobilen är det väldigt få som känner sig kränkta eller misstänksamma även om det vid en publicering skulle innebära exakt samma sak.
Det blev ett långt inlägg utan något egentligt svar...
Jag har noterat att irritationen är direkt proportionell mot kamerautrustningen storlek dvs en stor kamera med långt objektiv stör mera än en liten kompaktkamera eller ännu bättre min GoPro eller mobil.
Och har man stativ som jag har så dras ordningsvakter till en som flugor till en kvarglömd kolaklubba.
Jag håller mig alltid på avstånd men med en vanlig DSLR med 18/250 tele är man inte osynlig - hur man än anstränger sig.
Ingen egentlig kommentar men bara lite reflektioner i största allmänhet.