Känslor i naturbilder...

[Sonnaren]

Vet inte om jag missförstår dig Lotta men jag blir misstänksam om någon påstår att "naturen" är glad eller ledsen, upprymd eller melankolisk, givmild eller grym.
Naturen har inga känslor alls, den bara är.
Alla försök till att personalisera naturen kan vi bara göra efter vår egen måttstock.
Är Norra Ishavet grymmare än Stilla Havet runt Hawai?? Näe, knappast, det är kallare och det är otrevligt för oss men det är samma vatten, det är bara en fråga om tiden för förflyttningen.
Naturen bara är, det är upp till oss att besjäla den om vi vill men vi kan bara göra det som människor.
Naturen själv bryr sig inte i vilket.
Men vem har sagt att det inte kan ligga stor vila och troligen också läkedom i att gå ut och besjäla naturen - och sedan se om några andra fattar vad vi menar med våra försök. och om de inte förstår - än se'n, deras tolkningar är precis lika riktiga som våra egna, upphovsmannarätten till trots....;-)).
Us

 

[skarpedjup]

Varför försöka förmedla känslor och annat i bilder överhuvudtaget då?

Det finns väl visst känslor och saker man kan lägga in i naturbilder för att få oss människor att förstå och relatera det till våran kultur.

Ta tex Bruno Liljefors naturbilder som exempel.

 

[Arleklint]

Ulf har rätt i att naturen inte har egna känslor, men det saknar betydelse för bilden.

Naturen förmedlar - varken den vill eller inte - massor av känslor till oss människor som lever i eller intill den, och det är dom som är frågan om man kan fånga.

Jag är övertygad om att det går, även om jag för egen del anser mig dålig på att fånga de negativa känslorna.

 

[Sonnaren]

Se där Janne, vi är helt överens, hade inte trott något annat heller.
Men att fånga negativa känslor i naturen...hmmm, så här års är det nog näst intill en omöjlighet ".......var människa i sin själ vill väl när grön naturen står." (Birger Sjöberg, Släpp fångarne loss det är vår!).
Näe det är inte lätt att fotografera naturen med en negativ klang så här dags på året.
Men om du vill göra det så att det blir påtagligt får du kanske blanda in en stor del av människans verk i bilden.
Och det behöver ju inte nödvändigtvis vara det människan gjort - det går säkert lika bra med det människan underlåtit att göra också.
Men då är det ju inte naturfoto längre - i varje fall inte puristiskt naturfoto - men måste det vara det?
Och en annan sak Janne, med de förutsättningar som råder just nu kanske det inte är så lyckat att pressa sig till flera "måsten".
Allt går inte att lösa med fotografering, ibland går fotgraferande i stå, jag har aldrig sett att någon tagit bra bilder i en sådan period.
Eller kanske är det så att det skall vara något annat i fotoväg för att lösa upp knutarna?
Under alla förhållanden kan det kanske vara bra att spana efter något motiv som står i samklang med hur man känner sig och fotografera det på ett kongenialt sätt.
Det kanske inte är naturen alls, det kanske är ett kolupplag eller takåsar nedlagda sjukhus eller vattenytor.
Känn in något som verkar känna som du själv (man får även besjäla tingen om man vill) och se vad som kan göras av det.
Us
PS Det är bråda tider i naturen just nu och mycket olyckor händer.
Vill av egen erfarenhet avråda från bilder på över/påkörda djur.
Jag har några sådana negativ/dia på räv, grävling och rådjur men de är ganska hopplösa bilder som jag aldrig gjort något av. Är ganska säker på att motivområdet inte är något som kan göra någon fotograf nöjd med resultatet.
Men ett slags naturfoto är det. Och tusan så negativt också...
Ds

 

[Mari Lo]

...i betraktarens öga...

En del bildsymboler är de flesta av oss överens om inom den kultur vi tillhör.

...ljus/mörker, rörelse/stillhet, trånga utrymmen/det vidöppna...

...så även om just jag inte är rädd för mörkret så skulle jag ändå förstå och acceptera att många människor uppfattar en mörk bild som hotfull/otäck/skrämmande.

Andra är personliga, bygger på den egna upplevelsen, associationer, referensramar. En fågel med utbredda vingar är nog för de flesta en vacker syn med associationer till frihet. För den som är rädd för fåglar är det förstås inte så.

Det finns en massa skrivet om att använda kulturella uttryck i helandeprocesser. Något av det jag lärt mig gäller poesi och skrivande men går att använda även i bild.

Framförallt - arbeta intuitivt.
Man kan lura den strukturerade språkligt/matematiska vänster hjärnhalva - så att man inte hinner "tänka" genom att t ex sätta tidsgräns, slumpa uppgifter, begränsa material o dy. Om man ger en blyertspenna till en stor grupp människor och ber dem att på en minut rita en abstrakt bild, en krumelur, av en känsla, ex glädje, kommer man att kunna se gemensamma mönster mellan de olika teckningarna.

Det här är förstås något annat än det som din läkare ordinerade. Med risk för att skriva något som du redan vet delar jag ändå av mina erfarenheter. Att vara utbränd innebär att balansen mellan olika signalsubstanser är rubbad. Nyckelord är kortisol och serotonin.
Kortisol bildas av långvarig stress och förbränns av aningen högre puls än vilopuls... ungefär: man ska kunna prata när man går. Det tar ca 45 minuter innan förbränningen kommer igång.
Serotonin är ett välmåendehormon som styr vår förmåga att känna oss nöjda och att njuta. Skratt och fysisk beröring påverkar serotoninet positivt. Halterna av serotonin/kroppens förmåga att uppta serotonin är kopplat till melatonin. Melatonin bildas under sömnen i mörker under några viktiga timmar om natten. Runt midnatt till 05.00-06.00 ca. Störd sömn är ett av de första tecknen på utbrändhet.

Så
- att gå ut och fotografera i naturen kan vara att förbränna kortisol och förbättra serotoninupptagningen, att bli lagom trött så att man sover gott.

- att gå ut och fotografera i naturen, kan också vara att gestalta känslor för att bearbeta det som utlöst överbelastningen och ledde till utbrändhet, för att bättre förstå och kunna möta nya liknande situationer.

 

[jansta]

Re: Varför skapade jag denna tråd?

Arleklint skrev:

Idag var jag hos läkaren och beskrev hur jag mådde.
Läkare frågade om jag aldrig mådde bra... Jo sa jag.. när jag får gå i naturen med min kamera.

Så läkaren ordinerar:

- Jobba inte före 19 juni!
- Gå ut och fota i naturen!

På gott och ont är det iallafall lite gott!

Det jag funderar på är om jag med kameran i naturen kan visa hur jag mår. [/B]

Jag känner igen mig i din situation och det syns i mina bilder, eller jag låter det synas i mina bilder. Har det som terapi. Mår bättre i naturen med kameran och gör klart med att göra bilden. Tycker att jag har mer ner nerv i bilderna nu.

http://www.fotosidan.se/member/portfolio/viewpic.htm?ID=373087

http://www.fotosidan.se/member/portfolio/viewpic.htm?_q=1&ID=373075

/Jan

 

[Arleklint]

Mari: Jag är oerhört glad över ditt engagemang! Jag tar till mig allt du skriver i kommentarer, och inte minst nyss i forumet.

Jag är sjukskriven och har därmed gett upp jobbet för en stund, men fotot vägrar jag släppa. I mitt foto behöver inte finnas krav, där kan jag bara leka joddla och trivas. Jag hoppas det kan vara läkande.

Jo, jag vet, Jag har ambitioner i fotot, men jag släpper dom och nöjer mig med leken. Bilderna blir nog ändå bäst då...

 

[jpersson]

Arleklint skrev:
Det jag funderar på är om jag med kameran i naturen kan visa hur jag mår.

Naturen mår inte; den är. I ditt första inlägg skrev du ''naturbilder avspeglar känslor''. Vi pratar inte om naturens känslor utan om dina känslor och betraktarens känslor. Mår du skit så dra ner kameran i skiten. Jag tror att det handlar mer om att våga.

Listan på mörka naturbilder kan göras lång.