En sak som kanske kan tilläggas när det gäller äkta HDR, är att man inte behöver så mycket som tre bilder. Det räcker med två om man är noga med exponeringen. Den mörkare av bilderna ska då ligga på gränsen, eller strax under gränsen till att högdagrarna klipper, och den andra bilden kan man ta med valfritt mellan två och sex steg mer exponering, alltefter hur stort dynamiskt omfång man vill överbrygga.
Det kan finnas en liten vinst med att ha fler bilder än två, om det dynamiska omfånget är mycket stort, och det är bruset i de lägre mellantonerna, som kan komma fram, särskilt om man har använt högt ISO. Men om man utgår ifrån bas-ISO hos kameran, har de flesta kameror åtminstone tio stegs omfång, och om man har sex steg mellan bilderna finns fortfarande en överlappning av fyra steg, och man får ett totalt omfång av sexton steg. Man behöver sällan mer än fjorton, så fyra stegs skillnad, samma som man får med metoden att gaffla, räcker troligen.
Men om man gafflar +2 och -2 och kameran i övrigt exponerar normalt, så får man en underexponerad bild som knappast hjälper till när man lägger ihop dem, så det dynamiska omfånget ökar bara till tolv steg om kameran har tio, alltså ett par steg mindre än man får ut exempelvis ur Nikon D7000 eller Pentax K-5 med bara en enda exponering.
Så metoden att ta en rätt exponerad bild för högdagrarna, och en med fyra steg mer exponering och lägga ihop i HDR-programmet ger i de flesta fall bättre resultat än att gaffla med två steg upp och ner. Om man däremot gafflar och ställer in så att den mörkaste exponeringen ligger på gränsen till att klippa, kanske en kompensation på +2, så kommer den ljusaste bilden att kunna ha mer teckning i skuggorna än om man inte kompenserar.