Annons

Varför är inte 3D-bilder mer populära?

Produkter
(logga in för att koppla)
Jag har en sådan gammal stereobetraktningsapparat som du visar i bilden efter min farmor och farfar samt en bunt bilder från tiden omkring förra sekelskiftet eller så. För så där 20 år sedan roade jag mig med att ta förskjutna bilder med en digitalkamera och göra bildpar som passade i apparaten. Fungerade utmärkt. Har man glasögon kan det dock vara svårt att få in näsan i apparaten och få rätt betraktningsavstånd.
 
Jag har jobbat vid såna skärmar och med sådana glasögon för många år sedan. 3D-mätning i flygbilder. Var ganska kul.

Vi fick kolla på gamla flygfoton i stereo i gymnasiet. Vår gammalmodige naturkunskapslärare (klädde i basker) plockade fram en hög foton från gissningsvis 40-talet ur materialskåpet och betraktningstillbehör i form av två linser i en ståltrådställning som man ställde på bordet. Bilderna föreställde geologiska formationer i Sverige från ovan. Man behövde inte skela men bilderna var svartvita och lite tråkiga.
 
Kör själv en del VR och tittar på 3D film via youtube. Många videoklipp är dock i väldigt låg upplösning, riktigt tråkigt att tekniken inte kommit längre. Men det kan även bero på att Youtube inte riktigt stödjer den höga upplösningen i headsetet eller något. Bäst är väl kanske att tanka hem 3D filmer i så fall.

När det görs bra så är det fantastiskt, som att vara där. Mycket tråkigare med en 2D film.
 
Senast ändrad:
Kör själv en del VR och tittar på 3D film via youtube. Många videoklipp är dock i väldigt låg upplösning, riktigt tråkigt att tekniken inte kommit längre. Men det kan även bero på att Youtube inte riktigt stödjer den höga upplösningen i headsetet eller något. Bäst är väl kanske att tanka hem 3D filmer i så fall.

När det görs bra så är det fantastiskt, som att vara där. Mycket tråkigare med en 2D film.
Jag håller med dig, när det görs 3D-film på "rätt sätt" kan det bli mycket bra. Men när det blir en "hype" så kommer många mindre bra "konverteringar" till 3D.. och visst blir det en del 3D-effekter men oftast på bekostnad att det inte känns naturligt. Det är även lätt hänt att man vill "ta i" och överdriva djupkänslan och då skapar 3D-djup som gör det ansträngande för våra ögon att titta på under en längre tid. Jag tycker att det funkar jättebra att titta på "vanliga" stereoskopiska bilder på min 3D-TV med ett par polariserade glasögon, samma som användes på biograferna. Jag tycker det är synd att när det kommer sådan bra teknik att inte säljarna visar hur köparen själv kan fotografera eller videofilma i 3D och göra sina egna personliga 3D-bilder/filmer utan det visas endast 3D-köpfilm i butikerna och ibland kanske även en sådan mindre bra 3D-konverterad köpfilm. Även om inte butikerna är intreserade av att lära sig göra eget material borde man ha en usb-sticka eller hårddisk med 3D-bilder som visas. Det blir ju hur häftigt som helst. Tänk er själva en 3D-fotograferad macrobild visad i 55 tum.
 
Senast ändrad:
Det finns ju många tekniker för att återge stereoskopiskt, den vanligaste för större publik är passivt polariserat. Bilderna projiceras på duk med olika polarisering (i praktiken med hjälp av t ex ett roterande filterhjul) och betraktarna har passiva glasögon med olika polarisering. Den tekniken har använts i många år i bl a IMAX- och IWERKS-biografer. Glasögonen är passiva och relativt(!) billiga.

Den första "3D" applikationen för bildskärm som jag såg IRL var någon gång i mitten av 90-talet, aktiva växlande glasögon. Bildskärmen visade varannan bild vänster/höger och glasögonen hade ett LCD-skikt som öppnade och stängde respektive öga i synk, synkat med en IR-signal till glasögonen. Ändamålet var att titta på modellerade molekyler, i läkemedelsindustrin.

Men det har experimenterats med digitala tekniker utan speciella glasögon också, för kanske 15 år sedan hade (Panasonic? Sony? LG?) en bildskärm som byggde på en teknik liknande den i de gamla "3D" vykorten. Ett vertikalt raster/prisma där vinkelskillnaden mellan ögonen räckte för att separera de två bilderna. Vi hade en prototyp på min dåvarande arbetsplats några veckor och den funkade förvånansvärt bra. Men hade det varit kommersiellt livskraftigt så hade vi nog sett fler produkter med den tekniken. Även många av dagens high-end 3D applikationer som inom medicinteknik använder passiv polarisering.
 
Jag håller med dig, när det görs 3D-film på "rätt sätt" kan det bli mycket bra. Men när det blir en "hype" så kommer många mindre bra "konverteringar" till 3D.. och visst blir det en del 3D-effekter men oftast på bekostnad att det inte känns naturligt. Det är även lätt hänt att man vill "ta i" och överdriva djupkänslan och då skapar 3D-djup som gör det ansträngande för våra ögon att titta på under en längre tid. Jag tycker att det funkar jättebra att titta på "vanliga" stereoskopiska bilder på min 3D-TV med ett par polariserade glasögon, samma som användes på biograferna. Jag tycker det är synd att när det kommer sådan bra teknik att inte säljarna visar hur köparen själv kan fotografer eller videofilma i 3D och göra sina egna personliga 3D-bilder/filmer utan det visas endast 3D-köpfilm i butikerna och ibland kanske även en sådan mindre bra 3D-konverterad köpfilm. Även om inte butikerna är intreserade av att lära sig göra eget material borde man ha en usb-sticka eller hårddisk med 3D-bilder som visas. Det blir ju hur häftigt som helst. Tänk er själva en 3D-fotograferad macrobild visad i 55 tum.
Jag vill minnas att Samsung eller LG släppte en mobil som filmade 3D under senaste hypen.
 
Det finns ju många tekniker för att återge stereoskopiskt, den vanligaste för större publik är passivt polariserat. Bilderna projiceras på duk med olika polarisering (i praktiken med hjälp av t ex ett roterande filterhjul) och betraktarna har passiva glasögon med olika polarisering. Den tekniken har använts i många år i bl a IMAX- och IWERKS-biografer. Glasögonen är passiva och relativt(!) billiga.

Den första "3D" applikationen för bildskärm som jag såg IRL var någon gång i mitten av 90-talet, aktiva växlande glasögon. Bildskärmen visade varannan bild vänster/höger och glasögonen hade ett LCD-skikt som öppnade och stängde respektive öga i synk, synkat med en IR-signal till glasögonen. Ändamålet var att titta på modellerade molekyler, i läkemedelsindustrin.

Men det har experimenterats med digitala tekniker utan speciella glasögon också, för kanske 15 år sedan hade (Panasonic? Sony? LG?) en bildskärm som byggde på en teknik liknande den i de gamla "3D" vykorten. Ett vertikalt raster/prisma där vinkelskillnaden mellan ögonen räckte för att separera de två bilderna. Vi hade en prototyp på min dåvarande arbetsplats några veckor och den funkade förvånansvärt bra. Men hade det varit kommersiellt livskraftigt så hade vi nog sett fler produkter med den tekniken. Även många av dagens high-end 3D applikationer som inom medicinteknik använder passiv polarisering.

Alla tekniker för att titta på 3D utan glasögon gör att du måste sitta på rätt plats för att se 3D. Det är ungefär lika tråkigt som att i sin ensamhet titta på 3D-film i VR-headset.
Min 3D-videokamera har en skärm man ser 3D på utan glasögon men det gäller att ha den lilla skärmen mitt framför ögonen.
 
Jag vill minnas att Samsung eller LG släppte en mobil som filmade 3D under senaste hypen.
Det är mycket möjligt att det stämmer, dock inget jag noterat men jag är inte så mobilintresserad. Däremot så var det en del märken som släppte 3D-kameror. Fujifilm hade sina real 3D W1 och W3 kameror som hade en display på baksidan av kameran som kunde visa en riktig 3D-bild utan specialglasögon. Displayen använde typ lenticular-tekniken som även de TV-apparater som Viewmaster i ett inlägg lite ovan nämner.
 
Alla tekniker för att titta på 3D utan glasögon gör att du måste sitta på rätt plats för att se 3D. Det är ungefär lika tråkigt som att i sin ensamhet titta på 3D-film i VR-headset.
Min 3D-videokamera har en skärm man ser 3D på utan glasögon men det gäller att ha den lilla skärmen mitt framför ögonen.
Precis, det stämmer att det oftast är så. Det finns olika "hotspots" där det blir bra 3D-effekt och utanför dem blir det inte alls bra. Det är därför den teknik jag nämnde tidigare i tråden, Lenticular images, använder fler frames/delbilder än det stereopar som används vid "vanliga" stereofoton.
Det är inte ovanligt att man använder minst 20-30 bilder när man tar fram en lenticularbild. Detta gör att man får många fler hotspots samt att varje hotspot funkar i en större betraktningsvinkel, alltså att man kan röra sig lite i sidled innan man hamnar utanför hotspoten. Tar man fram en större bild typ 120 cm bred i lenticular och "kalibrerar" den för att fungera som bäst när man betraktar den från minst 2 meters avstånd så kan hotspoten fungera i runt 1 meter i sidledsförflyttning innan den "startar om" med en ny hotspot.
 
Det påminner om de gamla vykorten med "djup". Jag måste googla på ordet och kom till en video som beskrev processen som ju inte var helt okomplicerad.
Nej, det krävs en del arbete för att få till en lyckad lenticularbild. Men resultatet är väl värd mödan. Det gäller att vara noggrann för att det ska fungera. Men det är ju även så om man vill ha en riktigt bra stereoskopisk bild också, det finns många fallgropar med sådant som benämns som "ghosting" och "window violation" som kan förstöra upplevelsen av att se på en stereobild. Detta gör att det blir lite kostsammare att ta fram dessa bilder än att "bara" trycka på print när man ska skriva ut en 2D-bild. Sedan hänger ju oftast priset på hur många exemplar man tar fram samtidigt. Ska man ta fram vykort och sälja så är det väl offsettryck som gäller och då spottar man ju fram dessa i hundratals eller tusentals till kostnader på någon eller några tior per styck.
 
Det är mycket möjligt att det stämmer, dock inget jag noterat men jag är inte så mobilintresserad. Däremot så var det en del märken som släppte 3D-kameror. Fujifilm hade sina real 3D W1 och W3 kameror som hade en display på baksidan av kameran som kunde visa en riktig 3D-bild utan specialglasögon. Displayen använde typ lenticular-tekniken som även de TV-apparater som Viewmaster i ett inlägg lite ovan nämner.
Sony och Canon släppte också lösningar. Sony med dubbla "kameror" medans Canon släppte ett objektiv där två bilder projekterades bredvid varandra på en FF-sensor som fungerade på deras vanliga kameror.
Sagan om ringen och många andra filmer filmades med två separata videokameror vill jag minnas.
I senaste hypen kom det rätt många bra gjorda 3D-filmer och på bio lever det fortfarande.
 
Sony och Canon släppte också lösningar. Sony med dubbla "kameror" medans Canon släppte ett objektiv där två bilder projekterades bredvid varandra på en FF-sensor som fungerade på deras vanliga kameror.
Sagan om ringen och många andra filmer filmades med två separata videokameror vill jag minnas.
I senaste hypen kom det rätt många bra gjorda 3D-filmer och på bio lever det fortfarande.
Panasonic hade också ett litet 3D-objektiv till sina micro 4/3 kameror samt en del liknande lösningar till deras filmkameror. Problemet med dessa objektiv var att stereobasen (avståndet mellan vänster och höger bild) blev väldigt liten och man behövde nästan ta macrobilder med dem för att det skulle bli något djup i bilderna, men då var i alla fall Panasonics objektiv konstruerat så att man inte kunde fokusera närmare än typ. 2 meter och då kunde man inte ta macrobilder.. sedan kunde man modifiera dessa objektiv så att man kunde flytta närgränsen för fokus och då kunde ta macro med dem.
 
Jag höll på med det där för några år sedan, gjorde en liten utställning med bilder tagna med en gammal rysk stereokamera för 120-film. Printade bilderna dubbelt så man kunde kolla i kors, det var inte så många som fattade hur de skulle titta på bilderna. Alternativet hade ju vart att printa med röd/cyan färg och klassiska 3D glasögon men hittade inte vart jag skulle få tag på glasögon till alla så den idén föll.

Efter det gjorde jag ett mode-jobb, men körde digitalt då och byggde en egen rigg med 3st Canon 5D som jag synkade, och gjorde giff:ar, det blev jäkligt coolt, hade kunnat bli ännu fetare med fler kameror men begränsad budget gjorde att 3st fick räcka...
Jo, ska man bygga något eget så blir det kostsamt. Jag har haft 9 st. Panasonic DMC FZ-30 uppsatta på en balk och kopplat ihop dem så att de fotograferat "hyffsat" i synk men inte perfekt.. så man måste se till att motivet inte rör sig i snabba rörelser. Varför hela 9 st. jo, för att jag ville använda bilderna till att göra en 3D Lenticular bild. Ett annat alternativ är att flytta en kamera i sidled utmed en slider/glider och ta bilder under tiden man flyttar kameran, men då måste motivet vara stilla under hela sekvensen för att det ska fungera att göra en 3D bild. Andra alternativ till att ta fram 3D bilder kan vara att jobba i photoshop med flera lager och placera olika objekt på olika lager och sedan placera ut dem på olika djup. I lite äldre photoshop CS4 till CS6 samt i tidigare CC versioner fanns det 3D-funktioner och även lenticular funktioner men tror detta försvann ur photoshop någon gång runt version 2020. Sedan kan man konvertera en vanlig 2D bild till 3D via en djupkarta..men detta är avancerat om man vill att slutresultatet ska se naturligt ut.
 
Det verkar som att jag tillhör en minoritet som dels gillar 3D-bilder, dels har lätt för att skela på befallning.
För mig ger det åtminstone en känsla av att vara på platsen.

När jag köpte en videokamera under en australienresa i början av 90-talet upptäckte jag väl hemna att lyssna på stereoljudet i hörlurar också gav en upplevelse av att vara på platsen men bilden var ju bara 2D. Funderade på hur man skulle få till video i 3D, men tekniken fanns ju inte (överkomlig). Idag är tekniken billigare men få verkar efterfråga den. Glasögonvarianten som var fluga på biograferna senast imponerade dock inte. Det skulle behöva vara en högupplöst skärm för höger respektive vänster öga och samtidigt lika lätta att använda som solglasögon, att betrakta både video och stillbilder i 3D.
Det var ju precis detta som de 3DTV-apparater som använde sig av polariserande filter gjorde. Du använde typ. ett par solglasögon och såg i 3D på TV:n. "Solglasögon som hade olika polarisering för vänster och höger öga". Det är så inspirerande att titta på sina egna 3D-fotografier/filmer på en sådan TV.
 
Panasonic hade också ett litet 3D-objektiv till sina micro 4/3 kameror samt en del liknande lösningar till deras filmkameror. Problemet med dessa objektiv var att stereobasen (avståndet mellan vänster och höger bild) blev väldigt liten och man behövde nästan ta macrobilder med dem för att det skulle bli något djup i bilderna, men då var i alla fall Panasonics objektiv konstruerat så att man inte kunde fokusera närmare än typ. 2 meter och då kunde man inte ta macrobilder.. sedan kunde man modifiera dessa objektiv så att man kunde flytta närgränsen för fokus och då kunde ta macro med dem.
Det fanns en 3D-tillsats till min Panasonic videokamera också, kanske samma, men den var för dyr för att motivera tyckte jag. Nu kanske de finns att hitta begagnade men resultatet kanske inte är så bra.
 
Det fanns en 3D-tillsats till min Panasonic videokamera också, kanske samma, men den var för dyr för att motivera tyckte jag. Nu kanske de finns att hitta begagnade men resultatet kanske inte är så bra.
De är säkert bra, men man ska nog inse att det finns begränsningar för vad de kan klara av.. som jag skrev tidigare.. stereobasen som är avståndet mellan vänster och höger bild bestämmer hur mycket djup du sedan upplever i den färdiga 3D-bilden/filmen. När man räknar ut stereobasen så behöver den ökas för att man ska se 3D på längre avstånd och minska när du till exempel ska fotografera makrobilder.. det är därför våra ögon kan flytta på sig så att man tittar "i kors" om man tittar på något som är nära som vår näsa till exempel.. har man för stor stereobas kommer vår hjärna inte kunna lägga ihop de båda bilderna till en bild med djupseende och vi blir yra i huvudet. Normalt har människor en stereobas runt 65mm mellan pupillerna.
 
Det var ju precis detta som de 3DTV-apparater som använde sig av polariserande filter gjorde. Du använde typ. ett par solglasögon och såg i 3D på TV:n. "Solglasögon som hade olika polarisering för vänster och höger öga". Det är så inspirerande att titta på sina egna 3D-fotografier/filmer på en sådan TV.
Jag tänker mig något som de elektroniska sökarna på dagens spegellösa kameror. En till varje öga. Med rejäl upplösning förstås. Borde inte vara omöjligt.

Ser framför mig att alla på tunnelbana/buss sitter med såna, helt världsfrånvända. 😀
Inte så stor skillnad mot idag men de slipper mobilnacke.
Det var förresten länge sedan Apple släppte någon ny innovation. 😉
 
Jag tänker mig något som de elektroniska sökarna på dagens spegellösa kameror. En till varje öga. Med rejäl upplösning förstås. Borde inte vara omöjligt.

Ser framför mig att alla på tunnelbana/buss sitter med såna, helt världsfrånvända. 😀
Inte så stor skillnad mot idag men de slipper mobilnacke.
Det var förresten länge sedan Apple släppte någon ny innovation. 😉
Är det inte så dessa VR-glasögon är uppbyggda, jag har aldrig själv testat några sådana.. eftersom jag har vanliga glasögon och inte är säker på att det blir bra med dem, men man kanske kan använda dessa VR-glasögon utan vanliga glasögon om de har något liknande den justering man har på kamerasökarna dioptrijusteringen.
 
ANNONS
Köp TZ99 hos Götaplatsens Foto