alf109
Aktiv medlem
För att komma tillbaks till ursprungsfrågan:
Så länge som man fotograferar inom lagens råmärken kan det inte vara något annat än den egna moraliska kompassen som styr vad man anser är ok eller inte. Sedan kan jag givetvis som betraktare tycka att det är bra eller dåligt, övertramp eller inte efter min egen uppfattning. Men det blir problem om jag försöker pådyvla någon annan mina uppfattningar som sanningar. I slutändan skulle jag tro att det blir en ganska sund självsanering, bilder och fotografer som inte håller måttet tenderar att förpassas till historiens skräphög ganska snabbt. Sedan kan jag ha mina personliga uppfattningar och även stå för dem. Men det viktiga är att jag är tydlig med att det just är mina personliga uppfattningar. Så här kommer några personliga uppfattningar:
Att fotografera utsatta personer (hemlösa, missbrukare, sjuka, handikappade osv.) i utsatta situationer om det inte finns något uppenbart annat syfte än att få egna ryggdunkningar för en häftig bild tycker jag är förkastligt, jag försöker själv undvika detta.
Att fotografera folk från andra kulturer på samma sätt som jag fotograferar etniska svenskar tycker jag är en självklarhet i vårt öppna samhälle. Om man blir hotad för detta har vi ett problem som borde föras upp i ljuset och inte sopas under mattan. Sedan är jag ingen som söker konflikter när jag plåtar, men om det blir ett generellt mönster borde det upp på bordet, och då kanske inte bara oss hobbyfotografers bord i första hand.
Om någon person uppenbart visar att denne inte vill bli fotograferad låter jag bli att fotografera, det finns ingen anledning att fotografera bara för att jag har juridisk rätt att göra det. Nu talar jag alltså om gatufoto och inte bildjournalistik där det kan vara tvärt om många gånger, alltså en skyldighet att skildra de som inte vill synas.
Att fotografera ryggar och folk på avstånd kan vara helt ok om det tillför bilden något. Att göra det "i smyg" för att man inte vågar vara öppen och nära med sitt plåtande beror som regel på osäkerhet vilket i sig ofta beror på för liten erfarenhet. De flesta startar nog sin gatufotokarriär med ryggtavlor och smygskott på avstånd. Sedan finns två olika kategorier av gatubilder där människor är med. Dels har vi den personliga där individen i sig är viktig och dels har vi den där personen fungerar mer som rekvisita i bilden, alltså inte är viktig som unik individ. Vad som är vad ser man ganska lätt när man tittar på bilder.
Hur som helst, detta är mina synpunkter och andra får göra precis som de vill.
Så länge som man fotograferar inom lagens råmärken kan det inte vara något annat än den egna moraliska kompassen som styr vad man anser är ok eller inte. Sedan kan jag givetvis som betraktare tycka att det är bra eller dåligt, övertramp eller inte efter min egen uppfattning. Men det blir problem om jag försöker pådyvla någon annan mina uppfattningar som sanningar. I slutändan skulle jag tro att det blir en ganska sund självsanering, bilder och fotografer som inte håller måttet tenderar att förpassas till historiens skräphög ganska snabbt. Sedan kan jag ha mina personliga uppfattningar och även stå för dem. Men det viktiga är att jag är tydlig med att det just är mina personliga uppfattningar. Så här kommer några personliga uppfattningar:
Att fotografera utsatta personer (hemlösa, missbrukare, sjuka, handikappade osv.) i utsatta situationer om det inte finns något uppenbart annat syfte än att få egna ryggdunkningar för en häftig bild tycker jag är förkastligt, jag försöker själv undvika detta.
Att fotografera folk från andra kulturer på samma sätt som jag fotograferar etniska svenskar tycker jag är en självklarhet i vårt öppna samhälle. Om man blir hotad för detta har vi ett problem som borde föras upp i ljuset och inte sopas under mattan. Sedan är jag ingen som söker konflikter när jag plåtar, men om det blir ett generellt mönster borde det upp på bordet, och då kanske inte bara oss hobbyfotografers bord i första hand.
Om någon person uppenbart visar att denne inte vill bli fotograferad låter jag bli att fotografera, det finns ingen anledning att fotografera bara för att jag har juridisk rätt att göra det. Nu talar jag alltså om gatufoto och inte bildjournalistik där det kan vara tvärt om många gånger, alltså en skyldighet att skildra de som inte vill synas.
Att fotografera ryggar och folk på avstånd kan vara helt ok om det tillför bilden något. Att göra det "i smyg" för att man inte vågar vara öppen och nära med sitt plåtande beror som regel på osäkerhet vilket i sig ofta beror på för liten erfarenhet. De flesta startar nog sin gatufotokarriär med ryggtavlor och smygskott på avstånd. Sedan finns två olika kategorier av gatubilder där människor är med. Dels har vi den personliga där individen i sig är viktig och dels har vi den där personen fungerar mer som rekvisita i bilden, alltså inte är viktig som unik individ. Vad som är vad ser man ganska lätt när man tittar på bilder.
Hur som helst, detta är mina synpunkter och andra får göra precis som de vill.
