rofr

Har två stora intressen i livet, ljud & bild, utöver livet självt. Ljud blev mitt yrke, bild är min ständigt uppblossande passion.

Min första kamera var en lådkamera som jag sparade ihop till av veckopengarna (mitt första sparmål och inköp). En Kodak med två spegelsökare, en för liggande - en för stående, fixfokus och 6X9cm negativformat. Finns nog fortfarande kvar nånstans.
Sen dess har utrustningar och motiv passerat i strid ström. Minolta, Leica, Canon, Nikon m.fl. - porträtt, stadslandskap, rum, mingel mm.

Min absoluta kamerafavorit är nog ändå min gamla Nikon F2, på nåt sätt "the real thing". Lyckan var när Nikon kom med sina digitala hus där mina gamla objektiv funkar. Även om de nya DX-zoomarna är väldigt bekväma, och ger oklanderligt resultat (skärpa/kontrast), finns det en skärpa och mjukhet i mina gamla objektiv som tilltalar mig. Motiven växlar friskt - men det som fascinerar mest är nog stämningar/spänningar som uppstår av samspel mellan ljus och färg. Om det sen är tomma rum, människor eller triviala detaljer spelar inte så stor roll.

Som uppväxt i storstad kommer jag inte bort från gatan, denna underbara teaterscen där allt & inget händer. Är det något jag ska försöka göra mer framöver är det nog på gatan jag hamnar.

Om FS tycker jag nog rätt bra - här finns ju iaf en möjlighet för alla till en bedömning av sina bilder, och då inte bara av partiska nära och kära. Får man ingen kritik har man helt enkelt inte berört - hur bra man än tycker att ens bild är. Klickar man runt lite på bedömningspoolerna så är det ju faktiskt så att de som samlar flest inlägg också är riktigt bra - på nåt sätt.

Sen skulle jag nog vilja efterlysa lite friskare kritik. Har man lagt in en bild för bedömning i den öppna gruppen vill man förhoppningsvis få reda på vad andra tycker - och inte bara få en snäll klapp på axeln "jättebra bild" även om det naturligtvis är trevligt.

Dessutom är det obegripligt få som berättar sin bilds historia. Jag har sett massor av bilder som har varit omöjliga att kritisera av det enkla skälet att jag inte har en aning om vad fotografen tänkt sig med sin bild. Även om en bild säger mer än tusen ord är det få bilder som står helt för sig själva.

Medlem i grupperna

Vem är jag?

Mina intressen:


Mitt sämsta fotominne:
Fotograferade ett dop - åkte hem och förväxlade fix och framkallare. Fram kom en helt ren cellofanremsa.

Drömbilden är:
Den som en helt bild-ointresserad människa stannar upp för och blir berörd av.