Annons

Framkallning - hur påverkar alla parametrar resultatet?

Produkter
(logga in för att koppla)

JazzBass

Aktiv medlem
Hej,

Jag började fota analogt i våras och har framkallat en del själv. Inser att det här är med framkallning är en hel vetenskap i sig, men skulle önska lite samlade riktlinjer för hur olika val man gör påverkar resultatet. Jag kan förstås läsa framkallningstabeller och förstår att olika koncentrationer och temperaturer kräver lite olika framkallningstider. Men vad jag inte kan är hur allt annat påverkar slutresultatet.

Jag har använts Ilfords framkallare Ilfosol 3 och deras Rapid Fixer. Det var dessa som de hade i min fotoaffär. Svindyra kemikalier. Kan nån säga nåt generellt om denna framkallare versus andra? Hur påverkar olika framkallare resultaten? Finns det fördelar resp nackdelar (bortsett från de rent ekonomiska) med att använda olika koncentrationer? Ilford ger parametrar för både 1+9 och 1+14 för Ilfosol 3.

Ett mystiskt kapitel är agiteringen. När lönar det sig att vara mer aggressiv och när ska man vara försiktigare? Jag har en framkallningsdosa som inte har ett riktigt tätt lock och har agiterat både genom att snurra filmspiralerna med hjälp av en agiteringspinne, samt genom att vända burken upp och ner ett antal gånger under 10s varje minut (och därav märkt att den inte är helt tät) och dunkat burken i bordet ett par gånger efter varje agitering.

Då man pressar film, är det nåt speciellt man bör tänka på? Sist jag framkallade en TMax 400 som jag exponerat enligt iso 1600 för bl.a. konsertfoto såg det ut som jag nästan inte fick några detaljer alls bevarade i de mörka områdena. De som var tagna i jämnare ljus ser dock bättre ut. Tyvärr har jag inte kopierat eller scannat filmen ännu, men negativen avslöjar ju en del.

Är det nån skillnad på slutresultatet med olika fixers?

Många frågor och inlägget blev lite i längsta laget, men om nån kan hjälpa lite med att bättre förstå det här skulle jag vara tacksam. :) Länkar till sidor med bra information om framkallning tas också gärna emot.
 
Rent generellt brukar koncentration, temperatur och tid ha någon slags reciprokt förhållande, så att det egentligen blir samma resultat när man har ändrat en av faktorerna och en annan på motsvarande sätt åt andra hållet. Högre koncentration - kortare tid eller lägre temperatur, och högre temperatur - lägre koncentration eller kortare tid. Det finns gränser för temperaturtålighet i emulsionen. Man bör inte gå över 35°C. Högre temperatur kan göra att emulsionen flyter och i vissa fall att den krakelerar. Hög temperatur kan öka kornigheten. Filmtillverkarna brukar rekommendera att temperaturen hålls inom 20-24 grader. Det är viktigt att avbrytning, fix och skölj har samma temperatur som framkallningen för att undvika krakelering av emulsionen.

Agiteringen ska vara kraftig de första sekunderna, och det kan vara en bra idé att slå dosan mot bordet för att få luftbubblor att släppa, då de annars kan orsaka oframkallade fläckar som blir helt svarta runda prickar på den färdiga bilden.

Efter de första sekunderna agiterar man helst genom ett par vändningar av dosan varje halvminut. Agitering genom att vrida med pinnen är inte särskilt effektiv, och den brukar orsaka att man får kraftigare framkallning i närheten av perforationen och mindre i mitten av filmen. Vändning blandar om framkallaren bättre.

Kontinuerlig agitering minskar konturskärpan. Agitering 3-5 sekunder varje halvminut brukar ge bra resultat. Agitering mer sällan kan öka konturskärpan något, men kräver i regel något längre framkallningstid. Effekten på konturskärpan beror på att mer aktiv framkallare diffunderar från mindre belysta områden, vilket ökar svärtan invid kanten av mer belysta områden och vice versa, alltså en liknande effekt som när man lägger på skärpa digitalt.
 
Några tankar

Hej,

jag har inte använt den framkallaren, så jag kan inte ge dig några råd angående den. Lite allmänt dock: I Kjellbergs bok "Avancerad svartvitteknik 1" står att läsa att följande faktorer ger grövre korn (de har gjort tester själva och detta är deras slutsatser):
* Längre framkallningstid (eller egentligen högre negativkontrast). Vill du ha mindre korn skall du alltså framkalla lite mindre tid och kompensera med att kopiera på hårdare papper.
* Tiden mellan exponering och framkallning. Mer tid => större korn. De rekommenderar framkallning inom 72 timmar.
* Mer exponering => grövre korn. Undvik alltså att överexponera i onödan.
* För surt stoppbad. Tydligen skall ett pH på 4,9 vara idealt. Det brukar sägas att man ska blanda till hälften så koncentrerat som det står på stoppbadsflaskans "recept".
* Olika temperatur i de olika baden ger grövre korn. De observerade att så lite som 2 graders skillnad ledde till större korn.

Till dessa punkter ovan kan man kanske lägga till att ökad agitering även ger grövre korn. Rätta mig gärna någon om jag har fel.

Vidare rekommenderas i ovan nämnda bok att hellre pressa Tri-X än T-Max. Detta pga karaktären hos filmerna. Tri-X (iaf gamla varianten) separerar lågdagrar bättre än T-Max. Dock kan man på vissa ställen läsa att T-Max går bra att pressa i den för T-Max avsedda framkallaren "T-Max dev".

Angående fix så vet jag inte hur olika det blir beroend på olika fix. Det finns väl snabba och långsamma fixerare. Den du använt är snabb. Jag har använt den också med gott resultat, men använder oftast kodaks T-Max fix.

Film och framkallare och sådant köper du smidigt (och billigare) på nätet. Antingen via svenska photax.se eller kanske ännu billigare från tyska macodirect.de eller fotoimpex.de .

Hoppas detta förde dig lite framåt. Jag kan väl tillägga att jag själv inte är expert på området, men har ändå framkallat några hundra rullar och tycker att jag börjat få lite kläm på det.
 
Tack för era svar! Mycket nyttig information!

Kornens storlek har jag inte ens börjat tänka på ännu, har inte kopierat nåt ännu i mörkrum och inte heller fått mer än en enda film scannad med hyfsat hög upplösning (i butik; fick bilder med extremt hög kontrast med igensotade skuggor, kritvita högdagrar och väldigt tydligt korn - alltså uselt resultat). De andra har scannats i den lokala butiken med snällare kontraster, men med en upplösning på ca 1500x1000 pixlar, vilket ju absolut är för lite i de flesta sammanhangen. Men på fredag ska jag till en kompis och scanna lite negativ. Hoppas på bättre resultat då.

För tillfället är jag kanske mest intresserad av att kontrollera kontrasten för att bevara både skuggor och högdagrar, så om jag t.ex. fotar högkontrastiga motiv bör jag exponera kraftigare och sen hålla tillbaka i framkallningen, rätt? Och således underexponera kontrastfattiga motiv för att istället köra längre tid i framkallningen. Men gäller det som generell regel oberoende av hur snabb film man använder?

Angående agiteringen så har jag jag hittills agiterat en minut i början och sen som sagt 10s varje minut tills tiden är slut, oberoende om framkallningstiden varit 4 eller 14 minuter. Som stoppbad har jag hittills använt rent vatten; fyllt behållaren med vattnet och agiterat lite, och upprepat proceduren ett par gånger i totalt ungefär en minut. Intressant att agiteringen kan påverka skärpan, trodde inte skärpan kunde påverkas nämnvärt i framkallningsskedet.

Temperaturen har jag försökt hålla så jämn som möjligt, så under sommaren körde jag på 24-25 grader (lite över max rekommenderat, jag vet) vilket var ganska nära rumstemperaturen. Vattnet i kranen gick knapp att få kallare då dessutom. Sist körde jag på 20 grader då det var kallare i rummet och vattnet kallare. Jag har en skaffat en termometer för filmframkallning med 0,2 graders noggrannhet, så temperaturerna har jag ganska bra koll på.

Tack igen för era svar.! Fler tips och tricks tas gärna emot. :)
 
Om du kan hitta Ansel Adams "The Negative" på något bibliotek, så finns egentligen allt om hur man hanterar exponeringen vid olika motivkontrast och framkallning. Generellt är det så att man alltid exponerar efter motivets mörkare delar och framkallar efter kontrasten, så att ett motiv med låg kontrast exponeras lite svagare sett till mellantoner och högdagrar, men framkallas hårdare.

Om man inte använder zonsystemet kan man med allmänmätning kompensera minus ett vid låg kontrast och framkalla lite hårdare för att få snygga negativ. Normal framkallning brukar klara normal kontrast utan problem, och vid hög kontrast kan man exponera ett steg mer och framkalla lite mindre.

Men när man har olika motiv på rullen, där kontrasten är olika är det ju säkrast att hålla sig till normal exponering och normal framkallning.

När man använder zonsystemet har man trimmat in mätning i förhållande till kamera och film, och då mäter man i regel alltid både högdagrar och skuggpartier och bestämmer exponering och framkallning efter hur man vill att bilden ska gestaltas. Men det brukar vara uteslutet om man tar med rull- och småbildsfilm om man inte som en eller annan puritan laddar upp ett antal kassetter med bara några få rutor.
 
Tack för era svar! Mycket nyttig information!

För tillfället är jag kanske mest intresserad av att kontrollera kontrasten för att bevara både skuggor och högdagrar, så om jag t.ex. fotar högkontrastiga motiv bör jag exponera kraftigare och sen hålla tillbaka i framkallningen, rätt? Och således underexponera kontrastfattiga motiv för att istället köra längre tid i framkallningen. Men gäller det som generell regel oberoende av hur snabb film man använder?

Man brukar säga att svartvit film skall exponeras efter lågdagrar och framkallas efter högdagrar.

En metod som jag tycker fungerar är den så kallade femfingermetoden. Grunden för den är att man mäter sin exponering på handflatan i skuggan (håll handen en bit framför ljusmätaren). Det värde du får där, det är det du ställer in i kameran. Då blir din exponering i allmänhet god.

Sen när du framkallar så väljer du längre framkallning om det övervägande varit mjukt ljus, normaltid om det varit "normalt" ljus och kortare om det varit hårt ljus vid fototillfällena.

Denna metod är en förenkling av det lite mer komplicerade zonsystemet, och preciseras mer bland annat i den boken jag nämnde i förra inlägget, men också i Björn Anderssons bok.
 
Om du kan hitta Ansel Adams "The Negative" på något bibliotek, så finns egentligen allt om hur man hanterar exponeringen vid olika motivkontrast och framkallning. Generellt är det så att man alltid exponerar efter motivets mörkare delar och framkallar efter kontrasten, så att ett motiv med låg kontrast exponeras lite svagare sett till mellantoner och högdagrar, men framkallas hårdare.

Om man inte använder zonsystemet kan man med allmänmätning kompensera minus ett vid låg kontrast och framkalla lite hårdare för att få snygga negativ. Normal framkallning brukar klara normal kontrast utan problem, och vid hög kontrast kan man exponera ett steg mer och framkalla lite mindre.

Men när man har olika motiv på rullen, där kontrasten är olika är det ju säkrast att hålla sig till normal exponering och normal framkallning.

När man använder zonsystemet har man trimmat in mätning i förhållande till kamera och film, och då mäter man i regel alltid både högdagrar och skuggpartier och bestämmer exponering och framkallning efter hur man vill att bilden ska gestaltas. Men det brukar vara uteslutet om man tar med rull- och småbildsfilm om man inte som en eller annan puritan laddar upp ett antal kassetter med bara några få rutor.

Den boken hade jag lånad i somras faktiskt tillsammans med del 1 och 3 i samma serie. Den var inte precis lättläst men en del snappade jag upp. Läste dock inte ut den helt.

Ljusmätaren i mina kameror har bara en enda visare utan skalgradering, så dom är lite svåra att gå efter. Dessutom syns de nästan inte alls vid t.ex. konsertfoto då bakgrunden är mycket mörk. Den ena kameran har endast spotmätning, andra har både spot och evaluerande.

Zonsystemet har jag en ganska vag uppfattning om, men i stora drag vet jag ungefär vad det handlar om i alla fall. Dock så kör jag ändå mest på högt. Får ta det som ett framtida projekt att lära mig mer om zonsystemet, om jag t.ex. skulle försöka mig på storformat nån gång i framtiden. Med 36 bilders rullar och varierande motiv är man lite tvingad att köra på medelvärden för det mesta, som du säger, och acceptera lite ojämnare kvalitet. Resultatet hittills har blivit ganska tillfredställande för det mesta i alla fall.
 
Man brukar säga att svartvit film skall exponeras efter lågdagrar och framkallas efter högdagrar.

En metod som jag tycker fungerar är den så kallade femfingermetoden. Grunden för den är att man mäter sin exponering på handflatan i skuggan (håll handen en bit framför ljusmätaren). Det värde du får där, det är det du ställer in i kameran. Då blir din exponering i allmänhet god.

Sen när du framkallar så väljer du längre framkallning om det övervägande varit mjukt ljus, normaltid om det varit "normalt" ljus och kortare om det varit hårt ljus vid fototillfällena.

Denna metod är en förenkling av det lite mer komplicerade zonsystemet, och preciseras mer bland annat i den boken jag nämnde i förra inlägget, men också i Björn Anderssons bok.

Tack för svaret, det där ljusmätningstipset ska jag absolut prova! Dock har jag ingen skild ljusmätare, bortsett från en app som jag har i min iPhone. Kanske funkar hyfsat den också. :)

Böckerna du nämner ska jag försöka få tag på, kanske finns på biblioteket..
 
Man brukar säga att svartvit film skall exponeras efter lågdagrar och framkallas efter högdagrar.

En metod som jag tycker fungerar är den så kallade femfingermetoden. Grunden för den är att man mäter sin exponering på handflatan i skuggan (håll handen en bit framför ljusmätaren). Det värde du får där, det är det du ställer in i kameran. Då blir din exponering i allmänhet god.

Sen när du framkallar så väljer du längre framkallning om det övervägande varit mjukt ljus, normaltid om det varit "normalt" ljus och kortare om det varit hårt ljus vid fototillfällena.

Denna metod är en förenkling av det lite mer komplicerade zonsystemet, och preciseras mer bland annat i den boken jag nämnde i förra inlägget, men också i Björn Anderssons bok.

Jag skulle vilja komplettera den sk femfingersmetoden med:

Efter du mätt på handen i skuggan så mäter du på handen i ljuset och om det skiljer 2 steg så ska man framkalla normalt. Om det skiljer mindre så ökar man framkallningen och om det skiljer mer så minskar man framkallningen.

Men för att detta ska funka bra så borde man först finna ut vilken ens egen normalframkallning är och därmed ens egna exponeringsindex....

Ett annat lästips: En riktigt bra bok och lättare att förstå än Ansels böcker....

"Mörkrumsteknik för fotografer" av: Björn Andersson och Erik Osvalds
 
Jag skulle vilja komplettera den sk femfingersmetoden med:

Efter du mätt på handen i skuggan så mäter du på handen i ljuset och om det skiljer 2 steg så ska man framkalla normalt. Om det skiljer mindre så ökar man framkallningen och om det skiljer mer så minskar man framkallningen.

Men för att detta ska funka bra så borde man först finna ut vilken ens egen normalframkallning är och därmed ens egna exponeringsindex....

Ett annat lästips: En riktigt bra bok och lättare att förstå än Ansels böcker....

"Mörkrumsteknik för fotografer" av: Björn Andersson och Erik Osvalds

I sanning så. Den boken av Björn och Erik är trevlig (det var den jag menade ovan). Bra att du kompletterade med. Jag tänkte att det räckte med exponeringsbestämningen, men det är bättre med komplett info förstås.
 
Skaffa Anderson/Osvalds bok Mörkrumsteknik för fotografer ISBN 91-9711-817-6, som det skrivits om ovan. Den är pedagogisk, enkel och krånglar inte till det för dig. Mer än vad som står i den behöver du knappast veta. Lagom tjock också (inte för utsvävande). Att förklara allt det du frågar om är omöjligt, det krävs en bok typ denna för det. Läs den och prova dig fram. Du behöver erfarenhet och lär dig efterhand på egen hand.

http://gelatin-silver.blogspot.com
 
Ett faktiskt rätt bra knep är att använda en digitalkamera som ljusmätare när det är riktigt svårt ljus, som till exempel på teater och vid konserter. Med tiden kanske man lär sig hur det "brukar vara" och kan köra helt på känn med bara spotmätare som hjälp.

Om man har spotmätning i kameran är kanske det enklaste att sikta med den på det som är belyst och använda pluskompensation, exempelvis att använda +1 till +2 på ett belyst ansikte. Kruxet är ju att skuggpartierna faktiskt ska bli helsvarta, så dem kan man inte ta hänsyn till vid mätningen.

Med svartvitt skulle jag köra +2 med mätning av den belysta sidan av ansiktet och framkalla normalt med högkänslig film. Förr var det vanligt att "pressa" exempelvis Tri-X, vilket gör att man får mycket hög kontrast, då man egentligen underexponerar och överframkallar. Många fotografer gjorde det till sin stil. Beata Bergström hör till dem som ofta exponerade mindre och framkallade mer. Teater och konsertbilder tas under ganska lika förhållanden, med i stort sett samma ljusteknik.
 
Låter som det är många som rekommenderar samma bok. Får ta och knalla in på biblioteket tror jag, eller beställa boken nånstans ifrån.

Att det kommer ta tid att lära sig och behärska de här sakerna i praktiken är inget jag betvivlar. ;-)
 
Att det kommer ta tid att lära sig och behärska de här sakerna i praktiken är inget jag betvivlar. ;-)

För att göra det så enkelt som möjligt i början så rekommenderar jag att du begränsar dig till en film och en framkallare, tills du lär dig hur det ska se ut och vilka möjligheter/begränsningar kombinationen ger dig.

/Niklas
 
För att göra det så enkelt som möjligt i början så rekommenderar jag att du begränsar dig till en film och en framkallare, tills du lär dig hur det ska se ut och vilka möjligheter/begränsningar kombinationen ger dig.

/Niklas

Kanske skulle vara en riktigt bra idé. Nu har jag dock redan köpt på mig en massa olika filmer att testa med. Enda svartvita jag har kvar är dock T-Max men i iso 100, 400 och 3200. Behöver ofta höga känsligheter, och har gärna en högisofilm i ena av mina två filmkameror. Sist framkallade jag en Fujifilm Neopan 100 Acros och en Tri-X 400 som jag pressade uppåt mot 1600, men gissade på tiden... Sen har jag några olika rullar diafilm och negativ färgfilm som jag dock inte planerar framkalla själv...

Så det lär bli si och så med att köra med samma film tyvärr. Samma framkallare kommer jag dock säkert att köra med ännu en god stund, har ganska mycket kvar och mer finns i butiken om den tar slut. :) Den verkar funka rätt bra i alla fall.
 
När jag läser alla andras inlägg här känner jag mig riktigt slarvig. Jag har aldrig orkat sätta mig in i zonsystem och grejer. Såhär gör jag och det blir tillräckligt bra för mig.

Jag mäter ljuset i handen i öppen skugga, dvs ställer mig med ryggen mot ljuskällan och mäter i handen.
Sen fyller jag dosan med så mycket film jag kan och framkallar enligt tillverkares rekomendationer.

Film tål ju mycket exponeringsfel och jag känner aldrig att något försvinner varken uppåt eller nedåt. Däremot får jag kompensera mycket i mörkrummet eller kanske bränna av ett par exponerignar av varje neg (jag plåtar av neg med digitalkamera) och sen mixtra lite i efterbehandlingen.

Men det gör mitt arbete mer effektivt. Filmerna blir framkallade och jag kan lägga tiden på de bra bilderna istället för att lägga ner massa tid på varje film där det kanske är 1 eller 2 bra bilder.

Obs, jag är ingen "tekniker". Jag plåtar med film för att jag gillar uttrycket och ahr inga problem med tex lite damm på neg eller något färgstick om jag jobbar i färg. Det ger en extra dimmension. Om ditt mål är perfekta svartvita kopior, som vissa verkar se som ett självändamål, så är inte jag rätt person att lyssna på. Jag ville bara ge min bild av hur man kan förhålla sig till analogt fotografi. Ett "modernt" sätt som inte kommer fram så ofta här i forumet där duktiga mörkrumsrävar håller till (inget fel med det).
 
Intressant inlägg Pär. Jag tycker mig ha märkt tappa en hel del information i både högdagrar och skuggor med film. Speciellt en film jag lämnade in för scanning i en butik i Åbo (är från Finland) gav rätt så katastrofalt resultat. Tänkte göra en skild tråd om de resultaten och se vad ni mer erfarna "filmare" tycker...

Mitt mål är inte perfekta bilder men jag vill gärna bevara så mycket detaljer som möjligt och få kontroll över kontraster och dylikt.
 
Helt klart ska man inte krångla till det för sig. Enkelheten gör att man kan koncentrera sig på det viktiga (bilden) istället. Kör du med en snabb och väl inprövad teknik blir det mycket roligare. Och datorn har ju inneburit så mycket även för oss som fotar med film. Man kan slarva rätt mycket med exponering och framkallning (så länge det inte blir för täta högdagrar på negativen). Gör man bilder i mörkrummet däremot är det mycket viktigare att exponera/framkalla filmen rätt. Så upplever jag det i alla fall. Fanns det en snabb, billig och enkel teknik för att kopiera inscannade bildfiler på traditionellt fiberpapper (en del pysslar med framställning av digitala negativ men det verkar för krångligt och omständigt för mig), så skulle jag genast anamma det. Inte alltid så kul att behöva stångas med svårkopierade negativ i mörkrummet. Datorn är därvidlag överlägsen. Nästan vilka skitnegativ som helst kan bli bra i photoposhop, speciellt när man scannr själv och även kan styra det. Men gelatinsilverpapperet i fiber erbjuder så pass mycket trevligare resultat att jag hellre står några timmar extra i mörkrummet än att datorrediger, skriva ut/skicka på printning.

http://gelatin-silver.blogspot.com
 
...Mitt mål är inte perfekta bilder men jag vill gärna bevara så mycket detaljer som möjligt och få kontroll över kontraster och dylikt.

Om du scannar negativen och jobbar digitalt i datorn, se bara till att inte få för täta högdagrar så brukar det mesta fungera. Har själv lyckats få otroligt bra bilder i datorn även av mycket tunna och underexponerade negativ som inte ens är att tänka på att försöka kopiera i mörkrummet. Men är högdagrarna för täta och kontrasterna för stora funkar det inte heller med scanner/dator.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar