Fotopapper – hur tänkte man på den analoga tiden?

[Frekeman]

I tidigare trådar framgår att flera av oss väljer att inte sätta glas framför printen. Beroende på skiftningar i ljus blir strukturen ibland tydlig och ibland knappt skönjbar. Printen jag har ovanför TV:n här ser just nu bara slät ut men under dagtid har den en nästan lite läderartad struktur vilket förhöjer helhetsintrycket. Sätter jag glas framför tillkommer reflexer plus att strukturen inte framkommer tydligt i något läge. Jag ser ingen anledning till att sätta glas framför egna printar som jag kan skriva ut igen om något skulle hända så trycket skadas. Är hållbarheten bakom glas med rätt tejp och passepartout runt 100år så ska den säkert hålla utan detta rätt länge också, om inte olyckan är framme. Det är ju skillnad om du säljer dina alster såklart och garanterar lång hållbarhet. Då ska printen skyddas bakom glas.

Intressant att det där med att inte ha glas framför. Känns konstigt för mig dock. Alla foton man ser på utställningar är ju inramade och -glasade. Men, logiken att man kan printa om sina egna bilder är ju lätt att följa. Jag tänker dock på damm som obönhörligen kommer att fastna på pappret. Well, vi får se hur jag tycker om det hela när jag börjar att printa.

Faktum är nog att jag inte kommer att hänga så mycket av mina egna foton på väggarna jämfört med andra fotografers foton som jag har köpt. De sistnämnda ska ramas in av mig själv (för att hålla kostnaden nere) men med fint/dyrt glas och material som inte skadar fotot. Men några egna printer skall jag väl smälla upp nånstans!

 

[Rumpelstiltskin]

Jag använde länge ett öststatsfiberbaspapper som hette Emaks. Det var otroligt bra, men ordentligt svårjobbat med långa exponeringstider. Men som det tecknade ut...
Senare använde jag Ilfords papper och det var ok, men inte lika bra.

Emaks... som man köpte från Photax. Jag köpte en grej från dem för några månader sedan, första gången jag handlat där på minst 30 år. Ringde för att få svar på en fråga. Vi pratade Emaks!

Emaks upptäckte man när det redan hade börjat gå utför med de vanliga märkena. Mindre och mindre silver var det i dem och de jäkla plastpapperna började ta över. Emaks tillverkades nånstand i öst (Polen?) och där körde man med gamla metoder och snålade inte på silvret.

Gula lådor med flera svarta fyrkanter, skulle väl föreställa ramar, mindre inuti större. Jag hIttade flera lådor på vinden i för nåt år sen. Jag slänger dem INTE.

Nej, kemin var inte nyttig. Det var ett faktum att folk som jobbade som kopister hade kortare medellivslängd. Om jag minns rätt var det väl mest framkallaren som var giftig och cancerogen. Idag skulle man ju använda handskar, men då stod man med händerna i soppan och gnuggade för att försöka påverka högdagrarna.

Beträffande olika ytor läste jag ett tips som jag fastnade för direkt när jag provat. Högblankt papper som man mattorkar. Blev en jättefin yta med sidenlyster, men utan den besvärande blankheten. Men tillräckligt blankt för att det skulle bli bättre kontrast än på matt papper.

Jag saknar det jättemycket! Men inser att medveten som man är nu skulle det vara ett helvete att ta reda på kemin när det roliga var slut. Särskilt som billös.

 

[PMD]

Men vattenskam däremot förstår jag bara inte varför jag eller någon annan ska ha i ett land som Sverige.

I delar av Sverige har grundvattennivån varit jobbigt låg en längre tid. Sydöstra delarna av landet mest. Öland är ganska drabbat.
Själva har vi förmodligen lite för lite vatten i vår borrade brunn som är 90 meter djup, men den har inte sinat än.

Dessa problem är förvisso lokala, och det hjälper inte någon i Sahel att vi sparar vatten i Sverige.

 

[PMD]

Där jag bor är vattenkostnaden för mitt vatten i princip gratis, men för varje kubik vatten jag köper får jag betala en svindyr avloppsavgift. Så jag betalar ca 2000kr per år för vattnet och 10'000kr för avlopp, kommer på samma räkning en gång om året. Så att vattna gräsmattan är lite penningaslöseri, då det vattnet inte går ner i avloppet vilket jag betalt för.

Sätt vattenutastaren (för trädgårdsslangen) innan vattenmätaren.

 

[MattiasL]

Selentoning har inte så mycket med färgton att göra som med hållbarhet. Det kan också ge en aning djupare svärta, och ibland snarare ta bort en färgton och göra gråskalan mer neutral. Fast det är inget jag sysslat med.

Den stora skillnaden mellan mörkrumsförstoringar och utskrifter tycker jag är hur bilden interagerar med pappret. I silvergelatinkopian är bilden liksom inuti pappret, medan bläcket ligger ovanpå. Ibland kan ljuset därför studsa lite olika i olika färgområden. Men det beror mycket på pappret. Jag fick lite sådana effekter med Hahnemühle Baryta, men inte Canson, och jag tror inte Red River.

Sen är det något med att man aldrig kan upprepa en mörkrumskopia exakt. Jag hade en gång nöjet att de en hel rad kopior av Ansel Adams från samma negativ. Det är förstås en annan grej än att skriva ut flera exakt likadana kopior på bläckstråle.

 

[gamleJ]

Intressant att det där med att inte ha glas framför. Känns konstigt för mig dock. Alla foton man ser på utställningar är ju inramade och -glasade. Men, logiken att man kan printa om sina egna bilder är ju lätt att följa. Jag tänker dock på damm som obönhörligen kommer att fastna på pappret. Well, vi får se hur jag tycker om det hela när jag börjar att printa.

Faktum är nog att jag inte kommer att hänga så mycket av mina egna foton på väggarna jämfört med andra fotografers foton som jag har köpt. De sistnämnda ska ramas in av mig själv (för att hålla kostnaden nere) men med fint/dyrt glas och material som inte skadar fotot. Men några egna printer skall jag väl smälla upp nånstans!

På utställningar förstår jag behovet av glas och för dom som säljer kvalitativ fotokonst som helst ska kunna njutas av flera generationer. Det blir dock mer av nödvändighet än att det skulle ha konstnärliga orsaker misstänker jag?

Pinsamhetens gräns för egna alster på väggarna är passerad sedan länge. Vi köper ingen dyr konst och det ärvda har haft sitt bäst före datum. I valet mellan typ Ikea-bilder och egna så känns det roligare med motiv som anknyter till oss som familj.

Jag inser att du inte får svar på din initiala fråga men det är ju nästan en naturlag på FS.

 

[Frekeman]

Selentoning har inte så mycket med färgton att göra som med hållbarhet. Det kan också ge en aning djupare svärta, och ibland snarare ta bort en färgton och göra gråskalan mer neutral.

Ja, jag googlade mig till att det rörde sig om allmän förbättring av svartvita foton vad gäller konstrast och svärta exempelvis men att arkivbeständigheten ökar.

Jag fick lite sådana effekter med Hahnemühle Baryta, men inte Canson, och jag tror inte Red River.

På din imageGRAF Pro-1000? Jag har några testark från Hahnemühle men inte säker på om det rör sig om Baryta.

Jag inser att du inte får svar på din initiala fråga men det är ju nästan en naturlag på FS.

Naturlagar är till för att följas! Jag tycker nog att jag har lärt mig en hel del via svaren här i tråden utifrån min ursprungliga fråga. Det ska bli intressant att börja printa "på riktigt" – tidigare använde jag en sämre fotoskrivare från Canon som inte grejade svartvitt utan färgstick åt magenta-hållet. De flesta färgbilder blev ok. Jag har printern kvar men officiellt saknar den drivrutiner för min huvudsakliga Mac-dator. Förhoppningsvis kan jag få igång den om jag vill.

Med min nya uppsättning så känns det seriösare med tanke på pigment-bläck och nyvaknat intresse för fotopapper.

Har ett gammalt skärmkalibreringsverktyg som jag aldrig tycker har fungerat särskilt bra. Det stöds inte heller av min nuvarande Mac men det finns gratisprogramvara som lär tillåta mig att använda den. En del säger dock att det finns en begränsad hållbarhet för själva hårdvaran men det är värt ett försök. Har också sett att man kan färgkalibrera en skärm med en iPhone. Har inte lust att slänga ut pengar på en skärmkalibrator igen.

 

[gamleJ]

Ja, jag googlade mig till att det rörde sig om allmän förbättring av svartvita foton vad gäller konstrast och svärta exempelvis men att arkivbeständigheten ökar.


På din imageGRAF Pro-1000? Jag har några testark från Hahnemühle men inte säker på om det rör sig om Baryta.


Naturlagar är till för att följas! Jag tycker nog att jag har lärt mig en hel del via svaren här i tråden utifrån min ursprungliga fråga. Det ska bli intressant att börja printa "på riktigt" – tidigare använde jag en sämre fotoskrivare från Canon som inte grejade svartvitt utan färgstick åt magenta-hållet. De flesta färgbilder blev ok. Jag har printern kvar men officiellt saknar den drivrutiner för min huvudsakliga Mac-dator. Förhoppningsvis kan jag få igång den om jag vill.

Med min nya uppsättning så känns det seriösare med tanke på pigment-bläck och nyvaknat intresse för fotopapper.

Har ett gammalt skärmkalibreringsverktyg som jag aldrig tycker har fungerat särskilt bra. Det stöds inte heller av min nuvarande Mac men det finns gratisprogramvara som lär tillåta mig att använda den. En del säger dock att det finns en begränsad hållbarhet för själva hårdvaran men det är värt ett försök. Har också sett att man kan färgkalibrera en skärm med en iPhone. Har inte lust att slänga ut pengar på en skärmkalibrator igen.

Jag har slängt min gamla kalibrator eftersom det inte gick att få print och softproof att stämma längre, så absolut tappar dom lite av sin exakthet efterhand. Hur stor roll det spelar är upp till var och en. Struntar du i att softproofa och bara redigerar tills du är nöjd och sedan trycker ut bilden så har det mindre betydelse. Printen är ju facit och är den bra så är ju det viktigast oavsett om det såg något annorlunda ut på skärmen. Det blir ju värre om skärmen visar för ljust, mörkt eller vitpunkten är helt upp åt väggarna. Den nivån brukar även en lite äldre kalibrator fixa som kan fås för några hundralappar. Synd jag slängde gamla annars kunde du fått den.

 

[Frekeman]

Jag har slängt min gamla kalibrator eftersom det inte gick att få print och softproof att stämma längre, så absolut tappar dom lite av sin exakthet efterhand. … Synd jag slängde gamla annars kunde du fått den.

Jag har kvar hårdvaran (en Spyder Pro 3 har jag för mig) och med opensource-verktyget så ska man kunna få den att fungera igen. Kanske bättre än ingenting? Men tack för icke-reella erbjudandet i alla fall – tanken var god!

 

[ErlandH]

Jag använde länge ett öststatsfiberbaspapper som hette Emaks. Det var otroligt bra, men ordentligt svårjobbat med långa exponeringstider. Men som det tecknade ut...

Emaks och Orwo. Ibland åkte någon till Tyskland och handlade. Om jag minns rätt var Emaks polskt och Orwo östtyskt. Det blev snygga (och billiga) kopior, men hårdheten kunde variera lite mer än man skulle vilja.

 

[MattiasL]

På din imageGRAF Pro-1000? Jag har några testark från Hahnemühle men inte säker på om det rör sig om Baryta.

Ja, vissa svartvita utskrifter på vissa papper kan få liksom lite metalliskt skimmer i mörka partier när pappret ses från sidan. Upplevde mycket sånt när jag skrev ut på, vad var det Epson 4880 för typ 20 år sen, men inte ofta nuförtiden.

 

[janc]

Emaks och Orwo. Ibland åkte någon till Tyskland och handlade. Om jag minns rätt var Emaks polskt och Orwo östtyskt. Det blev snygga (och billiga) kopior, men hårdheten kunde variera lite mer än man skulle vilja.

På mina gamla EMAKS kartonger står det MADE IN YUGOSLAVIA

 

[VargenW]

Emaks var klart bättre än Orwo. Jag har också som någon annan här för mig att det var Jugoslaviskt.

Emaks och Orwo. Ibland åkte någon till Tyskland och handlade. Om jag minns rätt var Emaks polskt och Orwo östtyskt. Det blev snygga (och billiga) kopior, men hårdheten kunde variera lite mer än man skulle vilja.

 

[Sten-Åke Sändh]

Intressant att det där med att inte ha glas framför. Känns konstigt för mig dock. Alla foton man ser på utställningar är ju inramade och -glasade. Men, logiken att man kan printa om sina egna bilder är ju lätt att följa. Jag tänker dock på damm som obönhörligen kommer att fastna på pappret. Well, vi får se hur jag tycker om det hela när jag börjar att printa.

Faktum är nog att jag inte kommer att hänga så mycket av mina egna foton på väggarna jämfört med andra fotografers foton som jag har köpt. De sistnämnda ska ramas in av mig själv (för att hålla kostnaden nere) men med fint/dyrt glas och material som inte skadar fotot. Men några egna printer skall jag väl smälla upp nånstans!

Det är stor skillnad i hållbarhet i färgerna om det är glaset och det beror dessutom på typ av glas. Jag gör också som Jonas och glasar inte alls för jag tycker det är så mycket bättre men visst förkortas livslängden men den kan jag leva med för den processen är så långsam att jag inte kommer se den ens under min livstid.

Några tabeller att läsa om man vill ha ett hum om relationen mellan glasat eller inte för färgernas hållbarhet och val av papper. Både glas, bläck och papper betyder.

WIR_Canson_Fine_Art_and_Photo_Papers_Final_Report_2020-06-01 (wilhelm-research.com)

 

[Frekeman]

WIR_Canson_Fine_Art_and_Photo_Papers_Final_Report_2020-06-01 (wilhelm-research.com)

Jo, jag känner till allt det och har också tagit del av ovanstående länk (intressant!) som jag såg i andra trådar kring utskrifter här på FS. Men tack ändå.

Förresten, vad är dina erfarenheter om tänket kring fotopapper från mörkrumstiden?

 

[Sten-Åke Sändh]

Ja, jag googlade mig till att det rörde sig om allmän förbättring av svartvita foton vad gäller konstrast och svärta exempelvis men att arkivbeständigheten ökar.


På din imageGRAF Pro-1000? Jag har några testark från Hahnemühle men inte säker på om det rör sig om Baryta.


Naturlagar är till för att följas! Jag tycker nog att jag har lärt mig en hel del via svaren här i tråden utifrån min ursprungliga fråga. Det ska bli intressant att börja printa "på riktigt" – tidigare använde jag en sämre fotoskrivare från Canon som inte grejade svartvitt utan färgstick åt magenta-hållet. De flesta färgbilder blev ok. Jag har printern kvar men officiellt saknar den drivrutiner för min huvudsakliga Mac-dator. Förhoppningsvis kan jag få igång den om jag vill.

Med min nya uppsättning så känns det seriösare med tanke på pigment-bläck och nyvaknat intresse för fotopapper.

Har ett gammalt skärmkalibreringsverktyg som jag aldrig tycker har fungerat särskilt bra. Det stöds inte heller av min nuvarande Mac men det finns gratisprogramvara som lär tillåta mig att använda den. En del säger dock att det finns en begränsad hållbarhet för själva hårdvaran men det är värt ett försök. Har också sett att man kan färgkalibrera en skärm med en iPhone. Har inte lust att slänga ut pengar på en skärmkalibrator igen.

Min första A3 skrivare Epson R1800 hade inget dedikerat svart bläck utan där blandades väl svart till av de färger som fanns. Med den generationens skrivare var risken att få färgstick i det svarta betydligt högre än nu då detta i princip är en ickefråga. Skälet till att byta ut R1800 var inte bara att den faktiskt gav upp efter 7 år utan just att P600 hade dedikerade svarta bläck. Detta har ytterligare förfinats i den senaste generationen fotoskrivare.

Det är väl OK att inte kalibrera och parera detta i efterbehandlingen så länge man aldrig outsourcar printning eller lägger ut bilder på nätet. I princip är det ju det man också gör om man inte håller sig till någon standardiserad färgrymd utan kalibrerar utifrån vad monitorn klarar av att visa "native" och sedan efterbehandlar styrd av detta och pappersprofilen man använt vid softproofing - en del gör ju det.

Jag förstår kanske inte att min gamla Spyder 4 kalibrator skulle ha ett bästföre-datum. Jag bytte den till en Spyder X Elite främst då jag ville ha den bättre programvaran än den begränsade jag hade till 4:an och att den råkade vara billig just då. Med den nya har jag bättre koll på brightness bl.a. I övrigt fattar jag inte att det skulle behöva vara så stor skillnad egentligen för att förhålla sig till sRGB och Adobe RGB har ju varit huvuduppgiften för Datacolor i decennier och det gäller väl även deras konkurrenter.

I övrigt tycker ju jag som printat länge själv och som rätt länge publicerat en hel del bilder i mina portfolios, bildberättelser och reportage på Internet att just kalibreringsverktyg är det jag verkligen inte vill vara utan. Utan det har man ju ingen koll alls på hur bilderna synkar med de standards som faktiskt gäller och bestämmer hur många kommer uppfatta bildernas färger och brightness.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jo, jag känner till allt det och har också tagit del av ovanstående länk (intressant!) som jag såg i andra trådar kring utskrifter här på FS. Men tack ändå.

Förresten, vad är dina erfarenheter om tänket kring fotopapper från mörkrumstiden?

Tänket kring papper och även film under den analoga tiden skedde ju mot en bakgrund av att flexibiliteten den tidens material och förutsättningar gav var så liten.

Min tid i mörkrum var rätt begränsad i tid och sammanföll med då jag var med i en kollektiv ateljé på Söder. Jag använde mest Agfa-grejor (papper) och Agfa- och Kodak-film (nästan bara Tri-X).

Det allra mesta jag tog (framförallt på alla resor jag gjorde) tog jag med diafilm (Agfa, ORWO, Kodak och lite Fuji).

Jag tror också att genom att materialet var så pass begränsat med dagens mått mätt när det gällde ISO inte minst så hade man inte alls de möjligheter man har idag - på gott och ont. Det här med att tona papper känns ju som historia och väldigt analogt. Likaså bruket av flera av de filtertyper fotografer använde förr.

Den enskilt största skillnaden som fotograf då och nu anser jag ISO/ASA/DIN-nivån vara. Idag tar jag ibland bilder på ISO 8 000-10 000 och då låg mina Agfa CT 18-21 DIN på motsvarande ISO 50-100. Tri-X var livräddaren med sina 400 ASA. Jag tror inte dagens unga fotografer i allmänhet ens kan föreställa sig den tvångströja 18 DIN kunde vara.

Man behövde vara en mycket bättre fotograf då för att få till det under den analoga tiden än idag men något som faktiskt är fantastiskt är att man idag i stor utsträckning kan restaurera bilder både film och kopior från den analoga tiden genom att reprofota i RAW och efterbehandla i någon modern RAW-konverterare eller köra dem i en skanner med Vuescan t.ex. före efterbehandling. Dåtidens efterbehandling i mörkrummen krävde även den på många sätt helt andra färdigheter än dagens och det fanns överhuvudtaget ingen automatik att luta sig mot.