Re: Re: Re: Re: Re: Re: Fota i mörker
bEPH skrev:
Men om intresse finns initialt och det kvävs av läraren så måste man väl inse att man inte riktigt lyckats i sin roll som lärare?
Jag har aldrig syftat på att läraren på något sätt skulle kväva intresset i detta resonemang.
Jag har stött på många flera fall där någon vill "lära sig" något men där intresset snarare är att få ett visst resultat än att verkligen lära sig. Intresset avtar nästan omdelbart, så snart det visar sig att man måste komma med egen insats, dvs engagemang. Fick man inte höra att det fanns en snabb enkel lösning så var man inte längre intresserad, eller ännu värre, skyller på läraren! (Det kanske låter bizarrt men, sådant har jag sett.)
Det finns lärare som kväver intresse, ja, och det är ett tecken på dåliga lärare. Men det finns också studenter som vill "ha" utan att "betala".
Det är sant att friska människor säkert gärna vill lära sig och utvecklas. Men vill de alltid betala priset? Det är det jag hävdar att de inte alltid vill, när de väl upptäcker att det fanns ett pris...
Helt klart, men för mig så betyder det att eleven har andra problem som måste lösas först innnan de kan ta till sig kunskapen.
Frågan är vem som har ansvaret för dem? Ska lärarna vara psykologer, ekonomiska rådgivare, relationsexperter mm? Det faller på sin orimlighet. Läraren är först och främst en lärare, kan denne självmant ta på sig andra roller kanske det är en fördel. Ska det vara ett krav?
Vad hände med det egna ansvaret? Att se till att man själv är mottaglig för information? Lärarens skyldighet är dock att påpeka om det inte funkar och försöka uppmuntra eleven att ta tag i de andra problemen och försöka vägleda denne så att lärandet kan börja. Kanske lägga upp en alternativ läroplan, låta eleven få andra möjligheter eller liknande. Men utan studentens egna vilja är alla försök så gott som lönlösa. Att väcka någons vilja utifrån har jag inte sett många lyckade exempel på.
Angående eget ansvar: det var en av de stora befrielserna med att gå från undervisning på gymnasiet till universitet. Var någon bakis en dag kom de inte dit. De bemödade sig inte med att störa en fungerande lektion och sabba för sina kamerater om de själva inte var mottagliga för lektionen. Istället kunde de höra av sig och fråga vad de missade och vad de kunde göra för att komma ikapp. Självklart hjälpte jag till efter bästa förmåga.
Men principiellt tycker jag att det inte ska vara nödvändigt att läsa en enda sida om man går på föreläsningarna.
Jag håller inte med, anser att det både kan finnas föreläsningar man kan komma till helt förutsättningslöst och sådana där det krävs att man har uppnått en viss nivå. Hur denna nivå uppnås är totalt ointressant.
Lärande bygger på att man sakta bygger upp kunskap. Ska en föreläsning för en stor grupp ge något måste de ha någorlunda gemensam plattform.
Man ska också skilja på en ren envägsföreläsning där föreläsaren bara står och rapar upp information och eleverna/studenterna förväntas gapa och svälja. En av mina första föreläsare på universitetet kallade detta lite nedlåtande för "världens mest ineffektiva kopieringsmaskin", dvs när läraren skriver på tavlan och studenterna slaviskt kopierar ned på papper.
Det finns fall där denna typ av metod funkar men jag är själv mer intresserad av de tillfällen man får till en dialog mellan lärare och studenter. Hur ska en student kunna ifrågasätta något den inte har någon uppfattning om? Genom att läsa igenom det material som läraren bett en att läsa följer man den studieplan och det arbete läraren (förhoppningsvis mödosamt) ställt samman. Självklart måste kraven på studenterna och det material de förväntas ta till sig vara rimligt ställda.
Om en bra lärare har gjort en studieplan finns ingen anledning att misstro den. Det är att från början klassa läraren som dålig och att denne inte är lämplig att lära ut. Man vet bättre hur man vill gå tillväga.
Om man nu inte följer de råd och anvisningar som ges får man ta det på eget ansvar. Kanske är det lättja, kanske tycker man inte att en viss typ av undervisningsform passar en. Frågan är om man ens provat?
För egen del kan jag säga att de kurser på universitetsnivå där jag själv följde planerna klarade jag ofta med goda betyg utan större insats. De kurser där jag var slöare och undlät mig att följa de råd jag fick resulterade ofta i mer arbetsbörda eller till och med att man gick om kursen. Ibland hade man tur och klarade sig precis. Varför följde jag då inte alla så duktigt? Ja, ingen är ofelbar och ibland prioriterade jag andra saker i mitt liv. Men så stod jag mitt kast också och lägger ingen skuld på lärare och föreläsare.
Hmm, du ska ju inte ägna din fritid åt ditt arbete, vilket jag tyckte ett av lärarnas stora problem var.
Precis. Men så ser verkligheten ofta ut, speciellt om lärarna nu också ska förväntas med att ta itu med alla "problem" som inte direkt har med undervisningen att göra men som på sätt och vis påverkar den.
