Att använda fasta objektiv för att tvinga sig att ta bilder med fel brännvidd är ju precis samma sak som att stå på ett ställe och zooma tills man får lagom utsnitt, fast det ena anses fint och det andra anses fult. Båda innebär dock att man antagligen inte använder en optimal brännvidd och/eller optimal komposition för motivet och att bilderna blir sämre än de hade kunnat bli med lite arbete och rätt brännvidd.
Sedan är egentligen ljusstyrka det enda fasta objektiv verkligen är bättre än zoomar på, en modern proffszoom är lika skarp och har lika bra optiska egenskaper som de bästa fasta objektiven men ligger 1-2 steg efter i ljusstyrka för det mesta, om man inte tittar på vissa vidvinklar som är lika ljussvaga och inte sällan är optiskt sämre än motsvarande zoom.
Det påståendet är en fysikalisk omöjlighet, tyvärr.
Jämför vi Canon EF 200mm f/2.8L II USM som har 9 linser i 7 grupper med Canon EF 70-200mm f/2.8L IS II USM som har 23 linser i 19 grupper. Två objektiv av mycket hög klass.
Jag har båda objektiven och ser definitivt skillnad på mina två objektiv när jag jämför dem med brännvidden 200 mm.
I första fallet ska ljuset passera 18 slipade ytor och i andra fallet 46 slipade ytor. De må vara hur fantastiskt slipade som helst och belagda men i ett mikroskop ser de ändå ut som ett alplandskap. Dessutom kan aldrig vinkeln bli exakt på linserna, det beror enbart på med vilken noggranhet man mäter. Varje ljuspassage från glas till luft eller luft till glas ger en vinkelförändring som är proportionell med brytningsindex för den specifika våglängden och den materialövergång det handlar om. Det ger en spridning av ljuset eftersom ytan inte har en perfekt vinkel på alla punkter. En liten andel (mindre desto bätter slipning och beläggning) av ljuset sticker fel väg eller i fel vinkel. Dessutom så blir vinkelfelet individuellt för varje våglängd i spektrat.
Tillverkar man båda objektiven med samma teknik och samma kvalitetskrav så vinner garanterat det fasta objektivet som inte behöver lika många linser för att bryta samman alla våglängder till ungefär samma punkt.
Till det kommer att det är mer komplicerat att föra linserna till rätt possition för en skarp bild i ett zoomobjektiv än i ett fast objektiv. Ett mer komplicerat rörelsemönster med ytterligare felkällor i form av mikroskopiska felplaceringar och glapp. Dessutom så kan man aldrig skapa linsformer som ger en "perfekt" brytning för samtliga fall som uppstår i en zoom, då skulle man behöva "mjuka" linser som kan ändra form.
Vist kan man göra ett fast och en zoom lika bra för en av brännvidderna i zoomen men det måste åstadkommas genom en kvalitetssänkning på det fasta och det kanske man gör, det vet inte jag, men så förefaller det inte när jag jämför mina två objektiv.
Till detta kommer att ett zoom som försöker nå upp till det fasta objektivets kvalitet får fler linser och därmed ska ljuset gå längre sträcka genom glas. Glas kan aldrig bli 100% klart/oförorenat. Det blir alltid någon ljusspridning i glaset och den spridningen ökar med transportsträckan genom glaset.
