Jag tycker ni går som katten kring het gröt, utan att någonsin komma till pudelns kärna (slut på ordspråksmisshandling).
1) En bildfil saknar DPI. Den kan innehåller information till tryckpressen om vilken DPI/rastertäthet/ppi/kalla-vad-det-vill som är lämplig, men själva bilden i sig i sin digitala format saknar pixeltäthet. Det är bara en bunt pixlar.
2) Vid bildskärmsframställan använder man 72 (90, 100 whatever, det är i praktik samma). Orsaken till detta är inte bildskärmens tekniska konstruktion, utan att ögat upphör att kunna urskilja pixlar vid denna gräns när kontenuerlig pixelfärg används. Det är denna upplösning man alltså använder sig av vid överföring av bilder till fotopapper. Mer ger helt enket inte bättre bild, om man inte tänker använda lupp. Notera att kontenuerlig pixelfärg krävs för detta, glöm alltså bläckskrivare etc.
3) Vid rastrering använder man 300 dpi av samma anledning. Rastrering anvnder man när man saknar kontenuerlig pielfärg, utan kan bara klutta ut olika stora punkter av cyan, magenta, gul och svart. Dvs vanliga skrivarutskrifter, tryckpressar etc.
Notera att skrivare med "2400 dpi" pratar om någon helt annan sort dpi. Detta är den "dpi" som används för att bygga upp själva rasterpunkterna, som i sin tur används för att bygga upp bildpunkterna. Det är därför skrivaren måste kunna hantera många fler "dpi" är det dpi man sedan skriver ut bilden i.