Bengf
Aktiv medlem
Vissa storfilmer förr i tiden, var mycket påkostade genom att man spelade in med 70mm breda filmremsor mot dom mera normala 35mm.
Dynamiskt omfång analog film
- Trådstartare jetzyl
- Start datum
Vissa storfilmer förr i tiden, var mycket påkostade genom att man spelade in med 70mm breda filmremsor mot dom mera normala 35mm.
graarkivet
Medlem
Arkivbeständighet
Har följt diskussionen om film vs digitalt med stort intresse. Är inblandad i digitaliseringen av ett stort bildarkiv där de första är från sent 1800-tal. Att sitta och betrakta glasplåtarna som fortfarande är i nyskick och se alla detaljerna. Känslan när bilderna scannas in och kommer upp på skärmen är helt otrolig. Detaljerna och nyanserna. Sedan är kanske inte alla knivskarpa, men det historiska värdet är utan tvekan något som ingen digitalbild kan konkurrera med.
Under mina år som pressfotograf har jag sett hur bilderna blivit allt mer "urvattnade". På mitt första jobb i början på 80-talet fick man komma till bildchefen och be om film. Han höll noga räkning på hur mycket man använde och skulle det sticka i väg fick man sig en skrapa. Det gjorde att man var försiktig med rutorna och lade ner mer tid på motivet. Sedan kom det digitala och med det "spraytekniken". Det fans ingen begränsning. Du kunde fortsätta tills bilden var där. På en hockeymatch gjorde det inget om du tog 2000 bilder, det var bara att dra på.
Men tillbaka till min ursprungstanke. Att fortfarande kunna plocka fram och använda dessa gamla glasplåtar efter 120 år är helt fantastiskt. När jag tittar på den första digitala proffskameran jag använde, Kodak DCS520, så sparade den bilderna i ett format som inte längre finns. För att öppna dem måste man ha ett specialprogram från Kodak som är svårt att hitta i dag. Lyckligtvis har jag det sparat på en cd (min nya laptop har ej cd spelare som så många andra så det går ej att läsa in programmet den vägen). I källaren finns en stor låda med floppydiscs som numera platsar på museum. Hur det ser ut med de bilderna efter ytterligare 120 år vill jag inte ens tänka på.
Inte för man skall måla fan på väggen men hårddiskar kraschar och har enligt experterna begränsad livstid. Även om man lagrar bilderna på en extern disk som man låser in måste den tas ut och "rastas" med jämna mellanrum för att inte informationen skall försvinna. På min tid hos Reuters (2002-2007) sparade vi backupen på guldpläterade cd skivor, för de var de enda som hade en garanterad livstid på HELA 25år!
Tyvärr kommer nog mycket av det digitala bildarvet att försvinna inom en ganska kort historisk tid, medan filmerna ligger kvar för framtida generationer.
Har följt diskussionen om film vs digitalt med stort intresse. Är inblandad i digitaliseringen av ett stort bildarkiv där de första är från sent 1800-tal. Att sitta och betrakta glasplåtarna som fortfarande är i nyskick och se alla detaljerna. Känslan när bilderna scannas in och kommer upp på skärmen är helt otrolig. Detaljerna och nyanserna. Sedan är kanske inte alla knivskarpa, men det historiska värdet är utan tvekan något som ingen digitalbild kan konkurrera med.
Under mina år som pressfotograf har jag sett hur bilderna blivit allt mer "urvattnade". På mitt första jobb i början på 80-talet fick man komma till bildchefen och be om film. Han höll noga räkning på hur mycket man använde och skulle det sticka i väg fick man sig en skrapa. Det gjorde att man var försiktig med rutorna och lade ner mer tid på motivet. Sedan kom det digitala och med det "spraytekniken". Det fans ingen begränsning. Du kunde fortsätta tills bilden var där. På en hockeymatch gjorde det inget om du tog 2000 bilder, det var bara att dra på.
Men tillbaka till min ursprungstanke. Att fortfarande kunna plocka fram och använda dessa gamla glasplåtar efter 120 år är helt fantastiskt. När jag tittar på den första digitala proffskameran jag använde, Kodak DCS520, så sparade den bilderna i ett format som inte längre finns. För att öppna dem måste man ha ett specialprogram från Kodak som är svårt att hitta i dag. Lyckligtvis har jag det sparat på en cd (min nya laptop har ej cd spelare som så många andra så det går ej att läsa in programmet den vägen). I källaren finns en stor låda med floppydiscs som numera platsar på museum. Hur det ser ut med de bilderna efter ytterligare 120 år vill jag inte ens tänka på.
Inte för man skall måla fan på väggen men hårddiskar kraschar och har enligt experterna begränsad livstid. Även om man lagrar bilderna på en extern disk som man låser in måste den tas ut och "rastas" med jämna mellanrum för att inte informationen skall försvinna. På min tid hos Reuters (2002-2007) sparade vi backupen på guldpläterade cd skivor, för de var de enda som hade en garanterad livstid på HELA 25år!
Tyvärr kommer nog mycket av det digitala bildarvet att försvinna inom en ganska kort historisk tid, medan filmerna ligger kvar för framtida generationer.
usch ja. Jag har många skannade bilder med bandning från min Canonscan FS4000U. Med min "nya" Nikon Cooolscan 4000 slipper jag det. Blir en del att skanna om, men jag överväger att köra med min Canon EOS 5D Mark III och en bälg med diaduplikator istället.
Och så till ämnet: Heter det inte "tonomfång" på svenska? "Dynamiskt omfång" låter som en onödiig anglicism.
Bilagor
De flesta som jobbar med arkiv är ense om att digitala filer måste flyttas över till nya lagringsmedium med 5-10 års mellanrum. Idag finns det digitala filer som är över 50 år gamla i arkiv. Det handlar om att veta hur man gör.
Analoga arkiv har sina brister, de finns oftast bara i ett exemplar, analog duplicering innebär kvalitetsförlust och materialet är känsligt mot väta, brand, föroreningar, fingertryck, mekanisk skada mm.
Jag gjorde ett besök på Scanias imponerande bildarkiv för ett år sedan. De äldsta bilderna är från 1800-talet. Trots att de har en enormt avancerad anläggning som kontrollerar temperatur och luftfuktighet så försöker de digitalisera allt.
MrKarisma
Aktiv medlem
För att då kunna utnyttja filmens omfång och vill fota av dem, då behöver man en diaduplikator, var hittar man en sån som funkar till 6x7cm neg och småbild?
J O Härnström
Aktiv medlem
Diaduplikatorn underlättar väl flödet.
Annars går det mycket bra att använda ett t.ex ett ljusbord och makroobjektiv. Svårare än så är det inte.
Annars går det mycket bra att använda ett t.ex ett ljusbord och makroobjektiv. Svårare än så är det inte.
MrKarisma
Aktiv medlem
Jag har då aldrig lyckats med bara ett ljusbord.. Men det beror kanske på vilka krav man har..
Många använder en negaivhållare från en förstoringsapparat. Som belysning kan man använda en surfplatta - ger jämnare ljus än de flesta ljusbord. Men man behöver ha lite luft emellan.
Här är ett tips på hur man kan göra: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/se-bilden-fotografera-av-negativen-istallet.htm
MrKarisma
Aktiv medlem
Det ska jag pröva! Kan man slå kvaliteten från en Epson V700 genom att göra detta med en FF kamera tror du??
Jag har sett flera som menar att det blir bättre detaljåtergivning med en kamera än med en flattbäddsskanner.
J O Härnström
Aktiv medlem
Filmhållaren skär jag till av en bit "elfenbenskartong". Ca. 1mm tjock. Baksida och framsida som en vanlig passepartout. Då får man tillräcklig distans till ljusbordet/plattan.
(ett vattenpass är bra att ha för att förvissa sig om att negativet och sensorn blir parallella)
Vill man experimentera med fler exponeringar av ett 6x6 neg el. större så går det hur lätt som helst att klistra ihop dem i PS.
Jag har lekt en del med mina gamla 6x6 och 6x4,5 neg. och tycker inte att det tillför särskilt mycket om jag zoomar in och delförstorar negativen.
Och jag gillar den analoga filmkänslan som är svår att definiera i ord.
Den går inte att mäta i termer som upplösning, kontrast, tonkurva etc...
(ett vattenpass är bra att ha för att förvissa sig om att negativet och sensorn blir parallella)
Vill man experimentera med fler exponeringar av ett 6x6 neg el. större så går det hur lätt som helst att klistra ihop dem i PS.
Jag har lekt en del med mina gamla 6x6 och 6x4,5 neg. och tycker inte att det tillför särskilt mycket om jag zoomar in och delförstorar negativen.
Och jag gillar den analoga filmkänslan som är svår att definiera i ord.
Den går inte att mäta i termer som upplösning, kontrast, tonkurva etc...
Mesch
Aktiv medlem
Jag testade med min ipad och jag såg pixlarna från plattan rätt tydligt genom den dia-bild jag fotade.
Fast det kanske blir bättre med några cm mellanrum mellan bild och platta.
PMD
Aktiv medlem
Inte än. Du måste vänta hundra år för det.
Det är en frågan om att vilja arkivera. Att spara bilderna på ett framtidssäkert och öppet format (istället för ett hemligt tillverkarspecifikt format) gör det mycket, mycket troligare att det går att titta på bilden om några decennier.
Sen bör man förstås arkivera om på nya lagringsmedia med jämna mellanrum, så att bilderna ligger på lagringsmedia som går att använda.
Dessutom kan man skriva ut de bästa bilderna och arkivera. Då behövs ingen programvara alls senare.
Det här är ju en helt annan fråga än dynamiken hos film repektive digital sensor, och jag tror att det redan finns trådar om arkveringsproblemen med digitala bilder där vi kan fortsätta diskussionen.
Senast ändrad:
PMD
Aktiv medlem
Jag håller med. I signalteori brukar man säga "dynamik" och när jag gick en grundlig fotokurs som innehöll en hel del om sensiometri så var nog "tonomfång" den gängse benämningen.
stefohl
Aktiv medlem
Jämnare ljus, kanske i intensitet men knappast spektralt jämna. Jag ska inte säga att jag har kollat så många surfplattor, egentligen bara en iPad. Men ska man gå efter den mätningen var ljuset så ojämnt i sin spektrala fördelning att det borde vara rätt olämpligt som ljuskälla. Vissa färger borde bli kraftigt förstärkta, andra mycket blekare återgivna.
