Jag fotar med jämna mellanrum event och sport (ibland kombinationer) yrkesmässigt och det har hänt att jag kört backup, alltså att jag skrivit samma bildfiler till bägge minneskorten. Oftast har det varit när jag av något skäl bara har en kamera med mig, eller där det är bökigt att växla kameror. Och när jag skall videofilma (oftast intervjuer i mitt fall) så tycker jag det är bekvämt att få videoklippen på ett eget minneskort.
För det mesta kör jag det andra kortet som extra utrymme ("overflow"). Eller så har jag, skam till sägandes, inte ens ett andra kort i kameran.
Kanske har jag haft osedvanlig tur, men av de (grovt skattat) 250-300 minneskort jag använt under snart 20 års digitalt fotograferande har jag råkat ut för ett enda (ett SD-kort, från ett udda märke) som gett problem, och det vara bara ibland och med enstaka bilder (så fort jag insett att det hände i flera olika kameror med just det kortet slutade jag använda det).
Den här diskussionen har ju till stor del uppstått i spåren av lanseringarna av Nikons Z7/Z6 och Canon Eos R. Där tror jag faktiskt att både Canon och Nikon har ungefär samma baktanke: för den som vill ha säkerhetskopiering medan man fotograferar finns ju den numera rätt beprövade möjligheten att göra det via Wifi/Bluetooth. Det är ju så de resonerar kring GPS i kameran numera - positionsdata kan man vid behov lika gärna hämta via Wifi/Bluetooth från mobilen. Rätt eller fel? Tja, det är upp till kunderna att visa, men jag tycker väl att det inte är ett orimligt resonemang.
Det är nog lite så jag tänker - igen, jag har som sagt fotat digitalt sedan 2009, snart 20 år alltså. Det är (med tanke på hur tankspridd jag kan vara) överraskande sällan jag förlorat bilder jag faktiskt tagit, men när de har hänt har det handlat om att jag fysiskt tappat bort kort (temporärt eller permanent), raderat bilder jag glömt att först kopiera till datorn. Eller att jag i något utslag av städiver råkar kasta bort bilder jag i efterhand insett att jag kanske skulle sparat.
Men, och det skulle jag nog tro gäller de flesta fotografer, antalet bilder borttappade efter att de väl tagit är försumbart, knappt mätbart, i relation till hur många bilder jag tappat genom att inte alls ha tagit dem eller misslyckats med att ta dem. Det är många tusentals bilder jag "tappat" genom att vara trött, frusen och ofokuserad, genom att stå och chimpa när jag borde ha fotat, genom att inte ha ställt mig på rätt ställe eller genom att jag av lättja inte tagit fram kameran (fort nog eller alls). Det är i alla fall för mig det fenomen som retar mig mest när det gäller "förlorade" bilder. Jämfört med det är borttappandet av faktiskt tagna bilder ett mycket marginellt och i praktiken försumbart problem.
Leica tror jag f ö ligger lite efter när det gäller tillförlitligheten.
