Rätten kommer fram till att drönarfotografen agerat på ett sätt som kräver tillstånd och att fotografen inte sökt något tillstånd. På så vis kan man väl säga att fotografen i teknisk mening brutit mot lagen.
Men rätten kommer också fram till att Lantmäteriet tycks tillämpa lagen på så sätt att att man ger tillstånd till spridning av (i det här fallet) filmen i sig och inte till en enskild person, till exempel fotografen. Den slutsatsen i kombination med att det faktiskt fanns ett tillstånd för en av filmerna som någon annan än fotografen sökt, samt att fotografen ibland filmat på uppdrag av annan (som alltså kan ha sökt tillstånd spridning av fotografens film), leder domstolen till att det inte kan uteslutas att filmerna har tillstånd att spridas.
Rätten anser iofs att det är osannolikt att det finns tillstånd för alla 20 filmer men i och med att man inte kan fastslå för precis vilka filmer det finns, eller inte finns, ett eventuellt tillstånd så kan man inte döma fotografen till ansvar. Det tycker jag är korrekt resonerat av rätten. Varje film är ett enskilt brott som ska bevisas. Går inte det, så ska man frikänna.
PMD: Jag håller med om att jämförelsen med tågbiljetten inte funkar, men däremot kan det mycket väl vara straffrättsligt sanktionerat att åka tåg utan giltig biljett (ringa bedrägeri).
/F