gatosi
Aktiv medlem
I alla fall om man vill bedriva det med ambition men med begränsad budget och bra miljösamvete.
Funderar allvarligt på att lägga ner helt.
Anledningen till att jag inte var intresserad av analogfotografi var att jag tyckte det blev för dyrt med tanke på missförhållandet mellan kostnader för film, framkallning etc och antalet lyckade bilder. Inom digitalfotografin kan man misslyckas hur många gånger som helst utan att det kostar mer.
Dessutom verkade alla dessa kemikalier inte vara av det miljövänligaste slaget.
Så är det väl fortfarande men digitalfotografi är inte ett dugg bättre:
Fick precis veta att min trogna Eizo-skärm är okalibrerbar med den nyinköpta datorn. Operativsystem, mjukvaran och prylen passar inte ihop längre.
En annars fullt fungerande skärm.
Man har varit tvungen att kasta fullt fungerande mobiler tidigare för att t.ex. banktjänster krävde det. Det gjorde ont redan då. Knappast miljövänligt.
Nu en hel skärm alltså?
Var är hållbarheten i detta? Var det verkligen värre med mörkrumskemikalier ur miljösynpunkt?
Och pengarna?
Om man behöver uppdatera precis ALLT på alla håll och kanter hela tiden (dator, programvara för bildredigering, skärm) för att ens befintliga arbetsflöde ska funka (förutsatt att man inte uppdaterar kamera och objektiv) - hur dyrt är inte det?
Pratade med Eizos kundtjänst och har fått veta att vissa kunder hade en oduglig skärm efter bara tre år. Min har ju i alla fall hållit i sju år.
Jag funderar allvarligt på att bara lägga av med stillbildsfotografi. Så som jag hittills har velat ha det, med kontroll över bilden, verkar det inte gå utan att permanent sponsra alla dessa upphetsade it-utvecklare. De måste ha ADHD allihopa att de orkar stjälpa uppdateringsstressen över halva mänskligheten som inte har fattat än att det är bra med snabb utveckling. Är man en långsamtsträvare så ses man ju automatiskt som bakåtsträvare.
Alternativet är att skita i bildkontrollen. Börja fota färdiga jpg, skippa bokprojekt och annat ambitiöst, instagramma för fullt i stället.
Eller börja med film i stället. Filmmaterial är ju i stort sett ändå så som man har filmat det, om jag har fattat rätt. Inte samma pill och därmed inte samma krav på färgkontroll.
Eller lägga av allt som heter digital bild. Still eller rörlig. Det är så många fler idag som producerar att allt färre förstår sig på konsten att ta in det producerade. Kanske ska jag bara bli recipient? Den nya dygden? Okreativ själv, okay, men observant i stället?
Skulle det ändå finnas en kreativ lust kan man ju också skriva eller så. Inte måla tack. Varje loppisbesök lämnar en konstig eftersmak när man ser alla dessa högar av tavlor som någon någon gång har lagt sin själ i. Grejer riskerar att hamna på tippen för eller senare.
Hörs det att jag känner mig frustrerad och uppgiven?
Någon mer här som har funderat i dessa banor?
Fast det är ju så många teknikentusiaster här. Ni trivs kanske som fiskar i vattnet med uppdateringsdiktaturen...
Men ska det verkligen vara normalt att ingenting i den digitala världen överlever ens ett decennium?
Funderar allvarligt på att lägga ner helt.
Anledningen till att jag inte var intresserad av analogfotografi var att jag tyckte det blev för dyrt med tanke på missförhållandet mellan kostnader för film, framkallning etc och antalet lyckade bilder. Inom digitalfotografin kan man misslyckas hur många gånger som helst utan att det kostar mer.
Dessutom verkade alla dessa kemikalier inte vara av det miljövänligaste slaget.
Så är det väl fortfarande men digitalfotografi är inte ett dugg bättre:
Fick precis veta att min trogna Eizo-skärm är okalibrerbar med den nyinköpta datorn. Operativsystem, mjukvaran och prylen passar inte ihop längre.
En annars fullt fungerande skärm.
Man har varit tvungen att kasta fullt fungerande mobiler tidigare för att t.ex. banktjänster krävde det. Det gjorde ont redan då. Knappast miljövänligt.
Nu en hel skärm alltså?
Var är hållbarheten i detta? Var det verkligen värre med mörkrumskemikalier ur miljösynpunkt?
Och pengarna?
Om man behöver uppdatera precis ALLT på alla håll och kanter hela tiden (dator, programvara för bildredigering, skärm) för att ens befintliga arbetsflöde ska funka (förutsatt att man inte uppdaterar kamera och objektiv) - hur dyrt är inte det?
Pratade med Eizos kundtjänst och har fått veta att vissa kunder hade en oduglig skärm efter bara tre år. Min har ju i alla fall hållit i sju år.
Jag funderar allvarligt på att bara lägga av med stillbildsfotografi. Så som jag hittills har velat ha det, med kontroll över bilden, verkar det inte gå utan att permanent sponsra alla dessa upphetsade it-utvecklare. De måste ha ADHD allihopa att de orkar stjälpa uppdateringsstressen över halva mänskligheten som inte har fattat än att det är bra med snabb utveckling. Är man en långsamtsträvare så ses man ju automatiskt som bakåtsträvare.
Alternativet är att skita i bildkontrollen. Börja fota färdiga jpg, skippa bokprojekt och annat ambitiöst, instagramma för fullt i stället.
Eller börja med film i stället. Filmmaterial är ju i stort sett ändå så som man har filmat det, om jag har fattat rätt. Inte samma pill och därmed inte samma krav på färgkontroll.
Eller lägga av allt som heter digital bild. Still eller rörlig. Det är så många fler idag som producerar att allt färre förstår sig på konsten att ta in det producerade. Kanske ska jag bara bli recipient? Den nya dygden? Okreativ själv, okay, men observant i stället?
Skulle det ändå finnas en kreativ lust kan man ju också skriva eller så. Inte måla tack. Varje loppisbesök lämnar en konstig eftersmak när man ser alla dessa högar av tavlor som någon någon gång har lagt sin själ i. Grejer riskerar att hamna på tippen för eller senare.
Hörs det att jag känner mig frustrerad och uppgiven?
Någon mer här som har funderat i dessa banor?
Fast det är ju så många teknikentusiaster här. Ni trivs kanske som fiskar i vattnet med uppdateringsdiktaturen...
Men ska det verkligen vara normalt att ingenting i den digitala världen överlever ens ett decennium?
