Ack! Någon har väckt den björn som sover...
ganska skrev:
En sak förstår jag inte. Om kompositionsläran var helt onödig och aldrig behövs, varför har då alla stora fotografer genom tiderna använt den? Varför uppfanns den ens?
Mycket sant. Det hela handlar om att lära sig av andra. Det finns olika infallsvinklar till lärande och kompositionslära är ett sätt att försöka ge sig an fotografi.
Som jag ser det så är kompositionslära ett sätt att försöka formulera varför vissa bilder är uppskattade och "går hem" mer än andra, dvs vilka gemensamma drag kan man hitta hos dessa. Med detta synsätt är det ganska naturligt att det är "efterkonstruktioner" då man tittar på existerande bilder. Man kan tillämpa detta på sina egna bilder genom att titta på bilder man är nöjd med och mindre nöjd med och se om vissa drag utkristalliseras.
Eftersom bilder ofta är komplexa så är det ganska naturligt att man bryter ner bilden i delar och mer grundläggande element, linjer, former, färger, indelningar och deras inbördes placering.
Om man sedan väljer att följa dessa riktlinjer eller inte måste alltid vara upp till fotografen och tillfället. Men att känna till dem kan inte vara särskilt fel. Sedan bör det tilläggas att bara för att en riktlinje kanske skulle ge resultat som tilltalar, många eller till och med en majoritet så finns det inget som säger att den skulle tilltala alla eller alltid skulle ge tilltalande resultat. Eftersom det handlar om smak och tycke finns inga absoluta sanningar.
Nekomy skrev:
Vissa saker ter sig ganska dumma och utryck så som ”Och vad är åtta delat med fem? Jo, 1,6, alltså nästan exakt det gyllene snittet!”, närmar sig nog det som kan anses vara humor.
Jim E, jag vet din position i den här frågan och vet att jag aldrig kommer kunna prata med dig på din nivå. Det du skriver ovan har tagits upp i den tidigare diskussionen i olika varianter. Jag vill bara ställa en ärlig fråga till dig och alla andra som man får reflektera över:
Ponera ett tillfälle då man vill placera ett föremål, säg ett päron, i en bild. Man vill att päronet ska ligga ocentrerat på en linje genom mitten av bildrutan och väljer att lägga den så att avståndet från de bägge kortändarna ger gyllene snittet. Päronets tar upp en del av bildrutan, vilken del av päronet ska hamna exakt i punkten som motsvarar gyllene snittet för att man ska få säga att det är gyllene snittet? Finns det en del av päronet som är mer "rätt" än andra?
Jag förväntar mig... nej,
vill inte ha något svar till tråden. Det här är för
dig (läs: läsaren) att fundera på. Det jag är ute efter är svaret på frågan: Vilken noggrannhet och hur bokstavstroende måste man vara kompositionslära? Ett svar att reflektera över själv om man är tveksam.
Om det gått någon förbi så förespråkar jag en väldigt avslappt attityd till detta men ändå respekt för det arbete som tidigare fotografer och konstnärer lagt ned. Kunskap är aldrig fel, möjligtvis användandet av den. Sen kan man försöka vifta bort kunskap om andras mödor genom att nonchalant säga att man betvivlar att något skulle få kallas för kunskap eller lära. Inte respektfullt i mina ögon.
Jag har läst de tidigare trådarna och ingenstans har jag sett att någon krävt en exakt placering. Inte heller har jag sett någonstans att en exakt placering är önskvärd. Men det är stor skillnad på 1/10, 1/2 och 5/8 i hur man som betraktare uppfattar placeringen. Skillnaden är minimal mellan 5/8 och 1.618... Decimalnoggrannhet är inget som, mig veterligen, någon förespråkare av klassisk kompositionslära har krävt (lika lite som att diagonalen ska vara en exakt diagonal från hörn till hörn, att centreringen skall vara exakt, att S-kurvan är en spline, osv). För det är inte särdeles relevant. Betraktaren kommer med största sannolikhet inte märka av det eller (och det här är det som är viktigt!) bry sig.
Nej, Jim E. Det är jättebra att du ställer dig kritisk till detta, man ska aldrig svälja något med hull och hår. I detta fall funkar det dessvärre för många och att försöka förlöjliga deras uppfattning och arbetsmetoder ser jag inte som konstruktivt. Jag inser att gyllene snittet inte funkar för dig i ditt fotografiska arbete, och jag kan respektera det. Hoppas du kan respektera att det fungerar för andra och förespråka ditt synsätt utan förringa andras synsätt.
Jag har ingen önskan att späda på denna diskussion mer. Tro det eller ej så har jag vettigare saker att göra. Det är soligt ute. Jag ska läsa lite artiklar, gå och lucha med en kompis, en underbart trevlig och söt tjej som gärna vill sitta modell för mig framöver, därefter träna tillsammans med en annan god vän för att avsluta kvällen med att lära mig så mycket jag bara kan om ljussättning genom att leka med de Elinchromaggregat och softboxar jag och en tredje kompis precis köpt. Ni får ursäkta mig om jag inte bevakar den här diskussionen längre eller lägger mig i, jag tror jag lär mig betydligt mer i hemmastudion än i denna tråd och föredrar (gasp!) att tillbringa en solig höstdag med mina vänner. Ni får väldigt gärna maila mig om det är något ni vill säga mig (ris eller ros!) då jag inte bevakar tråden.
Jag hoppas att andra följer mitt exempel och njuter av dagen. Kanske vi ses där ute. Väl mött, gott folk!
PS. Occam, efter William of Occam alternativt stavat William of Ockham. Principen kallas i engelskspråkig litteratur även för "Principle of Parsimony" eller "Principle of Simplicity".
[Edit] PS. Observera att nedanstående bild inte handlar om någon form estetik, bara var päronet får ligga för att man ska få säga att det rör sig om gyllene snittet utan att få mothugg av folk som ställer absoluta krav eller förkastar.
