müsli
Avslutat medlemskap
Det här med "helhet" och "enkelhet"...
Man skulle ju kunna säga att ett verk existerar för betraktaren först när verket presenterats för betraktaren.
När verket presenterats för betraktaren så innebär det även ett "presentationskontext" till verket. Dvs, statiska saker som den miljö, omgivning, tillhörande attribut, etc, men även mer dynamiska saker, saker som kanske är unika för varje betraktare.
Så i en presentation av en bild ingår även t ex bildens titel, sammanhanget för presentationen, betraktarens erfarenheter, etc.
Alltså, ett verk ger en helhet först hos betraktaren, och denna helhet finns då inte i bilden självt som presenteras, varken objektivt eller subjektivt.
I några tidigare trådar har det fokuserats på bl a "helhet" och "enkelhet". En intressant sak, tycker jag, med dessa trådar är att se hur denna "helhet" ibland uppstår i enkla bilder. Varför ser vi saker utanför exakt det som finns i bilden? Är det sant att varje betraktare ser en egen helhet?
Kan det också vara så att bilden blir intressantare ju mer vi ser av oss själv i bilden? Dvs, när bilden ger oss utrymme för den egna fantasin, egna associationer, etc. Kanske som allra bäst när den enkla bilden ger oss en klockren, och kanske överraskande, association, eller tolkning.
Och i så fall, hur kan en bildskapare eller fotograf jobba på ett mer meningsfullt vis när bilden blir bättre ju mer betraktaren "deltar" i bilden?
Är det genom att bildskaparen ser sig själv som den huvudsaklige betraktaren/mottagaren och sedan hoppas att andra funkar på samma vis?
Eller är det genom att så väl som möjligt känna målgruppen, dvs de betraktare bilden är avsedd för? Studera målgruppen innan bilden görs?
Ok, detta skulle ju kanske kunna förklara varför de intressantaste bilderna ibland även är de med de mest skiftande tolkningarna, de som det blir störst debatt om. Kanske de bilder som inte säger allt, men ger tvetydiga men starka signaler eller "delheter".
Jag tycker det är grymt intressant med bilder som samtidigt som de är mycket enkla kan ge en intressant helhet. Bilder som objektivt kanske bara visar några få delar eller detaljer men ändå ger en helhet, delheten.
Går det att diskutera runt detta?
Har du ett exempel som visar på hur detta kan fungera?
Jag vill se bildexempel (abstrakta, konkreta, enkla, tydliga, kompletta, okompletta, otydliga, whatever, du väljer), och jag vill se kommentarer runt bildexempel.
Man skulle ju kunna säga att ett verk existerar för betraktaren först när verket presenterats för betraktaren.
När verket presenterats för betraktaren så innebär det även ett "presentationskontext" till verket. Dvs, statiska saker som den miljö, omgivning, tillhörande attribut, etc, men även mer dynamiska saker, saker som kanske är unika för varje betraktare.
Så i en presentation av en bild ingår även t ex bildens titel, sammanhanget för presentationen, betraktarens erfarenheter, etc.
Alltså, ett verk ger en helhet först hos betraktaren, och denna helhet finns då inte i bilden självt som presenteras, varken objektivt eller subjektivt.
I några tidigare trådar har det fokuserats på bl a "helhet" och "enkelhet". En intressant sak, tycker jag, med dessa trådar är att se hur denna "helhet" ibland uppstår i enkla bilder. Varför ser vi saker utanför exakt det som finns i bilden? Är det sant att varje betraktare ser en egen helhet?
Kan det också vara så att bilden blir intressantare ju mer vi ser av oss själv i bilden? Dvs, när bilden ger oss utrymme för den egna fantasin, egna associationer, etc. Kanske som allra bäst när den enkla bilden ger oss en klockren, och kanske överraskande, association, eller tolkning.
Och i så fall, hur kan en bildskapare eller fotograf jobba på ett mer meningsfullt vis när bilden blir bättre ju mer betraktaren "deltar" i bilden?
Är det genom att bildskaparen ser sig själv som den huvudsaklige betraktaren/mottagaren och sedan hoppas att andra funkar på samma vis?
Eller är det genom att så väl som möjligt känna målgruppen, dvs de betraktare bilden är avsedd för? Studera målgruppen innan bilden görs?
Ok, detta skulle ju kanske kunna förklara varför de intressantaste bilderna ibland även är de med de mest skiftande tolkningarna, de som det blir störst debatt om. Kanske de bilder som inte säger allt, men ger tvetydiga men starka signaler eller "delheter".
Jag tycker det är grymt intressant med bilder som samtidigt som de är mycket enkla kan ge en intressant helhet. Bilder som objektivt kanske bara visar några få delar eller detaljer men ändå ger en helhet, delheten.
Går det att diskutera runt detta?
Har du ett exempel som visar på hur detta kan fungera?
Jag vill se bildexempel (abstrakta, konkreta, enkla, tydliga, kompletta, okompletta, otydliga, whatever, du väljer), och jag vill se kommentarer runt bildexempel.