Det förstås. Någon stabilisering är bättre än ingen. Den stora invändningen jag har läst, mot stabiliserad kamera, är att långa brännvidder inte går att stabilisera ordentligt. Om man jämför två IS-objektiv som jag har, så sitter stabiliseringen i en EF-S 17-85 mm ungefär i mitten av objektivet. I den betydligt längre EF 70-300 mm f/4-5,6 IS USM sitter den nästan längst fram. Anledningen ska vara att i ett rejält teleobjektiv behöver den rörelse, som sensorn ska ta hand om, när man har ett stabiliserat hus, vara så lång att sensorn bokstavligen hoppar ur huset. Men långt fram i optiken har förstoringen som teleobjektivet ger inte hunnit verka så mycket än, så där krävs bara en mycket mindre rörelse för att få samma effekt.
Effekten blir naturligtvis etter värre om man har råd att handla optik som EF 500 eller 600 mm.
Däremot borde det ju gå bra att göra en kamera, med stabilisering, där man helt sonika kopplar ur stabiliseringen om det finns sådan i optiken. Då kan man kanske skippa stabilisering i låg- och mellanprisklassen, men fortfarande ha optimerad stabilisering i L-optik och/eller sådan med mycket lång brännvidd. Den som köper optik för 50000 kan kanske tänka sig betala en tusenlapp extra för optimal stabilisering.
Dessutom kan man tänka sig att de gör två varianter av en del optik, liksom man idag har vissa objektiv med både MFD och USM, beroende på vad kunden vill ha. Exempelvis en EF 80-200 f/4-5,6 för 2000 och en EF 80-200 f/4-5,6 IS USM för 4500, för den som vill ha något "giftigare".
Oavsett vad man sätter på får man någon form av stabilisering.
