Byta objektiv
- Trådstartare Agony
- Start datum
gedjan
Aktiv medlem
Visst är det FD objektiv på din kamera? Dvs med en silverfärgad ring mot kamerahuset.
Om du tittar på kamerahuset framifrån så har du en röd prick på silverringen till höger. Ringen skall vridas moturs ca ett kvartsvarv till den röda pricken pekar rätt upp. Sedan skall du kunna lossa objektivet.
Om du tittar på kamerahuset framifrån så har du en röd prick på silverringen till höger. Ringen skall vridas moturs ca ett kvartsvarv till den röda pricken pekar rätt upp. Sedan skall du kunna lossa objektivet.
Scrat
Medlem
För FD objektiv utan silverring kanske detta kan vara till hjälp.
http://www.mir.com.my/rb/photography/companies/canon/fdresources/SLRs/av1/images/fig18lensrelse.jpg
http://www.mir.com.my/rb/photography/companies/canon/fdresources/SLRs/av1/images/fig18lensrelse.jpg
Scrat
Medlem
Vet faktiskt inte riktigt det. Hittade info och bild på denna sida:
http://www.mir.com.my/rb/photography/companies/canon/fdresources/SLRs/av1/htmls/index2.htm
http://www.mir.com.my/rb/photography/companies/canon/fdresources/SLRs/av1/htmls/index2.htm
apersson850
Aktiv medlem
Det är ju inte fråga om vad det "är" till en sån kamera. En AV-1, A-1, AE-1 osv kan använda de flesta objektiv i serierna R, FL, FD och FDn. Det beror helt på när objektivet är inköpt, något som ju inte nödvändigtvis var samtidigt som kameran.
I mitten på 70-talet fanns bara FD. I början på 80-talet var nästan alla, men inte riktigt alla, omgjorda till FDn.
I mitten på 70-talet fanns bara FD. I början på 80-talet var nästan alla, men inte riktigt alla, omgjorda till FDn.
Håkan Bråkan
Aktiv medlem
FD-fattning innebar att man tryckte objektivet mot kameran och sen spände fast det med den silverfärgade ringen som sitter längst ut på kanten av objektivet. Det innebar att man behövde använda båda händerna, ett att hålla objektivet med, ett att vrida fast det. Det var suveränt såtillvida att eventuellt slitage, vi vet ju att EF-objektiven idag kan glappa en aning efter ett tag, bara innebar att man vred till ringen lite extra så satt det stenhårt. Dessutom inga rörliga delar i fattningen som vreds mot huset (bortsett från mekaniska kontakter och sånt). Det fanns kritik att man inte kunde byta objektiv med en hand tydligen så därför konstruerades fattningen om, med exakt samma funktion, i den nya FDn-fattningen som alltså innebar att man kunde vara enarmad och ändå lyckas byta objektiv. De nya var kanske inte lika robusta, och i vart fall jag hade ett och annat FDn som kändes lite slitet till skillnad från de gamla FD som var mer rejäla.
apersson850
Aktiv medlem
Infästningen på kameran.
När Canon konstruerade sin fattning för utbytbara objektiv 1959, gjorde man den så att objektiven sätts rakt på kameran, som de ska sitta. För att spänna fast dem vrider man en låsring närmast kamerahuset. Den låsringen har ingen spärr som dagens objektiv, utan om den blir sliten drar man bara åt lite till.
Finessen var att objektivets anliggningsytor mot kamerans bajonettfattning aldrig snurrar mot varandra, och därför utsätts för minimalt slitage.
En annan finess var att det är lättare att göra mekaniska överföringar mellan objektiv och kamera, när objektivet inte ska snurra runt.
På de första R-objektiven spelade det inte så stor roll, då man var tvungen att öppna bländaren fullt, fokusera och sedan stänga bländaren till den man skulle använda för exponeringen, titta i sökaren, mörk som den var, och ta bilden när det såg rätt ut. Helt manuellt, alltså.
Men i nästa steg, alltså FL, kunde man förvälja bländaren, men ändå fokusera med optiken fullt öppen. Sen tryckte man på nedbländningsarmen på kameran och använde ev. exponeringsmätare i kameran till att mäta ljuset med nedbländat objektiv. Släpp armen igen och sökaren blir ljus igen, så du kan se bättre när det är dags att trycka på avtryckaren.
Här hade man alltså en mekanisk koppling mellan nedbländningen på kameran och motsvarande arm på optiken.
Nästa steg blev då FD. Fortfarande samma låsring, men nu tillät optiken fullöppningsmätning. Man både fokuserade och ställde in exponeringen med fullt öppen bländare. Detta krävde två extra mojänger på objektivet, med motsvarande mottagare på kameran. En arm följde med bländarringen och angav för kameran vad ringen stod på. 2 mm motsvarade ett bländarsteg. Sen fanns det en pinne vars längd motsvarade optikens största bländare. Vid fullöppningsmätning måste man kompensera lite extra för optik med större bländare än 2,8, något som det stiftet användes till.
Men det var inte nog med det. FD hade även ett läge bortom minsta bländare på bländarringen, läge A (eller grön "o" på en del objektiv). Detta var läget för automatik. När optiken stod i detta läge var minsta bländare förvald, men den separata nedbländningsarmen var inte intryckt förrän bilden togs, så optiken stod ändå vidöppen. Dessutom kröp ytterligare ett stift ut, för att tala om för kameran att optiken stod på automatik. Nu var det så fiffigt gjort, att den arm som informerade kameran om bländarringens läge vid manuell inställning var fjäderbelastad. Om kameran hindrade dess rörelse, bländades optiken inte ner. Så med minsta bländare vald, och armen alltså i bottenläget, kunde kameran lyfta upp armen igen och på så sätt förvälja en större bländare.
Detta gav alltså bländarautomatik med tidsförval, först med tillbehöret Servo EE Finder till F-1 och i nästa steg med kameran Canon EF.
Sen var det en del som tyckte att hanteringen av objektivet och låsringen var för sig var för klumpigt. Canon lyckades då få till modifikationen FDn, där man tagit bort låsringen och vrider hela ytterröret till objektivet istället. Fortfarande står dock objektivets innandöme stilla när optiken sätts på eller tas av, så alla dessa mekaniska pinnar och stift fungerar likadant som på FD. Men det går ju inte att vrida hela objektivet en bit till om ringen blir sliten, så man fick införa en spärr, precis som på dagens EOS-kameror. Men här kom den i efterhand, så den hamnade på objektivet, inte på kameran.
Kamerahus för och objektiv ur FD och FDn-serierna kan användas med varandra, hur som helst, med alla funktioner i behåll.
Jaha, Håkan hann före, medan jag författade, men det visar ju att vi är överens.
När Canon konstruerade sin fattning för utbytbara objektiv 1959, gjorde man den så att objektiven sätts rakt på kameran, som de ska sitta. För att spänna fast dem vrider man en låsring närmast kamerahuset. Den låsringen har ingen spärr som dagens objektiv, utan om den blir sliten drar man bara åt lite till.
Finessen var att objektivets anliggningsytor mot kamerans bajonettfattning aldrig snurrar mot varandra, och därför utsätts för minimalt slitage.
En annan finess var att det är lättare att göra mekaniska överföringar mellan objektiv och kamera, när objektivet inte ska snurra runt.
På de första R-objektiven spelade det inte så stor roll, då man var tvungen att öppna bländaren fullt, fokusera och sedan stänga bländaren till den man skulle använda för exponeringen, titta i sökaren, mörk som den var, och ta bilden när det såg rätt ut. Helt manuellt, alltså.
Men i nästa steg, alltså FL, kunde man förvälja bländaren, men ändå fokusera med optiken fullt öppen. Sen tryckte man på nedbländningsarmen på kameran och använde ev. exponeringsmätare i kameran till att mäta ljuset med nedbländat objektiv. Släpp armen igen och sökaren blir ljus igen, så du kan se bättre när det är dags att trycka på avtryckaren.
Här hade man alltså en mekanisk koppling mellan nedbländningen på kameran och motsvarande arm på optiken.
Nästa steg blev då FD. Fortfarande samma låsring, men nu tillät optiken fullöppningsmätning. Man både fokuserade och ställde in exponeringen med fullt öppen bländare. Detta krävde två extra mojänger på objektivet, med motsvarande mottagare på kameran. En arm följde med bländarringen och angav för kameran vad ringen stod på. 2 mm motsvarade ett bländarsteg. Sen fanns det en pinne vars längd motsvarade optikens största bländare. Vid fullöppningsmätning måste man kompensera lite extra för optik med större bländare än 2,8, något som det stiftet användes till.
Men det var inte nog med det. FD hade även ett läge bortom minsta bländare på bländarringen, läge A (eller grön "o" på en del objektiv). Detta var läget för automatik. När optiken stod i detta läge var minsta bländare förvald, men den separata nedbländningsarmen var inte intryckt förrän bilden togs, så optiken stod ändå vidöppen. Dessutom kröp ytterligare ett stift ut, för att tala om för kameran att optiken stod på automatik. Nu var det så fiffigt gjort, att den arm som informerade kameran om bländarringens läge vid manuell inställning var fjäderbelastad. Om kameran hindrade dess rörelse, bländades optiken inte ner. Så med minsta bländare vald, och armen alltså i bottenläget, kunde kameran lyfta upp armen igen och på så sätt förvälja en större bländare.
Detta gav alltså bländarautomatik med tidsförval, först med tillbehöret Servo EE Finder till F-1 och i nästa steg med kameran Canon EF.
Sen var det en del som tyckte att hanteringen av objektivet och låsringen var för sig var för klumpigt. Canon lyckades då få till modifikationen FDn, där man tagit bort låsringen och vrider hela ytterröret till objektivet istället. Fortfarande står dock objektivets innandöme stilla när optiken sätts på eller tas av, så alla dessa mekaniska pinnar och stift fungerar likadant som på FD. Men det går ju inte att vrida hela objektivet en bit till om ringen blir sliten, så man fick införa en spärr, precis som på dagens EOS-kameror. Men här kom den i efterhand, så den hamnade på objektivet, inte på kameran.
Kamerahus för och objektiv ur FD och FDn-serierna kan användas med varandra, hur som helst, med alla funktioner i behåll.
Jaha, Håkan hann före, medan jag författade, men det visar ju att vi är överens.
Håkan Bråkan
Aktiv medlem
Jepp, men inte lika utförligt som du Anders. Men blev lite till mig över nostalgin av dessa fantastiska objektiv. Gick till lådan med brorsans objektiv som jag skall försöka sälja och vred lite på dem, vilken känsla, till och med något så simpelt som instegstelet FDn 135/3,5 S.C har en mekanisk känsla som är helt i L-klass (säkert inte lika tåligt, men den fantastiska känslan)
apersson850
Aktiv medlem
Jo, och jag har en ännu värre, nämligen FD 135 mm f/2,5 S.C. Den är ännu gedignare än den du klappade.
Håkan Bråkan
Aktiv medlem
Hehe, jag hade en 135/2,5 själv när det begav sig och håller helt med dig, den var överlägsen det mesta, med gamla fattningen som den hade. Kom ju aldrig som FDn.
