Fredrik183
Aktiv medlem
Människan har ju en bildprocessor i hjärnan som processar informationen ögonen sänder. Denna processor ställer om uppmärksamheten på de delar i synfältet som är intressanta. Ibland använder vi ögats förmåga att ge vidvinkelinformation, det är väl kanske drygt 180 grader horisontell bildvinkel. I andra situationer fäster vi uppmärksamheten på någon liten detalj och hjärnan använder då informationen från det lilla område i ögats centrum som ger riktigt skarpt seende. Bildvinkeln motsvarar där ett superteles på max en halv grad eller så. Dessutom jobbar ögat hela tiden genom att flytta runt området med skarpast syn på det objekt som fångar vår uppmärksamhet, en slags panoramastichning av megapixeltyp. Att som i Wikipediaartikeln fästa definitionen av normalbrännvidd till att den motsvarar ungefär det aktiva synfältet blir ju lite svepande, vilken del av det aktiva synfältet? Olika delar är olika viktiga i olika situationer och därför olika aktiva.
Men ok, definitionen som sådan är bra, då vet man vad man talar om. Vidvinkel-normal-tele. Att fästa definitionen till bildsensorns diagonal ger ett kvantitativt användbart mått. Att börja tumma på denna och hävda något längre än diagonalen, något kortare etc blir ju då bara flummigt och saknar helt grund (om man nu inte inför någon ytterligare kvantitativ referens för detta mått). Tycker jag.
Men ok, definitionen som sådan är bra, då vet man vad man talar om. Vidvinkel-normal-tele. Att fästa definitionen till bildsensorns diagonal ger ett kvantitativt användbart mått. Att börja tumma på denna och hävda något längre än diagonalen, något kortare etc blir ju då bara flummigt och saknar helt grund (om man nu inte inför någon ytterligare kvantitativ referens för detta mått). Tycker jag.