Ärvde en hel hög gamla fototidningar och sitter och läser vad Istvan själv skriver om sina undersökningsresultat för just Selentoning som publiserades i tidningen Fotografi 1994.
Vad han betonar är att undersökningen handlar om silvrets hållbarhet och inte kopian som helhet.
I korthet och mycket förenklat:
Före toning är 20-40% av silvret stabilt medan siffrorna ökar till 85-95% efter toning beroende på papper och framkallning.
Silvret på plastpapper tonar bättre än på fiberpapper. För plastpapper beskriver han utspädningen (koncentrerad selen och hca brukslösning) 1+9, 1½-2 minuter.
För fiber skriver han att både utspädning 1+4, 1+5, 1+9 i ger mycket bra skydd. Hur lång tid beror på pappret och varierar mellan 2-4 minuter.
Problemet med fiberpapper ligger i de ljusare gråskalorna som tydligen inte vill stabiliseras så lätt, desto mer svärta-desto bättre toning.
Vidare skriver han att för kort toningstid oberoende av styrka inte ger någon effekt.
Hans undersökningsmetod gick till så att han valde ut 6 (3+3) olika fabrikat av plast och fiberpapper. Gjorde 3 gråkilar av varje med 8 olika svärtningsgrader. En fick vara otonad, en i blandning 1+9 och en i blandning 1+19.
Metoderna var Väteperoxidmetoden vilken visar silverbildens stabilitet mot oxiderande effekter av peroxider och Dikromatblekmetoden vilken visar silvrets stabilitet mot andra oxiderande gaser.
Sammanfattning:
Plastpapper tonar bättre och det räcker med 1+9.
Fiberpapper behöver tonas längre eller högre koncentration om de ljusa tonerna ska påverkas.
Skillnaden gick från 20-40% till 85-95% stabilt silver mellan otonat och tonat papper.
Olika papper reagerar mycket olika och varje behöver sin individuella koncentration och toningstid.
För bästa resultat krävs konstant agitering under hela framkallningsprocessen.
Det var mycket tänkvärda artiklar att läsa och jag skulle verkligen vilja läsa hela hans avhandling.
