markush
Medlem
Vet ej om detta är i rätt forums gren. men men.
Jag sitter ju nu vid mitt skrivbord, och ovanför det så hänger en bild på tredje pluton på tretonde kompaniet i karlskrona, årskull 1988. De som låg inne mellan 2007 och 2008. Jag tycker det är trevlig o kunna kolla på bilden och tänka på vad vi gjorde precis när bilden tog, jag kan kolla på ansikten på bilden, och minnas tillbaks på hur personen var, och vad man tyckte och tänkte om personerna, jag ska erkänna även en och annan minnes bild, av vad männen och tjejen på bilden gjorde. Men en sak som jag saknar det är ALLA minnen vid har tillsammans. De kan aldrig en bild ge mig tillbaks.
Jag tog rätt så många bilder under min tid i lumpen, och när jag tittar tillbaks på detta så, känns det inte så märkvärdigt. Jag tycker att en bild kan ha svårt att beskriva känslan som vi hade i gruppen. En bild kan ju alltid återupp liva de skratt vi har haft tillsammans. Alla konstiga ord som Södergren sa på skånska (jag är själv skåning men inte från Ysta trakten), allt Millemyr sa som man kunde skratta åt, Nordins roliga osäkerhet, Gustavsson härliga inställning till att ta order.
Jag saknar att jag inte skrev dagbok i lumpen, ett par ord om dagen, jag hade troligtvis uppskattat det mer, pga att man beskriva känslan vi hade i gruppen på ett mer normalt sätt och ett mer korrekt sätt än vad bilderna gör. Visst är där både glädje och sorg, och trötta personer på bilderna, men bilden berätta inte varför alla är så trötta. Jag ska nog börja skriva dagbok.
Nu tror säkert många att jag är motståndare till att fotgrafera, nej det är jag verkligen inte.
Men jag tycker det är mycket roligare att fotgrafera vackra estetiska bilder, arragnerade bilder, som inte ska beskriva en hel lumpen tid som man hade tillsammans, inte en hel semester på alla från 3 dagar till kanske en hel månad, eller när kompis gänget var på fest. Men sen är en nyhets bild väldigt viktig pga av att en bild till en nyhet i en tidning, lokar läsare, hjälper jornalisten att förmedla vad som händer på platsen, och ger artiklen en verklighets anknyttning.
Minnes bilder går fett bort för mig, säg att du åker iväg på en semester i en vecka, och tar någon stanns mellan 24och 100 bilder. Du har 1440 minuter på ett dygn säg att du sover 8 timmar varje dygn då får du över 960 minuter, då får du 6720 vakna minuter under en semester. I min mening bör man då ta 1120 unika bilder, för att kunna återskapa semester som ett minne i bilder. Det är 10 bilder i timmen, men jag skulle vilja säga att det händer och sägs mer än 10 saker i timmen på en semester. Därför tycker jag att man ska ta bilder, men samtidigt satsa på att skriva dagbok.
Alla felstavnings experter, tack för att ni läst igenom texten och letat efter stav fel, och ni får gärna
komentera detta pga att jag skriver i antckningar och har inget rättstavnings program. Ni andra lämna gärna kommentarer på vad ni tycker. Ni kanske tycker att en bild som ska återskapa ett minne kan göras på många sätt som jag inte tänkt på.
Jag sitter ju nu vid mitt skrivbord, och ovanför det så hänger en bild på tredje pluton på tretonde kompaniet i karlskrona, årskull 1988. De som låg inne mellan 2007 och 2008. Jag tycker det är trevlig o kunna kolla på bilden och tänka på vad vi gjorde precis när bilden tog, jag kan kolla på ansikten på bilden, och minnas tillbaks på hur personen var, och vad man tyckte och tänkte om personerna, jag ska erkänna även en och annan minnes bild, av vad männen och tjejen på bilden gjorde. Men en sak som jag saknar det är ALLA minnen vid har tillsammans. De kan aldrig en bild ge mig tillbaks.
Jag tog rätt så många bilder under min tid i lumpen, och när jag tittar tillbaks på detta så, känns det inte så märkvärdigt. Jag tycker att en bild kan ha svårt att beskriva känslan som vi hade i gruppen. En bild kan ju alltid återupp liva de skratt vi har haft tillsammans. Alla konstiga ord som Södergren sa på skånska (jag är själv skåning men inte från Ysta trakten), allt Millemyr sa som man kunde skratta åt, Nordins roliga osäkerhet, Gustavsson härliga inställning till att ta order.
Jag saknar att jag inte skrev dagbok i lumpen, ett par ord om dagen, jag hade troligtvis uppskattat det mer, pga att man beskriva känslan vi hade i gruppen på ett mer normalt sätt och ett mer korrekt sätt än vad bilderna gör. Visst är där både glädje och sorg, och trötta personer på bilderna, men bilden berätta inte varför alla är så trötta. Jag ska nog börja skriva dagbok.
Nu tror säkert många att jag är motståndare till att fotgrafera, nej det är jag verkligen inte.
Men jag tycker det är mycket roligare att fotgrafera vackra estetiska bilder, arragnerade bilder, som inte ska beskriva en hel lumpen tid som man hade tillsammans, inte en hel semester på alla från 3 dagar till kanske en hel månad, eller när kompis gänget var på fest. Men sen är en nyhets bild väldigt viktig pga av att en bild till en nyhet i en tidning, lokar läsare, hjälper jornalisten att förmedla vad som händer på platsen, och ger artiklen en verklighets anknyttning.
Minnes bilder går fett bort för mig, säg att du åker iväg på en semester i en vecka, och tar någon stanns mellan 24och 100 bilder. Du har 1440 minuter på ett dygn säg att du sover 8 timmar varje dygn då får du över 960 minuter, då får du 6720 vakna minuter under en semester. I min mening bör man då ta 1120 unika bilder, för att kunna återskapa semester som ett minne i bilder. Det är 10 bilder i timmen, men jag skulle vilja säga att det händer och sägs mer än 10 saker i timmen på en semester. Därför tycker jag att man ska ta bilder, men samtidigt satsa på att skriva dagbok.
Alla felstavnings experter, tack för att ni läst igenom texten och letat efter stav fel, och ni får gärna
komentera detta pga att jag skriver i antckningar och har inget rättstavnings program. Ni andra lämna gärna kommentarer på vad ni tycker. Ni kanske tycker att en bild som ska återskapa ett minne kan göras på många sätt som jag inte tänkt på.
