Angående summorna och jämförelsen med stöld, vad händer om man i stället jämför gentemot att planka in på det privata bussbolaget?
Sätt det i relation till om det spelar någon roll hur många busshållplatser man tänkte åka eller att kontrollsumman har något större värde gentemot biljettpriset på 25 kr, utan mer till vilka risker resande är beredd att ta..
Kommer 1 kr eller 12 000 kr ge olika utslag på webben i framtiden?
Michael - Tänker tvärtom i bland -
:
Visst kan man sätta olika saker i relation till varandra, men det finns så stora skillnader att jämförelsen haltar rejält. Kontrollavgiften är en
avgift, som är fastställd av Länsstyrelsen. När man har blivit kontrollerad får man endera en kontrollbiljett om man betalar direkt, eller ett kontrollbevis om man i stället tar ett inbetalningskort. Den handlingen är ett giltigt färdbevis. Här ser man nog tydligt att det avviker kraftigt från vad vi förväntar oss vid olovlig användning av vår bild. Skulle betalning av det där kravet ge den påkomne rätt att använda bilden? Och är kravets storlek fastställd av myndighet? Svaret på båda frågorna är nej, och därför fungerar inte den analogin.
Och visst är det skillnad på en krona och tolvtusen, men det är inte den springande punkten. Att tolvtusen är fel är det många som anser, och det finns också de som anser att det är rätt. Jag utgår ifrån att det inte heller är rätt med en krona i de flesta fall. Priset är inte den enda svaga punkten i hanteringen här. De ytterligt tveksamma punkterna är just de som är analoga med kontrollavgiften när man blir påkommen med att planka. Lokaltrafikens kontrollavgift är en helt öppet tillgänglig avgift, en kostnad som man måste räkna med om man åker utan giltigt färdbevis, och det är en avgift som har fastställts av myndighet. Å andra sidan har fakturan ett godtyckligt belopp, där "kontrollanten" slickar på fingret och håller upp det i luften och sätter ett pris efter vartåt han tycker att vinden blåser.
Visst har en upphovsman rätt att själv sätta pris på sina alster, men den här verksamheten sätter ju pris på alster som enligt uppgift inte är till salu. Det är något där som inte stämmer. Företaget skryter med att ett objekt som "inte är till salu" är en av kundernas storsäljare. Det är någonting som stinker rätt kraftigt där, vilket också kunden känner av när hon konfronteras med den allmänna reaktionen.
Så huvudfrågan är inte priset, det är bara en del i det hela, och en rimligare prissättning, och kanske en annan affärsstrategi skulle kunna göra modellen med fakturering godtagbar. Kombinationen av provision för juridisk tjänst, vilket är främmande i vårt rättssystem, och uppenbara överpriser på vissa alster, tillsammans med tveksamheten om det verkligen finns ett uppdrag från en upphovsman, och bomskott mot fel person, är vad som har drivit den här tråden till den stora längd den har fått.
Det är inte för att vi på något sätt skulle motsätta oss upphovsrätt eller att en person som har skapat ett verk har rätt att bestämma över det och rätt till skälig gottgörelse för intrång i rätten, som vi motsätter oss agerandet från företaget i fråga, utan det är de tveksamma metoderna, som åtminstone jag ser som rättsvidriga. Företaget har visat att det inte har kompetens att sätta rätt pris, och att det inte visar skälig respekt för motparten, och att det inte heller brukar våra rättsinstanser i enlighet med syftet för lagstiftningen som är dess specialområde. Det är den sammanlagda bilden som avgör mitt ställningstagande, inte ett enskilt pris på en tjänst eller produkt. Priset är faktiskt sekundärt, då det har visat sig att förlikning har stor prutmån när det kommer till tinget, medan företaget annars vägrar förhandla. Därför skulle jag välkomna att de här ärendena i stället avgjordes i domstol, för att vi skulle kunna få en uppfattning om hur samhället ser på upphovsrättsbrotten.