Kort sagt: Det är inte enkelt att vara yrkesfotograf idag. Men inte heller omöjligt
Sant! Att försörja sig helt på det är mycket svårt för flertalet. Eller kanske man borde skriva "fåtalet" som verkligen försörjer sig helt på enbart fotografering.
Jag skriver under på i stort sett allt i ditt inlägg.
Räddningen för min del bestod i att nischa mig på ett par områden jag på min mindre ort hade specialkunskaper i ämnen som andra fotografer saknade. Eftersom jag tycker om att skriva levererade jag också texter inom dessa områden.
Det visade sig nämligen att uppdragsgivare inte var så intresserade att engagera 2 personer (1 som plåtar och 1 som skriver) som att göra en deal med 1 person som fixade både och. Visserligen blev det ju rena fotouppdrag också, men det berodde nog mest på att jag fanns till hands och var känd hos uppdragsgivare för att göra både och.
Rent historiskt: 1999 när jag skaffade min första pro DSLR (Nikon D1) var det löjligt enkelt att få uppdrag samt sälja bilder till såväl lokalpress som de större riksdrakarna eftersom bilderna kunde snabbt sändas.
Gällde bara att vara tillgänglig. De flesta större och mindre tidningar körde vid denna tidpunkt fortfarande med film i kamerorna som sedan scannades. Så där fanns några goda år.
Nu har ju mediabranschen varit i snabb förändring under de sista 10 åren. Så det är svårt att dra direkta jämförelser mellan förr och nu. Även om "förr" inte alls ligger speciellt långt tillbaks i tiden.
(Tror att många pro-wannabees skulle bli förvånade över om jag skrev ned vad som förväntades av en helgfotograf under en lördag/söndag med bevakning/utgivning på tre orter när man valt att inte ha någon kopist och den ensamme helgfotografen skulle framkalla och kopiera samtliga bilder och ofta plåta kanske 14 allmänreportagehändelser+ 1-2 hockeymatcher, någon handbollsmatch, 2-3 fotbollsmatcher+trafikolyckor/bränder som ofta hände utanför bevakningslistan och därtill kanske tillbringa 50-60 mil i bilen under ständig tidspress. Det fanns heller inga ursäkter för att komma med dåliga bildresultat eller missa något av uppdragen (såvida inte något fullständigt exceptionellt inträffade) och deadline var deadline. Under sen kväll och natt skulle dessutom polisradio ständigt stå på invid sängen.
Naturligtvis var inte varje helg så här, men ganska ofta och vi var 3 fotografer som gick efter schema så var och en hade var 3:e helg och var ledig 2. Därtill fanns ingen AF och filmerna gick sällan med bra resultat att pressa över 1600 ASA eller ISO som det benämns numera.)
Med det som skrivits inom parantes så fordrades det alltså stor snabbhet, rutin, bildseende och järnvilja. Jag känner när jag skriver detta hur magsyran stiger i strupen. Lägg därtill att det saknades GPS och mobiltelefon fast det fanns kommunikationsradio till nattchefen.
Med dagens kameror och sändningsmöjligheter samt möjlighet att till största delen kunna redigera bilden i kameran skulle ovanstående vara piece of a cake. Men branschen har förändrats så att andra krav ställs.
Du har ju visat vad som är möjligt (men hade varit mycket svårt anno dazumal) att i bild och text rapportera snabbt och på ett mycket bra sätt från Photokina. Trots alla "hjälpmedel" som finns idag kräver det en massa rutin, kunskaper och social kompetens. Det handlar alltså inte bara om att var skicklig fotograf.
Bästa Hälsningar
//Lennart
