Förklaring på orden jag inte förstod. Tack för det.
Min poäng (point) var förstås att, i skepnad av ”obildad” protestera mot 1) alla dessa engelska uttryck när svenska oftast finns naturligt tillgängliga, 2) att svänga sig med märkvärdiga uttryck när enklare oftast finns närmare.
...
Även som obildad förstod jag att ”aggera” var ett stavfel men tog med det för att få listan lite längre (kanske fanns omedvetet även en protest mot alla slarv- och felstavningar som stoppar upp läsningen (många ”diskution” ofta återkommande).
Det är skillnad om man skriver för branschfolk som ofta har sitt eget knoparmoj.
Har jag rätt eller fel? Jo, jag är extremt medelålders (och lite, lite mossig).
Det är förstås helt OK att fråga ifall någon använder ord som man inte förstår.
Naturligtvis är det mycket lättare att läsa någon som stavar bra och skriver väl, men generellt anser jag att man inte kan begära mer än att folk gör sitt bästa när de skriver. Det finns en del som skriver och stavar mindre bra, ibland väldigt dåligt t.o.m., utan att de kan hjälpa det. Detta är inte skäl till att utestänga dessa från våra Forum-diskussioner - då är det istället vi läsare som får anstränga oss en smula - använda vår fantasi, aktivera vår hjärna.
Jag anser också att det är för mycket begärt att kräva att alla ska skriva så enkelt att alla förstår allting direkt. Då skulle språket utarmas mer och mer, tills det slutligen bara blev en väldigt primitiv kärna kvar. Menar förstås inte med detta att man AVSIKTLIGT ska krångla till sitt skrivande - för att göra sig "märkvärdig"...
Jag är själv numera väldigt mycket mera tolerant mot felstavningar etc. än jag var tidigare, efter att ha varit utsatt för Internet under ett antal år... Förstår man vad som menas, även om det är felstavat, så är det inte så mycket att hänga upp sig på tycker jag. Förstår man inte, ja då frågar man, precis som du gjorde.
Ska till sist referera från ett radioprogram jag hörde för några år sedan. Det var en av de personer som läste igenom de brev som kommer in till statsministern från oss vanliga dödliga, som berättade att hon nu får många brev från barn i de lägre åldrarna, med spretig stil och med massor med stavfel. Men det är engagerade brev, upprörda brev, glada brev - allting. Förr kom INTE ETT ENDA sådant, och när hon själv var i den åldern skulle hon aldrig någonsin ens ha drömt om att skriva till höga vederbörande!
Så hon frågade - var det verkligen bättre förr, i den gamla pluggskolan, där det var så höga krav på att man skulle skriva och stava rätt, att inte en katt vågade skriva någonting till våra myndigheter? Eller har vi ändå på något sätt en bättre skola nu, som visserligen inte lyckas lära barnen att stava så väldigt bra, men som istället har lärt dem att de visst kan våga skriva till vem som helst, oavsett ställning, när de ser något í samhället som de anser vara galet? Som de anser bör åtgärdas?
Eller ska vi alla tiga i underdånighet, av rädsla för hur dåligt vi skriver och/eller uttrycker oss?