Att betrakta svartvita bilder och bilder i färg

[Picture]

Jag upplever ofta att ett foto i svartvitt ger mig mer och får mig att fundera mer än ett foto i färg. Jag diskuterade detta med en kompis och hon kom med en väldigt bra synpunkt som jag tror stämmer: Ett foto i färg avbildar verkligheten så som man är van att se den. I färg. Inget nytt under solen, alltså. När man däremot ser ett foto i svartvitt så försvinner möjligheten att på samma sätt jämföra bilden med verkligheten. Man blir tvungen att "ta in" bilden på ett helt annat sätt. Mer se till det konstnärliga, ljuset, kompositionen - man störs inte av hur väl fotografen lyckats avbilda verkligheten.

Är det någon mer som har funderat på det här med känslan inför svartvita bilder respektive bilder i färg? Någon som har fler intressanta synpunkter?

 

[Brummelisa]

Jag har också tänkt på det här och håller med din vän.

Jag tycker färg-foton blir vackra och bra när man använder färgen till något. Tex färgmättnaden är lite högre än normalt eller man använder en stark färg eller svag färg i hela bilden.

/ Marcus

 

[Canonliza]

S/v drar alltid till sig mitt öga bättre än färg. Jag kan tycka om färgbilder också, men s/v slår an en sträng inombords som inte färg når.
S/v ger en annan dramatik, ett annat djup....mer känsla i min smak. //Liza

 

[Picture]

Jag håller med dig Marcus! Eller när man trots färgen lyckas förmedla något mer - en känsla, en struktur, en linje... när det första man ser i en färgbild är detaljer som fångar ens intresse så har man lyckats bra, tycker jag...

 

[Estethia]

jag ser färg som ytterligare en dimension i fotografiet.
man har först formen i bilden och sen kan man välja att lägga till färg.
men om en bild ska göra sig bättre i färg än s/v så kan den inte vara hur rörig som helst, färgmässigt.
less is more, här alltså.
därför tycker jag man kan säga att färgfotografering är svårare än s/v.
men lyckas man med den här extra dimensionen, då är färg lika bra som s/v.
bara lite svårare att få bra.

 

[anneli_lundberg]

Jadå - jag föredrar också bilder som låter mig som betraktare lägga till något; bilder som är såpass abstrakta att de inte säger allt vid första anblicken.

Svartvitt är redan genom avsaknaden av färg en abstraktion av verkligheten, precis som Hans' kompis sagt.

En bild som är mindre en avbild, och mera en skildring av fotografens subjektiva upplevelse, tolkad genom min subjektiva blick... ja, då börjar vi komma någonstans. Och det kan handla om färgbilder också. Det svåra där är väl att komma ifrån avbildandet, eftersom det ju liknar verkligheten mer... i färg.

Ibland upplever jag det som att svartvitt foto är mera som att skulptera med ljuset, än som att skriva med det...

 

[müsli]

Färg är bara meningsfullt om det tillför något till bilden tycker jag. Jag upplever det som att färg oftast inte tillför något, oftast är det mer störande med färg. Samma sak som andra störande eller onödiga detaljer i bilden.
Bilden blir oftast renare, mer avskalad, mer koncentrerad, utan färg.