mina funderingar rör kanske inte främst det här med papparazzis, utan det är mer allmänna tankar jag får.
jag tycker nog inte man kan sådär automatiskt kan tala om respektlöshet för att man fotograferar någon som sörjer, eller någon som har det svårt på olika sätt. respekt för människor ska absolut finnas, det måste finnas gränser,och eftertanke med det man gör, men samtidigt så tycker att en av en fotografs uppgift är blottlägga även sådant som inte enbart är glädje eller idyll eller välmående.
visst ska man ha respekt som sagt, men inte så mkt att man liksom helt ( av rädsla?)undviker att ta i även det som är svårt.
graden av respekt ligger nog inte bara där menar jag, i själva plåtandet, utan också syftet med plåtandet, och hanteringen av de bilderna man får fram ( tex beslut om när och hur man ska publicera dem, eller om man ska göra det alls)