Annons

Årets naturfotograf (Terje Hellesø) anklagas för fusk

Produkter
(logga in för att koppla)
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Nej, jag försvsarar inte Terjes digitala bildmanipulation.

Det är väl inget fel med det om han nu gör det öppet. Vad jag förstår har han tidigare öppet gjort kompositbilder, vilket väl är OK om man gillar stilen. Att han däremot utnyttjar sina följares tro på honom och går ett steg vidare på ett så dåligt och kontrollerbart sätt är patetiskt. Det hade inte varit särskilt svårt för honom att förändra bildmaterialet så pass att myglet hade varit mycket svårt att avslöja. Om han har har utfört myglet p g a av stress eller arrogans är inte lätt att veta, men personligen lutar jag åt en viss sida.

Jag har sysslat med Photoshop (och nästan alla andra digitala verktyg) sedan 1996. Jag t o m utbildat folk på Photoshop. Jag vet vilka artefakter man bör leta efter i en bild för att se eventuella manipuleringar. Under de senaste åren har jag med intresse följt några naturfotografer här i Bohuslän. Dom som verkar vara hyggliga människor är oftast inte så intressanta, men när fotograferandet kombineras med stor svada och lite väl bra bildresultat så lägger jag gärna lite tid på att skärskåda deras bilder. Jag har för tillfället ögonen på en fågelfotograf i norra Bohuslän och en undervattensfotograf (inte Anders Salesjö). Bägge dessa har missat i retuscheringar och gjort fotomontage som är möjliga att identifiera med en del arbete. Det intressantaste med dessa två fotografer är dock att deras fans är dom så trogna och okritiska oavsett vad som än händer.

/Calle

edit 23:02: missade ett ord
 
Jag driver inget drev och det är tråkigt det som hänt men det handlar om bilder och lite vilda djur och användning av Photoshop. Det är inte så många som dog, våldtagits eller hamnat i drogmissbruk av detta "brott" så jag ser det som en tråkig händelse men samtidigt inte så allvarligt. Vi lever i en tidsålder när allt kan "göras" med enkla medel. Du vet INTE vad som är sant länge och att försöka stävja så kallat fusk är så klart i ett gott syfte men du kan ALDRIG lite 100% på något om du inte själv tagit bilden. Spelar ingen roll vem som är fotografen.
 
Det där är faktiskt en spännande diskussion. Samma dilemma existerar ju inom konsten - det var ju inte längesedan som en av tavlorna på Nationalmuseum visade sig vara en förfalskning efter att ha hängt i utställningarna i åratal. Vad gör man med den då? Blir den mindre värd som bild? Folk har ju trots allt beundrat och njutit av tavlan i åratal... Visar inte detta att det inte är bilden och den direkta upplevelsen som betyder något, utan föreställningarna kring den? Tänk om man skulle upptäcka att det inte är Vilhelm Moberg som skrivit Utvandrarna, blir berättelsen mindre värd för det? Eller om Mozarts pianokonserter i själva verket skrivits av hans far - ska jag sluta lyssna på dem efter att ha fått veta det?
Vilket konst man föredrar och vilken musik man lyssnar på, vilket mode man väljer handlar mycket om identitet, vem man är. Så därför är det också mycket viktigt att veta vem som gjort konsten, musiken, designat kläderna o.s.v.

Konst är ingen objektiv sysselsättning som helt kan frikopplas från upphovsmannen. Ändras (den officiella) upphovsmannen så kommer automatiskt också uppfattningen om verket att ändras, vare sig man vill eller ej.

Och ändras uppfattningen om upphovsmannen (som i detta fall) så kommer också uppfattningen om verken att ändras. Särskilt då även (den officiella) tillkomsten av verket ändrats.

Helt plötsligt känns Terjes bilder smutsiga och oäkta, det är en ofrånkomlig följd av händelserna. Vem vill identifera sig med en lögnare och bedragare?
 
Senast ändrad:
Det där är faktiskt en spännande diskussion. Samma dilemma existerar ju inom konsten - det var ju inte längesedan som en av tavlorna på Nationalmuseum visade sig vara en förfalskning efter att ha hängt i utställningarna i åratal. Vad gör man med den då? Blir den mindre värd som bild? Folk har ju trots allt beundrat och njutit av tavlan i åratal... Visar inte detta att det inte är bilden och den direkta upplevelsen som betyder något, utan föreställningarna kring den? Tänk om man skulle upptäcka att det inte är Vilhelm Moberg som skrivit Utvandrarna, blir berättelsen mindre värd för det? Eller om Mozarts pianokonserter i själva verket skrivits av hans far - ska jag sluta lyssna på dem efter att ha fått veta det?

I senaste numret av tidningen Sans finns en notis angående en holländsk undersökning avseende varumärkens status. I undersökningen bars tröjor med eller utan statusvarumärke i enkät- och insamlings-situationer , och resultatet sägs vara mycket tydligt. Vid en enkätsituation vilke hälften svara på frågor om den utfrågande hade ett statusvarumärke på tröjan, men utan märke bara var åttande. Vid pengainsamling blev resultatet det dubbla om statusvarumärket syntes. Jag har tyvärr inga ordentliga referenser till själva undersökningen, men det stämmer väl med tidigare liknande undersökningar jag har läst.

Det flesta är väldigt känsliga för status. Själv är jag det i begränsad utsträckning. Om jag säger till någon att jag absolut inte uppskattar de två tidiga oljemålningarna av Lars Lerin som finns nära mig så blir vissa "experter" upprörda. För bara några år sedan avfärdades de målningarna som urusla av samma experter, men då var ju Lars Lerin inte så känd.

Terje Hellesö har i mitt tycke utnyttjat sitt namns status och folks tilltro till detta varumärkes kvalitet. Det är i mitt tycke bra att han avslöjades innan han fick mer inflytande inom de frågor han har engagerat sig i.

Den som inte tror att status påverkar kan ju fundera lite på hur olika kameror uppfattas. Jag är oftast rätt ointresserad av vilka apparater folk plåtar med, men de allra flesta verkar lägga stor vikt på vad andra har för prylar. Jag har blivit så less på allt evaluerande stirrande på systemkameran att jag har köpt mig en vädertålig Canon D10 att ha som vardagskamera. Den ser ut som en leksak, och då slipper man (nästan) allt fånigt prylsnack och även en massa åsikter om vad man bör ha för grejer för att vara "seriös" fotograf.

/Calle
 
Helt plötsligt känns Terjes bilder smutsiga och oäkta, det är en ofrånkomlig följd av händelserna. Vem vill identifera sig med en lögnare och bedragare?

Jag kan ärligt säga att jag aldrig har gillat Terje Hellesös bilder. Jag har hela tiden tyckt att dom har varit effektsökande och pretantiösa. När vissa av dom nu har avslöjats som montage kan jag faktiskt se dom i ett annat ljus. Som illustrationer är dom i mitt tycke bra. Fotografen har nog haft en vilja att vissa ett skeende och skapa opinion, och som just illustrationer till detta är dom effektiva.

Fast att han jiddrar med en jaktvårdskonsulent är inte så taktiskt... :D
 
Vilket konst man föredrar och vilken musik man lyssnar på, vilket mode man väljer handlar mycket om identitet, vem man är. Så därför är det också mycket viktigt att veta vem som gjort konsten, musiken, designat kläderna o.s.v.

Jo, jag vet att det fungerar så för många, men frågan var ju om det var något att sträva mot eller bort från? Som jag skrev jobbar jag hårt på att försöka uppleva direkt utan att först tänka på hur andra värderar det jag ska uppleva och att separera konsten från konstnären. Det är inte alltid enkelt, precis som allt arbete som är värt något. Jag är säker på att det ger en djupare upplevelse av konsten (inkl. musik, foto, litteratur, etc). Jag är lika övertygad att de som inte jobbar med detta får ut mindre av sina upplevelser.

Däremot förstår jag att de som har en personlig relation till Hellesö känner sig bedragna, men det är ju en annan historia där relationer och tillit är det centrala.
 
Jag tror att en stor del av upplevelsen av konst/musik/mode ligger just i att vi kan identifiera oss med densamma och för att kunna identifiera oss så behövs det en trovärdig upphovsman. Tar vi bort den delen så tror jag också att vi tar bort en stor del av upplevelsen.

Jag har en del märkeslösa kläder (och även prylar) och de fungerar. Men jag kan inte låta bli att tycka att de känns anonyma och trista just för att det saknas en identitet, de fyller sin praktiska funktion men ger inget mervärde, inget man kan identifiera sig med.

T.o.m ett fullständigt okänt märke är bättre än inget märke alls.
 
Senast ändrad:
I senaste numret av tidningen Sans finns en notis angående en holländsk undersökning avseende varumärkens status. I undersökningen bars tröjor med eller utan statusvarumärke i enkät- och insamlings-situationer , och resultatet sägs vara mycket tydligt. Vid en enkätsituation vilke hälften svara på frågor om den utfrågande hade ett statusvarumärke på tröjan, men utan märke bara var åttande. Vid pengainsamling blev resultatet det dubbla om statusvarumärket syntes. Jag har tyvärr inga ordentliga referenser till själva undersökningen, men det stämmer väl med tidigare liknande undersökningar jag har läst.
Det flesta är väldigt känsliga för status. Själv är jag det i begränsad utsträckning. Om jag säger till någon att jag absolut inte uppskattar de två tidiga oljemålningarna av Lars Lerin som finns nära mig så blir vissa "experter" upprörda. För bara några år sedan avfärdades de målningarna som urusla av samma experter, men då var ju Lars Lerin inte så känd.
Ja, visst är det tråkigt att många saknar integritet att sätta egna värden? Det sägs ju att vi är individer och så olika, men när det gäller diamanter, sjötomt och Ferrari tycks de flesta ha samma smak. :)

Terje Hellesö har i mitt tycke utnyttjat sitt namns status och folks tilltro till detta varumärkes kvalitet. Det är i mitt tycke bra att han avslöjades innan han fick mer inflytande inom de frågor han har engagerat sig i.
Men å andra sidan kan man tänka tvärtom. Om nu bilderna varit äkta, varför skulle han ha inflytande i frågor om rovdjurspolitik? Det vore ju som krigsfotografer skulle rådfrågas i fredsförhandlingar eller Bingo (vad han nu heter den där fåntratten) skulle sitta som sakkunnig i kvinnofrågor... :). Att man kan ratta en kamera betyder ju inte att man begriper något om det man plåtar.
 
Det där är faktiskt en spännande diskussion. Samma dilemma existerar ju inom konsten - det var ju inte längesedan som en av tavlorna på Nationalmuseum visade sig vara en förfalskning efter att ha hängt i utställningarna i åratal. Vad gör man med den då? Blir den mindre värd som bild? Folk har ju trots allt beundrat och njutit av tavlan i åratal... Visar inte detta att det inte är bilden och den direkta upplevelsen som betyder något, utan föreställningarna kring den? Tänk om man skulle upptäcka att det inte är Vilhelm Moberg som skrivit Utvandrarna, blir berättelsen mindre värd för det? Eller om Mozarts pianokonserter i själva verket skrivits av hans far - ska jag sluta lyssna på dem efter att ha fått veta det?

Som ung pojkspoling hörde jag "Black Magic Woman" med Santana och tyckte att den var fantastiskt bra. I ganska många år levde jag i vanföreställningen att Carlos Santana hade skrivit den låten. Sedermera upptäckte jag att så inte var fallet, men jag tycker faktiskt lika mycket om hans version av den låten nu som då.

För min del är upplevelsen av verket det dominerande. Hur verket kom till är mycket underordnat.
 
Men hur hade du känt om Carlos Santana hävdat att han skrivit låten och att det sen visade sig vara lögn, skulle inte det påverka dig sen när du lyssnade på låten?
 
Jag tror att en stor del av upplevelsen av konst/musik/mode ligger just i att vi kan identifiera oss med densamma och för att kunna identifiera oss så behövs det en trovärdig upphovsman. Tar vi bort den delen så tror jag också att vi tar bort en stor del av upplevelsen.

Jag har en del märkeslösa kläder (och även prylar) och de fungerar. Men jag kan inte låta bli att tycka att de känns anonyma och trista just för att det saknas en identitet, de fyller sin praktiska funktion men ger inget mervärde, inget man kan identifiera sig med.

T.o.m ett fullständigt okänt märke är bättre än inget märke alls.

För mig är det precis tvärtom. Jag skulle känna mig som världens största tönt om jag hade dyra märkeskläder på mig eller nån dyr klocka eller bil. Den enda referens till "märken" jag har är att identifiera saker som håller och fungerar. Men tyvärr får även det mindre och mindre relevans i dagens globala kapitalism. Det som för tio år sedan var "svensk kvalitet" kan idag vara kinesiskt skräp - med samma logotyp på ytan.
 
Men hur hade du känt om Carlos Santana hävdat att han skrivit låten och att det sen visade sig vara lögn, skulle inte det påverka dig sen när du lyssnade på låten?

Det finns massor av moderna exempel som band som kopierat låtar rakt av. Stones har ju i stort sett byggt sin tidiga låtkatalog på att ytligt maskera gamla bluesklassiker av tex John Lee Hooker. Men inte har låtarna blivit sämre för det...(även om jag alltid hållit Hookers original högre. Stones är ju generellt överskattade).
 
Tveksamt om du svarade på min fråga, men jag antar att det var ett nej. Jag skulle iaf ha svårt att ignorera om någon stulit en låt när jag hör på den, det skulle störa min upplevelse.

För övrigt har jag har inte mycket till övers för Stones jag heller.
 
Tveksamt om du svarade på min fråga, men jag antar att det var ett nej. Jag skulle iaf ha svårt att ignorera om någon stulit en låt när jag hör på den, det skulle störa min upplevelse.

För övrigt har jag har inte mycket till övers för Stones jag heller.

Det var ett nej. Jag försöker att inte påverkas av omständigheter runt verken utan försöker i stället att fokusera på konsten. Om det visar sig att det så är Hitler som skrivit Allan Petterssons 7:de symfoni så kommer jag ändå att lyssna på den när jag känner för det.
Notera att jag skriver "försöker" - för självklart kan jag inte värja mig helt trots att jag jobbar på den linjen. Tex så lyssnade jag i kväll på ett album som en av mina bästa vänner sedan barndomen gjort och visst får den en särställning just för att det är han som skrivit musiken. Hade jag hört samma låtar på radion hade jag förmodligen inte reagerat. Men det blir väl svårare ju närmare det kryper in under skinnet på en själv.
 
Men hur hade du känt om Carlos Santana hävdat att han skrivit låten och att det sen visade sig vara lögn, skulle inte det påverka dig sen när du lyssnade på låten?

Kanske. Det är lite svårt att säga något bestämt om det, men jag lutar nog åt att det inte spelar så stor roll vem som är upphovsmannen. Min uppfattning om Santana skulle kanske sjunka ett snäpp, men å andra sidan har jag ingen bestämd uppfattning om honom så det skulle nog inte heller spela så stor roll. Min uppfattning om honom som musiker skulle inte påverkas. Den avgörs ju av vad jag hör när han spelar.
 
Jag är sedan 1984 pressfotograf. Jag har varit med på s.k filmtiden, med filmframkallning och mörkrum. Redan i unga år, fick jag lära mej att inte lägga till eller ta bort något väsentligt i bilden. Detta har jag tagit med mej in i den digitala världen. Det enda jag gör i datorn är att beskära, ställa färgbalansen, ställa kontrasten och ev exponeringen. Dvs. samma sak man gjorde i mörkrummet tidigare.
Detta som nu hänt, med Terjes erkännande, tar ju naturfotograferna in på samma sida som reklamfotograferna. Jag menar inte att alla naturplåtisar lägger till/drar ifrån, men troligen är inte Terje ensam. Det är bra för fotografin att frågan kommer upp till ytan, för det blir en öppning. Inom pressen hade troligen fotografen sagts upp, om något liknande hänt.

Jag har pratat med pressfotografer som berättat hur man kopierade in både det ena och andra på filmtiden. I synnerhet när det kom till sportfoto.

/Maverick
 
Jag har pratat med pressfotografer som berättat hur man kopierade in både det ena och andra på filmtiden. I synnerhet när det kom till sportfoto.

/Maverick

Det är mycket snack om att det var bättre för. Det var det inte. Jag jobbar mycket med gamla porträtt (sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet), mest glasnegativ. J-lar, vad dom retuscherade! Dom gjorde det direkt på negativet och ofta skickligt. Jag har bl a sett bilder som p g a tidigare fotograferingar är lätta att identifiera som ändrade. Näsor rätades ut, och flinter ändrades. Hakor togs bort och fläckar utplånades.

Det har säkert i alla år funnits dom som envist vägrat att ändra bilder, men dom är nog lika få nu som då. Att många här på fotosidan inte vill ändra en bild är absolut inte representativt för den stora massan. Den stora massan finns inte här ;)
 
För min del är upplevelsen av verket det dominerande. Hur verket kom till är mycket underordnat.

Samma här. Oftast är det mycket intressantare att kunna uppleva något rent och oförstört, innan "experterna" har börjat röra i det hela.

Jag blir lätt deprimerad av allt skitsnack som många naturfotografer lyckas författa. Genren är illa besudlad med dåligt författat dravel om påstådda upplevelser och djurkontakt på nivå med den de flesta andra får med uppstoppade djur. Attityderna hos de flesta naturfotografer osar dessutom konservativ mansvärld. Jag anar i naturfotoklubbarna en fotografi-variant av brandmännen i NileCity 105,6-serien. "Vuxna män gör saker tillsammans." :D
 
Jag inte ett dugg förvånad, konkuransen och tillgången till fotografer har bara de senaaste tio åren skjutit i höjden, detta är nog ingen isolerad händelse och detta har hänt förr, det är enklare idag att manipulera bilder. Alla vi som fotograferar lite mer seriöst vet att det är tillfället som ofta gör bilden, även om man planerat saker så brukar det ändå bli någon form av slump som avgör att just kanske den bilden blev bra osv.. Terje lurar egentligen bara sig själv han brister i förtroende mot andra men han lurar sig själv som fotograf. Naturbilder i reklamen är också oftast retuscherade och tillrätta lagda så där är det ingen tvivel om att folk fuskar. Vi hade en årets nyhetsbild för några årsedan där man lagt på rök. Vill man vara säker att bilden inte är fejkad får man väl lämna in en polariod :)

Är väl säkert girigheten som drivit honom att manipulera bilder så att alla kan se att han är så duktig.... Spika upp bacon för att få en bild på en rovfågel är i mina ögon också lite fusk, elelr att smörja in grenar med jordnötssmör. Kommer ihåg när jag var ung och tog ungdoms jägarexamen. Min första sk jakt var med en jägare som blivit ombedd av staten att skjuta några rävar. Vi band en död höna vid ett träd och lurpassade på räven i ett hus i närheten. Det var ingen jakt det var att lura naturen. Jag fick ialf inte skjuta räven :)

Manipulation är här för att stanna så är det bara.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar