Helt klart är att upphovsbrottsrätt är det som rör upp de allra största känslorna på Fotosidan!
Canon vs Nikon, DSLR vs spegellöst, nytta av hög DR eller UV-filters användande är relativt sansade debatter (om än väldigt långa trådar) i jämförelse.
Jag tror inte alls att det handlar om att känslor rörs upp i särskilt stor omfattning, men upphovsrätten är en fråga där väldigt olika åsikter blandas, och eftersom det rör juridik är det också väldigt svårt att vara säker på hur den kommer att hanteras när det ställs på sin spets, dvs hamnar i domstol.
Där kan man se i stort sett två linjer, där upphovsrätten är väldigt svag när det handlar om en enskild upphovsman, men den får en ytterligt stark ställning när den hävdas från en större organisation med ekonomiska intressen, eller där skilda ekonomiska intressen ställs mot varandra.
Och jag tycker att det är väldigt synd, eftersom man inom den juridiska hanteringen har snöat in fullständigt på de pekuniära aspekterna och skiter blött i de etiska aspekterna; konstnärens, upphovsmannens, rätt att själv bestämma över sitt verk.
Jag har tagit upp ett exempel här, och hänger kvar lite grann vid det, för att visa på samhällets brist på respekt för den enskilde och rövslickandet av den som är starkare.
I fallet där Aftonbladet stal Kristina Holmströms bilder och använder dem utan lov har de avsiktligt, alltså med uppsåt, brutit mot ett flertal av Upphovsrättslagens paragrafer. Det gäller dels paragraferna 1, 2 och 3, som är de kanske mest centrala för lagen och därför har lagts i dess inledning. Sättet på vilket den tredje paragrafen har åsidosatts är anmärkningsvärt, då det gäller dess helhet:
3 § Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.
Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.
Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.
Aftonbladet har kränkt Kristinas rätt medvetet och hänsynslöst, då de har kränkt hennes anseende och egenart genom redigering och presentation av hennes verk i ett sammanhang som är kränkande för henne. Aftonbladet har bekräftat detta genom att påstå att de betalat henne för bilden och därigenom anser sig ha rätt att använda den.
För mig är det ett övertydligt exempel på ett grovt upphovsrättsbrott, sådant som bör leda till fängelsestraff. Mediehoran Aftonbladet sätter sig på en juridiskkt sämre rustad person och slänger skit på henne. Jag tycker inte att det borde få ske ostraffat, då det helt åsidosätter vad Upphovsrättslagen avser skydda. För en så grov överträdelse, som har gjorts med uppsåt, finns inget skäl att hålla tillbaka krav på rättelse, vari måste ingå en mycket stark offentlig ursäkt, allra minst på tidningens förstasida, och dessutom att den ansvarige utgivaren de facto får sitta av straffet. Därutöver borde också Kristina tillerkännas ett kännbart skadestånd.
Inga av de kriterier som annars ger pressen rätt att använda andras material som skyddas av upphovsrätt är tillämpliga här. Det fanns inget nyhetsvärde i bilden, och inte heller något allmänintresse av att bilden publicerades. Den användes faktiskt på rent jävelskap, jag har inte bättre ord.
Här ser vi också en stor svaghet i den rättsliga hanteringen, eftersom det är uppenbart att samhället borde bekämpa brott, men inte gör det aktivt. En proaktiv hantering från en åklagare skulle lätt kunna lösa det här problemet. Det finns inget hinder att ta upp ärendet för allmänt åtal, då maxstraffet, fängelse två år, gör att upphovsrättsbrottet inte handlar om en pekuniär tvistefråga, utan faktiskt är ett brott, som hanteras efter strafflagen.
Och alldeles självklart, precis som för andra brott, kan ett upphovsrättsbrott vara mer eller mindre grovt. När någon plockar en bild från var som helst på nätet, för att illustrera någon slags inlägg i blogg eller forum, utan att känna till lagen i detalj, handlar det om oaktsamhet. Också oaktsamheten kan ha olika grad. Det finns ringa oaktsamhet och det finns grov oaktsamhet. Ingendera ändrar på något sätt lagen. Det är fortfarande inte tillåtet att ta andras bilder, lika lite som man får provsmaka i godishyllan i butiken, men vi gör skillnad på olika handlingar, även om deras art är samma. Att ta en penna straffas inte lika hårt som att ta ett guldarmband. Lagen skiljer inte snatteri från stöld, snatteri är stöld, men betraktas som en mer ringa, mindre allvarlig, stöld.
Jag tror att de flesta av oss är klara över att rättslig hantering kostar, och att man vid rättegång kan dömas att betala motpartens kostnader. Arvoden till advokater och jurister kan också bli ganska stora belopp om utredningen kräver större resurser, vilket gör att många rättsfall görs upp i godo mellan parterna, för att undvika att kostnaderna ökar. Det gör att benägenheten att öppna ett tvistemål är lågt för den enskilde, då motparten ofta har större resurser att anlita juridisk hjälp, som i slutänden käranden kan tvingas betala.
Därför borde det vara en rättighet att den slags hantering Aftonbladet ägnar sig åt inte betecknas som en enskild angelägenhet, utan att det tas upp till allmänt åtal, likt andra brott mot person.
Men i den här tråden har vi också en annan aspekt, där brottet i flera fall troligen är ringa, en förseelse av mindre allvarligt slag, och där det inte finns något att vinna på att hantera det som om det kunde leda till världens undergång. Samtidigt finns exempel på mer allvarliga intrång, sådana som har gjorts med avsikt eller grovt oaktsamt.
Det handlar alltså inte om att man har högre eller lägre acceptans när man inte jagar femtonåriga bloggare med blåslampa men samtidigt kräver företag på betalning, även om de inte har någon vinst av sin verksamhet. Det bygger på en första grovsortering av vilka överträdelser man anser det vettigt att dra till Kronofogden.
Och som kan ses av fallet med Aftonbladet, det finns också upphovsrättsbrott som är synnerligen grova och där det inte handlar om ekonomisk ersättning för användning av det skyddade materialet. Aftonbladet är en aktör som bevakar intrång i den egna upphovsrätten, och som har juridisk rådgivning om alla områden av sin näringsverksamhet. Aftonbladet har också ekonomiska resurser att driva en juridisk tvist, som kanske en hemmafru med kamera inte ens kan drömma om.
Det är inte främst känslor som rörs upp av upphovsrättsbrotten, eller åtminstone inte för mig. Jag upprörs faktiskt oerhört av att Aftonbladet rövknullar en enskild å det grövsta, men jag upprörs inte ett skvatt av att se min egen bild av en trave mynt i en diskussionstråd, eller bilden av ett dörrhandtag eller en kanelbulle. Innehållet i bilden har en viss bäring på hur jag ser på intrånget, men också uppsåtet och intrångets karaktär.