Tekniken
är extremt viktig i de flesta fotogenrer. I alla fall de gånger när brister i den ändrar bildens uttryck på ett förmodat icke önskvärt sätt jämfört med god teknik. Vidare är teknik intressant när annan teknik kan ge bilden ett annat uttryck. Man kan jämföra med målning: Om man inte kan blanda färg, hantera en pensel och är tränad i att överföra den tredimensionella världen på en plan yta så kan man knappast med tillfredsställande resultat uppnå en avbildning (analogt till fotografi) av verkligheten på det sätt man önskar.
Så att det diskuteras mycket teknik är absolut varken fel eller konstigt. Det är snarare naturligt.
När det så gäller bildens övriga komponenter, komposition och eventuellt "budskap", så kan jag börja med att konstatera att även det första verkar kommenteras och diskuteras ganska lite, iaf. jämfört med hur det var 2001 när jag kom hit första gången och tiden närmast därefter. Jag får en känsla av att de (vi) som är mer eller mindre insatta i den biten inte längre orkar gå på folk om att "kattskrället, horisonten, flickan, whatever inte borde vara precis mitt i bilden".
Nu har jag iofs. inte pysslat så mycket med bildkritik på ett tag så jag kan ju ha en skev bild men detta är iaf. en av anledningarna till att jag inte tycker att bildkritiken är lika kul och givande som förr.
Komposition om något, är också ett ämne som är hårt utsatt för ovan nämnda meta-diskussioner. De flesta forumdiskussioner brukar urarta i heliga krig om huruvida kompositionsregler överhuvudtaget existerar, om de isf. ska följas och av vem, etc, etc. Jag undrar om inte t.o.m. Canon vs. Nikon bleknar i jämförelse...
En anledning kan också vara att det verkar vara "inne" och "fint" att inte bry sig speciellt mycket om komposition, eftersom det ju ändå bara är regler som är till för att brytas. Problemet är att om alla gör det utan urskillning så vet ingen, speciellt inte nybörjarna vad det är alla bryter mot. Om man inte diskuterar komposition så tappar man lätt uppfattningen om bildens uppbyggnad med resultatet att man en dag står där och undrar varför en viss bild bara inte ser bra ut...
Eller så läser folk inte Ulf Sjöstedt längre? :-D Jag tror husomhelst att jag ska dra ut i kritikpoolen och slänga ur mig lite visdomsord om diagonaler och gyllene snitt.
Vad sedan gäller bildens "budskap" som det så fint heter, undrar jag ibland om den egenskapen inte ibland jagas som någon sorts helig graal? Även om det alltid går att idiotanalysera fram en mening ur en bild så är frågan om det alltid är meningsfullt? Fotografen menar "att landskapet/lövet/flickan/katten är vacker(t), ful(t), lurig(t)", etc... Kanske är jag färgad av att mitt huvudområde länge har varit och nog fortfarande är landskapsfoto men jag tycker att fokuseringen på bildens budskap som den där "högre kraften" som förhöjer bilden till någon sorts bildernas nirvana känns lite pretentiös.
Framför allt kan man ifrågasätta det "djupare motivet" bakom de flesta bilder som tas på landskap, solnedgångar, katter och människor. Vad är den "djupare meningen" med en bild på ett landskap? En typisk människa (statistiskt sett en flicka)? En katt? Va? EN KATT??? ;-)
Är merparten av all fotografering ens något annat än enkelt effektsökeri? Med vilken mening? Vad är meningen med livet? - Ni ser var man hamnar när detta farliga ämne avhandlas.
Du Janne, som ju också primärt är naturfotograf (och nunnefotograf, hehe) kanske kan utveckla din syn på "budskapet" i naturbilder och på vilket sätt det inte är så självklart och banalt att det är värt att diskuteras? Jag har inget emot att inse att jag har fel. Tvärt om!
Har du orkat läsa ända hit förresten? Jag vet att jag inte är fåordig men jag anser att precisionen behövs...
När det sedan gäller andra typer av bilder, framför allt dokumentära bilder och arrangerade "temabilder" som på något sätt behandlar ett ämne så är det givetvis med intressant. Men jag tror som sagt att det är en flytande skala där inte alla bildkategorier kan avkrävas denna egenskap.
