Anders Alm kommenterar vurmen för tillväxt.

Kiruna som det sett ut länge försvinner. Stora delar av staden måste flyttas för att ge plats åt gruvnäringen. Det är svårt på flera plan; historiska byggnader och platser försvinner, kulturarv riskeras. Men samtidigt är gruvan viktig för de boende.

Fotografen Anders Alm berättar varför han kände att det var viktigt att fotografera i Kiruna nu. Inom kort släpper han boken "Innanför linjen för påverkade områden" och bilderna finns att se i Regionhuset i Luleå under februari.

Kan du berätta om din bok och utställning?

– Jag är född och uppvuxen i Kiruna. Jag bodde där de första 20 åren av mitt liv. När jag flyttade var det inte för att komma bort utan för att jag skulle utbilda mig. Under åren som gått sen jag flyttade har jag på avstånd längtat tillbaka. Kiruna är en stad som låter höra av sig. 

Men för varje gång jag besökt Kiruna så har jag kommit längre och längre bort, Kiruna är inte längre min stad. Då började jag arbeta på det projekt som skulle bli boken Grouse City. Som fotograf försökte jag då återerövra Kiruna innan förändringarna har blivit allt för stora. Kameran har hjälpt mig att gestalta mina minnen och återuppleva kända miljöer. Jag har vandrat efter stadens gator på jakt efter motiv som ingen lägger märke till, ett tillfälligt ljus som höjer platsen till en ny dimension eller en vinkel där nya kombinationer ger nya upplevelser. Jag har besökt gamla vänner och bekanta, lärt känna nya Kirunabor och konfronterat gamla fördomar. Dessutom har jag spanat in i framtiden och njutit av de eviga värdena. 

När den boken kom ut kände jag mig ändå inte riktigt färdig med Kiruna. Jag ville göra något helt annorlunda. Som motpol till de alltmer tekniskt perfekta digitala bilderna man ser överallt plockade jag fram min gamla Bronica, köpte kemi och började framkallade film igen.

Malmkroppen i gruvan går in under stadskärnan vilken ger en instabil mark. Husen får sprickor och riskerar stora skador. Det finns en osynlig linje som avgränsar de ytor och de byggnader som nu töms och rivs eller flyttas för den framtida expansionen. Det är innanför den linjen som mina bilder har kommit till.

I framkallningen blev det ränder och fläckar på filmen som jag lät vara kvar för att förstärka känslan av det förfall man kan se i dessa miljöer.

Varför är det viktigt att dokumentera detta?

– Egentligen ser jag inte detta som en dokumentation, det är alldeles för få och ”otydliga” bilder. För mig är det mer en gestaltning av en känsla inför sakernas tillstånd och en kommentar mot samhället vurm för tillväxt.

Däremot tycker jag att det viktigt att dokumentera sådana gigantiska förändringar som sker Malmfälten, Kiruna och Malmberget och det är det flera som gjort på olika sätt. Vi måste hindra att historielösheten breder ut sig.

Hur känner du inför att mycket kommer att försvinna i Kiruna?

– Det är verkligen kluvna känslor. Å ena sidan skulle inte Kiruna finnas till utan järnmalmsgruvan å andra sidan drabbar det många enskilda människor och raserar också ett kulturarv. 

Jag blir sorgsen, men vad ska man göra? Gruvan måste väl få leva, världen behöver järn för att tillverka prylar och vi behöver pengar för att köpa prylarna. Det är ju så det fungerar. I den eviga tillväxtens namn.

Finns det områden eller byggnader kommer du kommer sakna extra mycket?
– Kiruna stadshus var en mittpunkt för den stora gruvstrejken 1969. Stadshuset blev Kirunabornas vardagsrum och det är för evigt borta. Endast klocktornet finns kvar.
Kvarteret Ortsdrivaren som var ett verk av arkitekten Ralph Erskine kommer att försvinna. Dessa hus är lika viktiga för Kirunas skyline som World Trade center var för New York.

Du fotograferar svartvitt, varför det?

– Ja du, denna eviga fråga som jag alltid har lika svårt att ge ett riktigt bra svar på. Jag tror att det beror på att jag egentligen är kvar i 70-talet. Trix och D-76, oavsett om jag fotograferar digital eller analogt. 

Vad använder du för utrustning?

– Till detta projekt har jag använt en Bronica SQ-A med tre objektiv, 50 mm, 80 mm och 150 mm.

Till det Tri-X 120 och D-76 framkallare. Annars fotar jag digitalt med Nikon och Fujifilm.

Vad har du för tips att ge till de som vill utveckla sitt fotograferande?

– Strunta i trenderna men låt dig inspireras av andra, köp fotoböcker gå på utställningar och diskutera.
Och naturligtvis fotografera. Ge dig själv ett uppdrag, stort eller litet och gör ett avslut i form av en utställning eller ett fotoalbum.

Om du skickar in bilder till tidningar, utställningar eller söker stipendier och blir refuserad ska du aldrig ta det personligt och känna dig värdelös. Det är så många parametrar som spelar in vilka bilder och fotografer som väljs. 

Fotografera i första hand för din egen skull och var din viktigaste kritiker. En bra bild kan se ut på så många olika sätt och om du bara är ärlig mot dig själv så är en bild som du tycker om, en bra bild. Oavsett vad alla andras åsikter.

Har du fler projekt på gång?

– Jag jobbar på en fotografisk trilogi om Norrbotten. Den första delen, Solitary Road (2015) handlar om en liten väg på norra sidan av Torne Träsk som binder samman fem små byar. Boken Grouse City (2020) som jag nämnde tidigare är den andra delen. Den tredje delen som jag just nu jobbar med har arbetsnamnet Bothnic Blues och kommer att handla om Norrbotten. Utan norrsken och midnattssol.

I tur och ordning blir det böcker om Byn, Staden och Regionen.

Av Calle Slättengren

Publicerad 2022-02-24.

Läs mer om

Anders Alm dokumentära bilder kiruna

Läs mer

Medier

Nordiska Museet har digitaliserat 100 000 bilder

Nyheter

De får årets Dokumentärfotopris

Utställning

Se Av jorden / Of the Earth av Johanna Syrén