Högkänsliga Kodak T-Max P3200 kommer tillbaka
Kodak Aleris har beslutat att återuppta tillverkningen av den högkänsliga svartvita filmen Kodak T-Max P3200.
Kodak T-Max P3200 lanserades 1988 som som ett bättre alternativ till Tri-X för den som ville "pressa filmen" till EI 3200 eller EI 6400. Den nominella känsligheten är ISO 800, ett steg högre än Tri-X. P:et i namnet indikerar att filmen är lämplig för pressning. Bokstavskoden för filmen är TMZ.
2012 beslutade Kodak att lägga ner tillverkningen av T-Max P3200. Nu väcks filmen till liv igen för att bredda Kodak Aleris produktportfölj.
Kodak T-Max P3200 kommer att tillverkas i 135-format med 36 exponeringar. Filmen har aldrig tillverkats i 120-format, men på Twitter säger Kodak Aleris att de ska överväga en 120-variant när de utvärderat försäljningen av 135-varianten. I mars rullar leveranserna igång.
Datablad för Kodak T-Max P3200 hittar du här.
Den här bilden tog med Kodak T-Max P3200 pressad till EI 6400 under kravaller i Lund den 30 november 1993. Foto: Magnus Fröderberg
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
30 Kommentarer
Logga in för att kommentera
I dagsläget är det just och just en sund affärside att tillverka film - väntar Kodak sig en ytterligare förbättrad filmförsäljning?
För övrigt går det utmärkt att pressa T-Max 400 till 3200.
Jag har nämligen en hel drös med T-Max 400.
Kent och Magnus: Enligt specifikationerna ska det vara märkbar skillnad, men jag vill minnas att jag sett tester där det är ungefär jämnt skägg. Det beror säkerligen på vilken framkallare man använder också.
Bildkvalitet är naturligtvis inte ett helt definierbart begrepp, men det är rätt långsökt att koppla det till fotografens önskemål, snarare än hur likt verkligheten motivet avbildas. Jag tror att nästan alla är överens om att "bra bildkvalitet" innebär avsaknad av optiska aberrationer, lågt brus, hög skärpa, bra färgriktighet, och så vidare. På samtliga dessa punkter förlorar film mot digitalt, med hästlängder.
Det finns dock fortfarande ett område där (viss) film är bättre, nämligen dynamiskt omfång.
Nu kanske du tror att jag ogillar film. Det gör jag inte:-) Jag kan tycka om resultaten, ibland mer än digitalt. Men jag skulle aldrig påstå att det är "bättre". I alla fall inte om formaten är samma.
Småbildskameran har fördelar över mellanformatet. Mobiliteten och snabbheten är ett par. Att kornen blir synligare på mindre negativformat är knappast något som oroar analognördar. Tvärtom.
Alltså: Skilj på "bildkvalitet" kontra "bildens kvaliteter"
Alf: Du talar uppenbarligen om något helt annat än bildkvalitet, fast du av outgrundlig anledning väljer att kalla det bildkvalitet. Det blir som att säga att en gammal trevlig veteranbil har "bra prestanda" trots att den suger jämfört med en modern bil. Den blir ju inte tekniskt bättre bara för att den är trevlig och/eller har egenskaper som ägaren gillar.
Magnus: Just precis.
Den kloke fotografen ser alltså till att ha verktyg som kan ge en god bildkvalitet om man vill ha det. Sen behöver man inte utnyttja hela potentialen om det inte behövs för att uttrycka det man vill uttrycka.
Varför handikappa sig själv om man inte behöver det? Om man behöver det eller inte är för det mesta en kostnadsfråga.
@Martin: jag har lite vaga minnen av diskussioner i fototidningar på 1970- och 1980-talet om "vackert korn", och då menade man inte uteslutande fint korn, så hyfsat gott om knasbollar fanns det nog.
@Alf: Jag tror nog att de flesta skiljer på (teknisk) bildkvalitet och bildens övriga kvaliteter. Det är dock bra om man är överens om terminologin och då är det ju så att de flesta använder kortformen "bildkvalitet" för teknisk bildkvalitet. När då någon använder en annan terminologi så är det förstås upplagt för missförstånd.
Det är bara ett vanligt sakfel jag skulle vilja tillrättalägga. Det går inte alla gånger att ta ett objektiv med perfekt korrektion för alla aberrationer, och blurra till det med olika metoder som nylonstrumpor eller tunt lager vaselin med mera – och sedan få ett objektiv för avancerat konstnärligt bruk. Detta hävdas ofta till stöd för tanken att om man bara har ett perfekt objektiv i botten så fixar sig resten med sådana metoder. Dessa personer har nog inte försökt, och är följaktligen oinsatta i den diskussionen.
Riktigt vackra avvikelser i aberrationsförhållandena når man bra med objektiv som är avsedda för detta. Sedan finns det en del gamla objektiv som av slump har fått en aberationssammansättning som är gynnsam för olika slags bildmässig fotografi. Jag bruka ta GÖRTZ DAGOR som ett åskådligt exempel. Här har (troligen) kromatisk aberration, sfärisk aberration av andra ordningen och koma, ingått en sådan förening att hudtoner får en överlägsen lyster och att belyst hår får en framtoning som kan lyckliggöra varje kvinna. En Dagor från tiden efter förra sekelskiftet kostar multum att köpa av den anledningen. Vaselinburkar och dylikt kan man glömma!
Nä, det är snarare du som fått för dig att bildkvalitet har med bildens innehåll att göra:-)
Teknisk kvalitet = bildkvalitet. Om du har en egen definition så blir det lite konstigt.
Nu orkar jag inte älta det här. Plåta med vad ni vill!
Helt klart en nischfilm, men jag kommer genast på flera tillfällen den skulle komma till pass. Numera väljer man kanske inte den filmen för bildkvalitetens skull, i vanlig mening. Det här är något jag skulle ladda min K1000 eller halvformatare med för att plåta punkspelningar och liknande.
Det är bara ett vanligt sakfel jag skulle vilja tillrättalägga. Det går inte alla gånger att ta ett objektiv med perfekt korrektion för alla aberrationer, och blurra till det med olika metoder som nylonstrumpor eller tunt lager vaselin med mera – och sedan få ett objektiv för avancerat konstnärligt bruk. Detta hävdas ofta till stöd för tanken att om man bara har ett perfekt objektiv i botten så fixar sig resten med sådana metoder. Dessa personer har nog inte försökt, och är följaktligen oinsatta i den diskussionen.
Riktigt vackra avvikelser i aberrationsförhållandena når man bra med objektiv som är avsedda för detta. Sedan finns det en del gamla objektiv som av slump har fått en aberationssammansättning som är gynnsam för olika slags bildmässig fotografi. Jag bruka ta GÖRTZ DAGOR som ett åskådligt exempel. Här har (troligen) kromatisk aberration, sfärisk aberration av andra ordningen och koma, ingått en sådan förening att hudtoner får en överlägsen lyster och att belyst hår får en framtoning som kan lyckliggöra varje kvinna. En Dagor från tiden efter förra sekelskiftet kostar multum att köpa av den anledningen. Vaselinburkar och dylikt kan man glömma!