Fler avsnitt
Hårda tider för fotografer - hur ser framtiden ut?
Fotosidan Poddradio
Kan en vandrare också bli hemmablind? Göran Segeholm träffar Mats Andrén som är på tillfälligt besök i Stockholm, men egentligen<br>
ägnar sin tid åt att vandra över halva jorden. Hittills har han tillryggalagt 14 000 kilometer <br>
<br>
Dessutom: Många fotografer misströstar över dagens<br>
ekonomiska villkor, då allt färre får anställningar och allt fler arbetar som s<br>
tändigt konkurrensutsatta frilansar. Hur kan fotograferna möta den situationen?
Läs mer...
2
Starstruck – om konsten att ta kändisporträtt
Fotosidan Poddradio
Som fotograf hamnar du förmodligen förr eller senare i ett läge där den som står framför kameran är mycket mer van vid situationen än du. Från att ha varit ”den som vet”, när du fotograferat din familj och dina polare, så förvandlas du i ett slag till nybörjare. Kanske blir du nervös. Kanske uppstår en dragkamp om vem som ska styra bilden – en kändis som vet exakt vad hen vill, eller du som har din egen idé.
Läs mer...
14 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Skulle gärna läst lite mer om projektets bakgrund. Vid en googling, visserligen snabb, är detta det enda statement jag hittar från Mark Fitton:
" This project, entitled ‘Movie Star’ documents the life and fantasies of my aunt Janet, a 39-year-old woman with Down syndrome. My aunt asked me to make images of her, so this project became a collaborative effort working together to create each photograph. Through this process, Janet is able to express herself in ways she would not normally be able to without the presence of a camera. "
Någon som vet något mer?
Nu är det förstås inte alla som befinner sig i en lärosituation. Proffsfotografer förväntas möjligen inte göra sådant på jobbet. Men för oss klåpare kan chimpning vara ett värdefullt läroinstrument.
Men det som Göran lyfter upp är risken att man missar viktiga ögonblick om man chimpar vid nyhets, sport eller gatufotografering. Det är ofta onödigt att kolla om man lyckades fånga en situation eftersom man ändå inte kan göra något åt det. Det är en annan sak med stilleben, porträtt mm där man kan kolla på bilden och sedan göra justeringar.
Sedan bytte jag till Nikon, enbart M fungerade och jag kunde inte ens ljusmäta med manuella objektiv. Så jag uppskattade tid, bländare och ISO. Tog en bild och såg om den var över eller underexponerad och justerade.
Nikon D3200 var ungefär som min gamla Pentax Spotmatic med urladdat batteri till ljusmätaren :-)
Nu har jag bytt till Olympus som fungerar som Pentax i det avseendet.
Det jag främst fick ut av inslaget var istället det om hur "bra eller rätt" det är att fotografera människor med funktionshinder till exempel och sätta in dem i ganska mossiga "lyckonormer", prinsessa, kung, rik... i stället för att lyfta fram dem som unika och vackra människor i sin egen rätt utan att "kleta till det", med andra ord respektera dem på samma sätt som vi förväntas respektera alla andra. Iofs inget nytt grepp att göra som de gjorde, har ju gjorts tidigare med missbrukare, men det känns för mig lika mossigt nu som då.
Vare sig vi gillar det eller inte så tenderar vi att identifiera oss, och andra människor, med stereotyper. Vi klarar inte av att se alla som unika och vackra människor i sin egen rätt - det kräver helt enkelt väldigt mycket tid och energi för att utveckla och underhålla en relation på den nivån att man kommer i närheten av att känna en person. Så vi använder stereotyper som ett sätt att hantera och kategorisera mängden människor vi möter dagligen. Det är nästan inbyggt i vår natur; vi har i alla tider berättat historier, och på olika sätt identifierat oss med historiernas karaktärer. Deras identitet blir en del av vår identiet. Vi vill vara smarta som Einstein, rika som Bill Gates, eller mer jordnära kanske vara lika trygga för våra barn som mamma och pappa var för oss. Vi kan inte alltid leva upp till identiteterna vi identifierar oss med, men bara ambitionen kan vara en del av vår identitet. Jag kommer aldrig kunna fota som Maier, men bara genom att välja att aspirera på hennes nivå kan jag berätta mycket om min syn på min konst, och vad jag vill uppnå med den.
Vissa människor, speciellt de som står inför en väldigt tydlig utmaning (ett missbruk, utanförskap, psykiskt eller fysiskt handikap) tenderar att stereotypas efter sin utmaning. De blir sedda som "knarkare", "hemlösa", "galna", "överlevare", "stackare" eller något annat, oavsett hur de ser på sig själva, hur de vill bli sedda, och vad de gör. Även en positiv påtvingad stereotyp kan bli kränkande; personer med Downs syndrom verkar ofta bli sedda som "snälla" och "gulliga", men det är kanske inte så de vill bli identifierade. Jag tror, även om jag bara kan spekulera, att för en människa som alltid har tilldelats samma stereotyp så kan det vara en frihet att få välja hur de ska stereotypas.
Stereotyper är inte ett perfekt sätt att bemöta andra människor, men jag tycker att ett steg i rätt riktning är att alla, oavsett förutsättningar, har samma möjlighet att välja sin stereotyp. Det är trots allt så vi oftast bemöter varandra.