Tack Alf, roligt att höra.

Det är ett mycket väsentligt påpekande för oss som fotar action av olika slag då man behöver vara med hela tiden. Det har jag surt fått erfara.

Det är en intressant frågeställning.

Vare sig vi gillar det eller inte så tenderar vi att identifiera oss, och andra människor, med stereotyper. Vi klarar inte av att se alla som unika och vackra människor i sin egen rätt - det kräver helt enkelt väldigt mycket tid och energi för att utveckla och underhålla en relation på den nivån att man kommer i närheten av att känna en person. Så vi använder stereotyper som ett sätt att hantera och kategorisera mängden människor vi möter dagligen. Det är nästan inbyggt i vår natur; vi har i alla tider berättat historier, och på olika sätt identifierat oss med historiernas karaktärer. Deras identitet blir en del av vår identiet. Vi vill vara smarta som Einstein, rika som Bill Gates, eller mer jordnära kanske vara lika trygga för våra barn som mamma och pappa var för oss. Vi kan inte alltid leva upp till identiteterna vi identifierar oss med, men bara ambitionen kan vara en del av vår identitet. Jag kommer aldrig kunna fota som Maier, men bara genom att välja att aspirera på hennes nivå kan jag berätta mycket om min syn på min konst, och vad jag vill uppnå med den.

Vissa människor, speciellt de som står inför en väldigt tydlig utmaning (ett missbruk, utanförskap, psykiskt eller fysiskt handikap) tenderar att stereotypas efter sin utmaning. De blir sedda som "knarkare", "hemlösa", "galna", "överlevare", "stackare" eller något annat, oavsett hur de ser på sig själva, hur de vill bli sedda, och vad de gör. Även en positiv påtvingad stereotyp kan bli kränkande; personer med Downs syndrom verkar ofta bli sedda som "snälla" och "gulliga", men det är kanske inte så de vill bli identifierade. Jag tror, även om jag bara kan spekulera, att för en människa som alltid har tilldelats samma stereotyp så kan det vara en frihet att få välja hur de ska stereotypas.

Stereotyper är inte ett perfekt sätt att bemöta andra människor, men jag tycker att ett steg i rätt riktning är att alla, oavsett förutsättningar, har samma möjlighet att välja sin stereotyp. Det är trots allt så vi oftast bemöter varandra.

Vi lever ju med de normer vi gör, tyvärr kan jag tycka. Men för mig blir det lite på samma sätt som när man försöker lyfta jämställdheten genom bilder där kvinnorna skall se så "grabbiga" ut som möjligt. Jag har ingen lösning själv, men tycker att det skulle vara kul om man försökte ta ett nytt grepp i stället för det "publikfriande" med prinsessor och superhjältar.