Hallå där
Lina Haskel, 33 år, har alltid varit intresserad av musik och bland arbetsgivarna finns både musiktidningen Sonic och dansbandstidningen Får Jag Lov. Nu har hon dokumenterat Sveriges största dansband – Lasse Stefanz – till en ny bok.
Boken "Gammal kärlek rostar aldrig" har Lina Haskel gjort tillsammans med författaren Thomas Deutgen. Nyligen fick hon Norrköpings Arbetets Museums dokumentärfotopris för sitt projekt "Folkets Hus - Space in common".
När bestämde du dig för att bli fotograf?
Våren 2001. Jag hade pluggat till multimediapedagog och tagit en fil.kand., men insåg att det inte alls var det jag ville jobba med. Funderade länge, och tillslut var det magkänslan som fick mig att våga ta steget till att bli fotograf. Sen flyttade jag till New York där jag bodde, utbildade mig och arbetade 2004 till 2007.
Hur gjorde du för att "slå igenom"?
Oj, det där är svårt. Jag tycker ju inte att jag slagit igenom. Men jag är envis och målmedveten. Jag såg inget alternativ till inte kunna försörja mig på fotografering, och tänkte att om andra kan så kan jag också!
Hur kommer det sig att du började med just musik- och artistfoto?
Jag har alltid varit musikintresserad, men är inte på något vis en expert eller nörd. Det är livet runt omkring som fascinerar mig – turnélivet och publiken. När jag började med fotografering hade mina vänner precis byggt upp Debaser vid Slussen, så jag hängde mycket där och plåtade konserter och så.
Hur var turnerandet med Lasse Stefanz?
Det var skitkul och skitjobbigt. De är ju vana vid det livet med långa dagar och nätter. Men det var första gången de släppte in någon så nära inpå dem. De har inte ens med folk i bussen annars. Det gällde att lära sig deras vanor och beteenden för att kunna fånga det intressanta och viktiga, eftersom medlemmarna struntade i att jag var där. Det gäller ju att få med ett bra material för att kunna slutföra jobbet, och då måste man vara på rätt plats hela tiden.
Vad var det bästa med att turnera med Lasse Stefanz?
Hela turnélivet, helt ärligt. Jag har följt fler band än Lasse Stefanz, som till exempel Flaming Lips och The Hives. Jag blir ju aldrig rockstjärna själv, så det här är det närmaste jag kommer. Dessa band har groteskt mycket fans och turnerar nästan jämt, så jag får i alla fall nosa på den världen. Och det kommer bli fler gånger, såklart!
Och det sämsta eller jobbigaste?
Sömnbristen. Lasse Stefanz sov så fort bussen började rulla, men jag sov på nätterna. Då blev det väldigt lite sömn ibland, och det är svårt att göra ett bra jobb när man sovit för lite. Sen var maten vidrig i Norge. Vi fick någon sorts pannbiff på runt bröd varje kväll. Inte gott.
Hur fick du idén till Folkets hus-projektet?
Jag åkte förbi ett Folkets hus utanför Kristianstad, och började fundera kring det där med arbetarrörelsen och underhållning under samma tak. Jag har besökt alla Sveriges landskap och plåtat 70 hus under 5 års tid. Det blev ganska ensamt, men det gjorde inte så mycket. Det är ganska skönt att jobba själv på en sådan grej.
Vad använder du för kamerautrustning?
En Canon EOS 5D Mark II och ett 24–70-objektiv. Jag har två externa blixtar och två studioblixtar, men till de här projekten använde jag bara blixt till porträtten av bandmedlemmarna. Jag är bara intresserad, rent tekniskt, av det jag behöver. Köper jag något nytt sker det efter en lång tids övervägande. Mitt stativ, ett Manfrotto 724B, skulle behöva bytas ut, men de tillverkas inte längre och jag har inte hittat något begagnat heller. Det är helt perfekt för mig och jag vill verkligen inte behöva byta det, så det är tejpat och lagat överallt.
Vad väntar i framtiden?
25 augusti ställer jag ut Folkets hus-projektet på Galleri Kontrast. Sen kommer det projektet att bli bok. Det känns som att det mest är det som ligger framför mig just nu, men jag har ett par andra saker på gång också. Jag plåtade en grej i våras som legat på jäsning i ungefär fem år, men mer om det vill jag nog inte avslöja. Sen har jag planer på ett projekt i Litauen också, men inget är spikat kring det än.
11 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Upphaussade något otroligt men ett av de tråkigaste banden jag dansat till live...