Björn Björnson ägnar sig gärna åt ”fotosafari i centrala Stockholm”, som han kallar sina regelbundna vandringar med kameran som sällskap. – Hur väl man lyckas med stads­fotografi är direkt relaterat till antalet steg man tar. Det gäller att gå mycket för att kunna fånga de bra bilderna, säger han.

Den som följer resultatlistorna i landets fototävlingar har sett Björn Björnsons namn mer än en gång. Han har bland annat en rad framgångar i Fotosidan Masters genom åren, likaså inom Riksförbundet Svensk Fotografis tävling Rifo där han till och med har blivit ”Årets fotograf”. Han skickar flitigt in bilder i olika sammanhang, och gör det som synes framgångsrikt.

– Ja, jag tävlar en hel del. Som amatör är det ju inte så många andra chanser att få ”credd” för sina bilder annars, säger han.

För amatör är han, och har alltid varit sedan han fick första kameran – en Voigtländer bälgkamera – av sin far i slutet av 50-talet.

– Mina farföräldrar var bönder, så det blev mycket naturbilder när jag var hos dem på somrarna. Så småningom fick jag en Minolta-kamera och även ett 400 mm teleobjektiv – med en gräslig vinjettering, minns jag. Mina föräldrar hade det inte så gott ställt, men mitt fotointresse var de måna om att uppmuntra.

Under sitt yrkesverksamma liv var Björn Björnson bland annat anställd på Telia, och arbetade före pensionen med omvärldsanalyser inom telekom. Han fotograferade en hel del, ”men det blev som för alla andra – bilder på familjen”. När han för snart tio år sedan fick möjlighet att gå i pension vid 62 års ålder gick fotointresset in i en ny fas.

”Den här bilden har fått mycket uppskattning. Jag antar att det bland annat beror på hur det syns att hon är ute i kylan, både mänskligt och rent fysiskt.”

I dag ägnar han sig åt foto på något sätt i stort sett varje dag, och den avancerade kompaktkameran finns alltid redo i fickan.

– Vi flyttade in till stan 2004 och bosatte oss vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm. När jag då började fotografera mer intensivt blev det naturligt att jag började gå på upptäcktsfärder i stadsmiljön.

Till en början intresserade han sig mycket för gatukonst, och har även tagit bilder på gatukonst i bland annat New York, Bremen och Hamburg.

– Här i Stockholm gick jag regelbundet tillbaks till samma ställen, och såg att gatukonsten ofta hade hunnit förändras under tiden – för att ibland till slut försvinna. Det gav upphov till en del bildserier där man kan följa förloppet på till exempel en del av en vägg.

Han har förstås efterhand riktat kameran mot allt fler andra delar av stadslivet, men ändå hållit fast vid att låta bilderna fungera som serier.

– Jag gick nyligen en ettårig fotokurs på Fotografiska med Göran Segeholm som lärare, och han pratade med mig om ”typologi” i bilderna. Han visade mig de långa serier med vattentorn som det tyska paret Becher tog, och jag förstod att det var just nåt sånt som jag var ute efter också.

Björn Björnson har bland annat några parkbänkar som han återvänder till.

– När jag kommer dit och tittar på bänken är det inte alltid uppenbart att något har förändrats, men när bilder från olika tillfällen sätts intill varann så blir det tydligt. Dessutom har jag gärna med människor på bänkarna, då blir det ju direkt ännu mer variation i serierna.

I övrigt anser han att de flesta av hans stadsbilder har tillkommit genom att han råkat vara på rätt ställe. Stadsfotografi för honom bygger på att han går mycket – hur lyckade bilderna blir har en direkt relation till hur många steg han tillryggalägger.

– Men visst, jag har förstås mina stråk i områdena, jag vet till exempel var det kan vara bra att gå för att stöta på turister som beter sig konstigt … Man skulle förstås kunna kolla hur ljuset faller och vänta in de bra tillfällena, men så har inte jag gjort. Inte än i alla fall.

Vad är då en bra stadsbild, enligt Björn Björnson?

– Det är svårt att säga, men det ska vara något utöver det mest uppenbara i motivet. Gärna med ett inslag av humor. När jag går igenom mina bilder brukar jag försöka förklara för mig själv varför jag har tagit en viss bild. Om jag inte kan motivera det så ryker bilden.

Ibland upplever han dock direkt på plats att det har blivit en bra bild.

– Då kan det vara en känsla som påminner om hur en fotbollsspelare jublande sträcker armarna i luften efter att ha gjort mål. Okej, jag kanske inte jublar, men det är nog en liknande känsla och jag blir sugen på att gå hem direkt och titta på den.

Han tar gärna tillfället i akt och fotograferar i samband med olika evenemang, när man kan förvänta sig att det händer saker på stan. Han har exempelvis flera år i rad plåtat flitigt vid Pride-paraden. Hur lägger han då upp en sådan fotografering?

– Det är enkelt: jag går dit och sedan händer det saker. Jag planerar aldrig vad jag ska fotografera, utan det får bli det som dyker upp. Så det gäller att vara uppmärksam och ha kameran redo med ett objektiv som kan fungera i sammanhanget.

Favoritobjektivet till hans fullformats-Canon har länge varit Tamrons 24-70 mm f/2,8, men vid den senaste Pride-paraden valde han att ha ett 50 mm f/1,4 istället.

– Den gluggen är så grymt skarp. Och eftersom jag har skaffat en Canon 5D Mark IV finns det gott om pixlar i bilderna, så jag kan ”zooma in” i datorn istället.

En annan zoom som ibland hamnar på kameran är Canon 16-35 mm f/4L IS.

– Den använde jag till exempel när jag var i Havanna på Kuba. Det passade bra där, eftersom gatorna är så trånga.

Den mer vidvinkliga zoomen hade han också ofta på under vårens resa till Färöarna (just det, han fotograferar inte enbart i städer…). Det gav möjligheter att fånga den fantastiska vidden i landskapen där, konstaterar han.

Mer om utrustningen: han har ytterst sällan använt blixt, utan är fullt nöjd med det naturliga ljuset.

– Jag har haft två blixtar, den ena glömde jag i Italien och den andra slarvade jag bort bland skrotbilarna i den värmländska skogen. Jag ställde ifrån mig en ryggsäck med blixten nånstans där, sen hittade jag aldrig väskan igen.

Den kamera som ligger i fickan är numera en Sony RX100 V, med en speciell funktion som gör att Björn Björnson uppskattar den extra mycket:

– Den kan ta 24 bilder i sekunden – i råformat. Jag kör ofta med serietagningar; saker händer snabbt, och det kan vara mycket värdefullt att ha möjlighet att plocka ut en bild från exakt rätt tidpunkt. Serietagning är lika bra vid stadsfoto som vid djurfotografering, även om jag bara kör med högsta hastigheten vid speciella tillfällen.

Björn Björnson har alltid sin kompaktkamera, en Sony RX100 V, liggande i fickan. Den här demonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm fotograferade han med den.

Hemma vid datorn låter han bilderna passera ett eller flera av de tre program som han hela tiden återvänder till: DxO OpticsPro 11, Adobe Lightroom och Nik Software.

– DxO kollar vilken kamera och vilket objektiv jag använt vid en bild och korrigerar för optiska tillkortakommanden för just den kombinationen, och gör dessutom lite andra justeringar. Sedan händer det att jag går in och kör vissa justeringar manuellt, men det går inte att göra lokala ändringar i det programmet.

Nästa steg blir då – i den mån det behövs – en vända med reglagen i Lightroom.

– Om bilden ska bli svartvit använder jag gärna Nik Software, där finns några favoritfilter som jag återkommer till. Ja, det finns många andra användbara filter också, jag använder det även till många av mina färgbilder.

Men på Facebook och Instagram har Björn lagt ut en del bilder där han har angivit en annan redigeringsmetod: nämligen i mobilen.

– Med min kompaktkamera kan jag lätt föra över bilderna till mobilen, och då kan jag snabbt behandla dem i appen Snapseed. Då blir det just bilder till sociala medier, om det är något som jag vill använda mer seriöst så vill jag arbeta med bilden i datorn.

I samband med att han började fotografera intensivt för omkring nio år sedan gick han med i en fotoklubb.

– Jag tänkte att jag inte bara ville sitta på kammaren med bilderna, jag var också sugen på att utbyta tankar med andra likasinnade.

Den dåvarande Midsommargårdens Fotoklubb har nu bytt namn till Fotoklubben Avtrycket, och Björn Björnson är fortfarande en synnerligen aktiv medlem. Var fjortonde dag har de klubbmöte på Timmermansgården, ett par kvarter från hans bostad.

– Det har blivit en väldigt populär klubb, vi har faktiskt en kölista med folk som vill bli medlemmar. Jag vet att många lockas av att vi har bra föreläsare och att vi är en mindre klubb, vi har ett tak på 40 medlemmar och det brukar vara ungefär 20 personer på mötena. Det är en alldeles lagom stor grupp.

Fotoklubben arrangerar också en gemensam fotoutflykt varje vår, men att fotografera i grupp är inte något för Björn Björnson.

– Nej, det tycker jag är svårt. Om vi är två som går tillsammans funkar det, men inte fler än så… Fast oftast går jag själv. Jag brukar säga till hustrun ”Vi går ut nu”, och då vet hon vid det här laget att jag syftar på mig själv och kameran.

Av Peter Wiklund

Publicerad 2018-06-05.

Läs mer om

FS-profilen

Läs mer

FS Profilen

Med kameran riktad mot arbetarklassen

Fotosidan Magasin

FS-profilen: Bloggen föder Majas fotointresse