Av rent praktiska skäl måste vi alltid göra urval, vi kan vi inte ta in alla potentiellt intressanta objektiv samtidigt - vi måste alltid välja ut en delmängd. Ett drygt halvår före vi gjorde det här testet hade vi ett annat, Sigmas bägge 150-600 mot Tamrons bägge 150-600:
https://www.fotosidan.se/cldoc/fotosidan-testar/test-sigma-och-tamron-150-600.htm

Så inför det här testet tyckte vi att vi hade rett ut vilket av de fyra 150-600 från Sigma/Tamron som var bäst. Och efter det första testet fick vi istället frågor av typen "varför hade ni inte med Nikons 200-500 eller Canons 100-400" ... :-) Så nu tog vi den av Sigma/Tamron som presterade bäst i det första testet och jämförde den med lite andra nya och gamla objektiv som kändes relevanta i en naturfotospecial (som nummer 7, 2017 var).

Håller med dig om att utmärkelsen "toppklass" är lite konstig när det fantastiska objektivet Canon 100-400 inte får det. Det är ju som det skrivs bland de bästa när det gäller skärpan mm.

Tja, Canons 100-400 är nära Sonys 100-400, men av de två är Sonyn det vassare, trots dess kromatiska aberrationer. Och jämför vi med resten: Vid 400 mm och maxbländare presterar Canon-objektivet inte bättre än Nikon 200-500, Sigma 150-600 Sport och Tamron 150-600 G2 presterar vid sina maxlängder (500/600 mm) och vid sina maxbländare. De känns därför helt enkelt lite mer imponerande i och med att de ger lika bra skärpa med längre brännvidder. Tänk på att det här testet gjordes i en naturfotospecial. Hade vi istället testat samma urval av objektiv i ett nummer som var till exempel en sportfotospecial hade antagligen deltagarna från Canon och Sony dominerat i kraft av sin snabbare fokusering och smidigare (snabbare) zoomning). Sammmanhanget spelar roll.

Intressant, för det framgår inte av den publicerade texten. Där står det att t ex om Canon att "skärpan är utmärkt vid maxbländare upp till 300 mm, och vid 400 mm blir skärpan utmärkt om du bländar ned ett steg" medan Sony "vid maxbländaren är skärpan mycket bra och utmärkt vid ett stegs nedbländning". Om Nikon 200-500 står det: "Skärpan är bra över nästan hela bilden genom hela omfånget redan vid maxbländare. Nedbländat ett steg är skärpan utmärkt."

Jag tolkade ordet "utmärkt" som ett högre betyg (låt oss säga 5) än "mycket bra" (4), som i sin tur är bättre än "bra" (3), och alltså att Canonobjektivet är märkbart skarpare än Nikon – men även lite vassare än Sony – på full öppning. Men uppenbarligen skulle jag tolkat detta på något annat sätt. Eller?

En gammal tumregel - mycket grov, väldigt genomsnittlig, och definitivt inget man skall ta helt bokstavligt - är att för varje krona du lägger på i tillverkningskostnad får du tio kronor i högre pris till konsumentent.

Och vad kostar en stativfot? Tja, själva materialet är ju inte så dyrt, men själva foten skall designas, du skall designa själva objektivet så det finns plats för foten (så den kan roteras) plus att objektichassit skall förstärkas så att det klarar att med bred marginal bära vikten av objektivet + kamerahus (inkl potentiell batterigrepp) vilket fördyrar själva objektivkonstruktionen. Utöver själva tillverkningskostnaden har du nu ett gäng reservdelar (foten, eventuella skruvar, rattar och annat) extra att lagerhålla och skriva monterings- och underhållsinstruktioner för.

Kort sagt: Att lägga till en stativfot kan nog lätt lägga till 500-1000 kr på priset i affären.

Absolut inte. Det skulle innebära att en stativfot skulle utgöra typ 6 -14 % av priset för hela optiken, eller MER eftersom du skriver "lätt" kanske to m 20 % ?? ....det förefaller helt orimligt. Merkostnaden för en objektivfot lär ju vara marginell, det är inget tillägg utan sker ju i processen vid design.

I detta fall är det nog att objektivet är ganska litet, därför är det inte lika viktigt. Men i normalfallet så är ju användingsområdet för ett tele utan stativfot sämre.

Det är nog rimligt att sälja ett så pass lätt objektiv utan stativfot, men på bilden ser det ju ut som att det inte går att montera en sådan. Går det ens att köpa som tillbehör?