Leica M9 är mycket lik en analog Leica, med svart lack och den klassiska ”vulcanit”-klädseln, man måste titta en gång extra för att att både returspolningsvev och frammatnings armsaknas.
FS känner på
Få kameror har varit så efterlängtade och få har haft så stor betydelse för en kameratillverkares överlevnad. För att förstå detta måste man titta lite på Leicas historia i allmänhet och den sk M-kamerans i synnerhet.
Leica – en foto ikon
Under 20-30 talet så definierade Leica småbildsformatet 24x36mm på 35mm film och amtidigt skapades den moderna fotojournalistiken så som vi känner den. Dvs bilder tagna med en liten diskret kamera som inte kräver stativ eller blixt och vars optik är utbytbar. En självklarhet i dag, men en revolution likvärdig dagens digitala för 70-80 år sedan, och man kan säga att den revolutionen nådde sin kulmen när Leica M3 introducerades 1954. Med den kameran kom Leicas numera klassiska mätsökare, dvs en ljusstark optisk sökare som både visar ramar för vald optik och en mycket lättanvänd ”dubbbelbild” för skärpeinställningen. M-kameran saknar därför spegelreflexkamerans obligatoriska spegel och prisma, får en tystare slutare och ett smidigare format. Detta, i kombination med Leicas optik, som satt en standard för optisk perfektion, utgör förklaringen till varför så många av fotografins giganter favoriserat Leica M-systemet.
55 år från Leica M3 till M9
Därför bär Leica på ett tungt arv – användarna kräver att kameran lever upp till den mytomspunna sk ”Leica känslan”. Så det var med viss bävan som Leica 2006 introducerade sin första digital M-kamera: M8. Pga tekniska begränsningar och höga krav på bildkvaliteten så fick den inte en fullformatssensor (1,3 brännviddsförlängning) och den uppvisade flera barnsjukdomar som tex för tunt IR-filter som kan resultera i färgstick. Så strax efter dess introduktion riktades förväntningarna mot en kommande ”M9”. Men många bedömare menade att de tekniska utmaningarna var närmast oöverstigliga och att en fullformats M-kamera därmed låg långt in i framtiden.
Leica tog bokstavligt talat fotovärlden på sängen när de 09-09-09 presenterade en fullformats M9. Och det var inte någon prototyp - kameran dök upp i butikerna i samband med premiären!
Leica M9 – fullformat
M9:an innehåller en fullformats (23,9x35,8mm) CCD-sensor på 18 megapixlar från Kodak. Den är mycket lik M8:ans sensor, har tex samma avstånd mellan pixlarna, men har fått betydligt bättre brusegenskaper och ett förfinat system av sk mikrolinser. Och det är dessa mikrolinser, som är anpassade för att klara de snäva infallsvinklar som uppstår då Leicas optik bryter ljuset mycket närmare sensorn än på en DSLR-konstruktion, som möjliggör fullformatet. Vad jag själv kan se efter mina första bilder så fungerar det i praktiken – ingen synbar vinjettering i bildens utkanter. Det bör tilläggas att om man använder optik med Leicas sk ”6-bit kodning” så kompenserar kamerans mjukvara även för ev optisk vinjettering.
IR-känslighet och antialiasfilter
Leica har löst problemet med det för tunna IR-filtret som satt framför sensorn på M8:an, nu behövs inga extra IR-filter på optiken – bra! Och M9.an saknar precis som sin föregångare antialiasfilter, ev moiré-mönster korrigeras av kamerans mjukvara. Detta bidrar till betydligt skarpare bilder ”rakt av från sensorn” än vad man normalt brukar få med de flesta digitalkameror.
ISO och bildbrus
M9:an har fått ett större ISO-omfång: från 80-2500 ISO samt betydligt bättre brusegenskaper än sin föregångare. En av de första sakerna som jag lade märke till när jag tittade närmare på M9:ans bildfiler var de betydligt ”lugnare” lågdagrarna och frånvaron av synligt brus på medelhöga ISO. Hur den står sig mot tex Nikon D3 och Canon 5D mkII på riktigt höga ISO återstår att se. En utförlig test kommer.
Design och handhavande
M9 har exakt samma dimensioner som M8 och är därmed någon millimeter bredare än sina analoga syskon. Men ”M-känslan” är omisskännlig, huset är extremt gediget, avtrycket distinkt och slutaren är tyst, betydligt tystare än både M8 och M8.2. Frågan är om inte M9 är tystare än en analog Leica?
Borta är det lilla LCD-fönstret som visade batteristatus samt antal kvarvarande bilder på M8:an, istället är toppkåpan harmoniskt avfasad, lite som på de analoga M-husen – snyggt. Vill man se batteri och minneskortets status så är det bara att trycka på ”info” knappen så visas detta på displayen. Dessutom så har en dedikerad ”ISO” knapp tillkommit, vilket underlättar handhavandet. I övrigt så är skärmen (2,5 tum) och reglagen identiska med M8:ans, men man har frångått safirglaset som kom med M8.2. Borta är även det onödiga ”S”-läget på tidsratten på M8.2 (”nybörjarläget” finns dock kvar som ett menyval).
Sökare och prestanda
I och med att det inte existerar någon brännviddsförlängning så har sökaren återfått den klassiska kombinationen av ramar: 35 och 135, 50 och 75 samt 28 och 90 mm i par. Men sökarens förstorings grad: 0,68x mot den ”analoga” standaren på 0,72x, är den samma som på M8 - vilket ger en effektiv mätsökarbas på 47,1 mm. Den bör räcka för att fokusera de längsta M-telena – 135 mm – men jag skulle nog rekommendera en 1,25x eller 1,4x sökarlupp i så fall.
Prestanda är oförändrad från M8:an – ca 2 bilder/sek och ca 8 bilder i följd innan kameran buffert blir full. I bildvisningsläget så är bildförstoringsfunktionen, om än mycket intuitiv, fortfarande något långsam jämfört med andra kameror i prisklassen. Men en nyhet på M9:an är möjligheten att spara DNG-filen helt okomprimerad, men då landar bildfilen på ca 36 MB vilket sänker både prestanda och batteriets kapacitet något.
Pris och tillgänglighet
Kamerahuset kostar 62.500 Kr ink. moms (50.000 Kr exkl. moms) och börjar levereras omgående. M9 kan fås i två utföranden: svart lack eller grå lack med silverkromade detaljer, men konstigt nog inte i den för Leica så klassiska helt silverkromade varianten. Demonstrationskameror finns hos de ledande Leicaåterförsäljarna: Schönherrs Foto och Wibergs Foto i Stockholm samt YFO i Malmö.
Sammanfattning
Leica brukar skryta i sin marknadsföring med att deras kameror inte är byggda för att hålla en generation – utan flera! För de analoga kamerorna har det visat sig stämma bra och jag tror att i och med M9:an så kan detta även bli en sanning i den digitala världen. Leica M9 har potentialen att bli den sista kamera du köper och i så fall den enda digitala pryl som överlever dig.
Man kan säga att Leica M-kameran nu äntligen har blivit digital på riktigt – och det utan att förlora sin själ!
30 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Trodde aldrig att Leica skulle komma igen. Hoppas bara den är lika bra som det låter.
för en som inte är så insatt i (förutom namnet) vad är det som gör denna kamera så dyr? jag menar rent specifikationsmässigt ser inte jag att det är ngt specielt. verkar som om en tex 5D mkII är mer tekniskt framskjuten än denna!
Som sagt har ingen aning, kameran ser ju också ut som ngt jag hittat i min gamla morfars låda ;)
Mvgh
Mats
Det digitala "utvecklas" ju hela tiden... ;)
(Se'n borde det kännas litet tråkigt så här efter M9 att vara en M8 ägare..tycker jag i alla fall..)
Och det här med själen i en M Leica...
Det är inte bara om det är analogt eller digitalt som det hela handlar om!
En analog M Leica är i en egen fotografisk värld!;)
Men kul och intressant är det med Leica M9 i alla fall! :)
Och hoppas det nu går bra för Leica!
jag blir i alla fall väldigt köpsugen :-)
JL 666
Men, får jag en gratis, så visst....
Simma lugnt Leicarävar och barn av den digitala tidsåldern!
Om man köper den ska man nog räkna med en viss avskrivningstid trots allt. Inte helt säkert att den går att hålla vid liv i 40 år...(en kort stund i Leicas tidräkning)
Det ska bli kul att se hur den står sig i dagens konkurrens.
Den största akilleshälen tycker jag ändå är priserna på optik. Helt overkliga för folk med normala inkomster.
ps. förväxla inte mig med min namne i tidigare inlägg här.
----------------------------------
Nåväl, jag har tänkt tanken på en M9. Den är egentligen inte "dyr" eftersom det inte finns något alternativ. Men det är sjukt mycket pengar för en kamera som inte ens har autofokus, och som lär vara underlägsen på de flesta plan utom byggkvalitet jämfört med de övriga FF-kameror som finns på marknaden.
Vore jag rik(are) så hade jag köpt en. Det är - hur dyrt det än må verka - ett verktyg, och jämfört man med dyra klockor, bilar eller annat trams så är det inte något att bråka om egentligen.
Men, jag kommer antagligen att hålla mig. Inte bara på grund av ekonomin, utan för att jag vill ha en spegelreflexkamera. Jag vill se det som objektivet ser, då jag ofta är ute efter exakta kompositioner. Detta går inte så bra med en mätsökarkamera, tyvärr.
Om vi får se en Nikon-kamera med F-bajonett i samma stuk så öppnar jag gärna lädret. Kosta vad det kosta vill.
Tillägg: Utan AF då förstås. Med en god sökare och ljusstarka objektiv fokuserar jag helst manuellt. Det är mycket trevligare, och jag tar personligen bättre bilder på det sättet. Jag måste koncentrera mig och arbeta mer för bilden. Det är bra.
Leica M8-M9 skall nog betraktas mer som en kusin till digitala mellanformatare än ett syskon till Canon 5d och Nikon 700D.
Leica M9 kommer utan vidare matcha de bäst upplösta kamerorna på marknaden utan att skämmas. Så att de skulle var underlägsna på all punkter håller jag inte med om. Dock så är de inte alls så finessrika som konkurenterna, men det är kanske också en del av vitsen, det enkla och puritana.
CCD och avsaknad av AA filter ger en annan karaktär till bilderna. De är superskarpa från början och har inte den där utsmetade stilen som CMOS och AA fileter ger. Bäst presterar de på låga ISO, på höga ISO får de ett analogt kornlikande brus, fint och brutalt.
Men den fundamantala skillnaden är att de har en mätsökare, eller snarare att man tittar igenom en separat sökare som tar med lite mer än vad som faktiskt kommer med och att man har ljusramar i den för vald brännvidd. I stället för att titta i ett hål så kliver man in i motivet och får en helt fantastisk varseblivning av små skeenden som gör ens bilder unika och fantastiska. Helt enkelt det är lite lättare att fånga "det avgörande ögonblicket".
Tänk er steget från Nikon D100/Canon 30D till Nikon D3/Canon 1Ds och sedan hoppet till Hasselblad H3D. Där har vi klarheten och storleken på sökaren i Leica M, helt underbar.
Suveränt att Leica löste problemet med de snäva bildvinklarna till sist.
Jag som hatar gnällspikar och petimetrar undrar ändå: "Brännviddsförlängning" är det inte en sedan länge förbjuden översättning av "crop factor".
Vete tusan hur man skall kunna få in en M9a i familjebudgeten...
Dessutom har alla försök att använda andra kameror har alltid slutat med att dSLRen drar det längsta strået.
Om man ska ha en kamera som inte "sticker ut" så mycket, ser jag nog gärna autofokus. Men det kanske är för att jag aldrig har upplevt Leica-känslan.
/Anders
Enligt de bilder jag sett på nätet så presterar den mycket bättre än jag trott. Leica har inte fått fram någon vidare bra kamera sedan försök med den digitala tekniken...
Förrän nu! My God vilka bilder den tar! Får man väl spara lite nu då! Kolla in länken om ni inte gjort det redan!
http://dfarkas.blogspot.com/2009/09/leica-m9-review-shooting-in-wetzlar.html
jag är 43 så jag vill inte direkt påstå att jag växt upp med digitalkameran!! köpte en eos 620 1987 som jag hade tills jag köpte första digitala runt 01-02
mvh
Mats
http://www.flickr.com/photos/elmqvist/3940837431/