Logiken bakom siffrorna på bländarskalan
Förklaringen till varför siffrorna på bländarskalan ökar med 1,4 gånger för varje helt steg finner man hos de gamla grekerna.
Läs historien bakom den matematiska logiken på bländarskalan här
Publicerad 2011-05-15.
60 Kommentarer
Logga in för att kommentera
"his article seems to suggest the aperture series has something to do with human perception. this isn't true. it's just geometry. don't make it more complicated than it... well it isn't. it's middle school geometry."
Antar du är en jäkel på allt annat med och klarar allt i livet själv.
Från att snickra, laga bilen mm till dom mest avancerade matte beräkningarna.
Mathias kommentar var välbefogad. Martins kommentar var ungefär lika smart som Torbjörn Rosdahls när han säger att 100,- "enbart är tre chipspåsar".
Tragiskt är att vissa måste hävda sig.
Alla vill väl förhoppningsvis att kunskap ska spridas och att fotografer från alla hörn och håll ska förstå vad det är de pysslar med. Den här artikeln är dock mest förvillande och kommer inte att hjälpa dig, även om den utger sig för att göra det.
Det är inget konstigt, magiskt eller biologiskt i att bländaröppningens area halveras om du minskar dess diameter med roten ur två. Ditt öga funkar precis likadant. Med enkel matematik kan man förhoppningsvis förstå varför det är så, istället för att försöka förklara det med nonsens och dravel.
Poängen är VARFÖR ljusinsläppet just ska halveras eller fördubblas för att ge en lämplig skillnad mellan exponeringsstegen. Detta har ett visst samband med sinnenas sätt att fungera. Artikeln kunde ha varit bättre skriven, men den är varken felaktig eller nonsens.
mvh / LJ
Att sedan definitionen av bländarvärdet är sådan att den refererar till en diameter på öppningen i förhållande till brännvidden leder till detta kvadratiska beroende och steg kan leda till lite förvirring som i det här fallet vänts nästan till mystik.
Men man får anta att man sökte en enkelhet när man en gång satte upp den här definitionen.
Sedan är väl rimligen valet att halvera och fördubbla ljusinsläppet, kopplat till motsvarande dubblering och halvering av slutartid, samt den händelse som ser ut som en tanke att man tillverkar och klassar filmens känslighet i motsvarande steg, orsakat av att filmens dynamik för att återge en bild behöver denna grad av anpassning vid exponering.
Det leder fram till att vi som fotar "bara" behöver tänka i steg där bländare, slutartid och filmkänslighet motsvarar varandra i hela eller i vissa fall halva steg.
Min uppfattning är att detta är ett oerhört kantigt, tekniskt och vetenskapligt tankesätt som inte har ett dugg med mänsklig intuition eller några andra mjuka egenskaper att göra. Tyvärr kanske ska tilläggas.
Jag håller därför med alla som tycker att artikeln är bra och förklarar begreppet bländare men tyvärr även är full av en massa dravel som inte har något värde.
Om man kallar stegen för 1,2,3,4,5.. så är det en logaritmisk skala. Men kallar man de för 1,4 2 2,8 4 5,6 så är den exponentiell. Och mig vetligen så omnämner ingen kamera dem med 1,2,3,4,5...
""Det är ganska intuitivt..." skriver du. Ja men exakt det - det stämmer med vår biologiska tolkningsgrund. Går du inte i cirklar nu?"
Jag håller inte med, för detta har väldigt lite att göra med hur våra ögon funkar. Om vi drar en analog med nått helt annat så kanske det är mer uppenbart att vår syn inte har så mycket med detta att göra.
En oljepipeline med dubbla snittarean kan leverera dubbelt så mycket olja per tidsenhet om oljan rör sig i samma hastighet.
Början av artikeln tar upp faktumet att vi upplever skillnader i ljusstyrka annorlunda mot vad det faktiskt är. Detta har inget med bländaren att göra. Utan vi använder kamerans tre inställningar (bländare, tid och iso) på ett rent tekniskt sätt i förhållande till varandra.
Dvs om vi ändrar bländaren ett steg så måste vi ändra iso eller tiden ett steg åt andra hållet för att få samma exponering. Om vi däremot inte ändrar nått annat utan tar två bilder med ett bländarsteg i skillnad och lägger dem bredvid varandra så kommer vi inser att vi inte upplever den ena som dubbelt så ljus som den andra när vi tittar på dem med våra ögon.
Det gör däremot det senare du skriver och minsann verkar du ha rätt. Jag får tacka för en begripligt formulerad invändning! /Mattias
Väl mött,
JB
Varför göra saker mer komplicerade än de är?
Det är praktiskt att använda en skala som ger oss möjlighet att beskriva det enorma omfång av ljus eller ljud, som vi människor kan uppleva via våra sinnen. Det vore kort sagt onödigt att ha en skala där vi kan benämna/urskilja så små skillnader i ljus/ljud att de inte alls är användbara för att beskriva vad vi upplever...
Jag tror det blir lättare om vi börjar resonera utifrån exponeringstid i stället för bländare. Om vi utgår från en exponeringstid på 1s och sedan ändrar den till 2s, så märker vi en tydlig skillnad på glasplåten/filmen/kiselplåten. Om vi sedan fortsätter att lägga till 1s (3, 4, 5, 6s osv) så märker vi att skillnaden mellan exponeringarna blir mindre tydliga för varje steg. Varför är det så? Om man tänker linjärt - som vi är vana vid - så borde ju skillnaden bli lika stor för varje sekund man lägger till i exponeringen!
Men, om man ska minska exponeringen blir det ju lättare att förstå att skalan inte kan var linjär. Minskar vi ljusinsläppet med 1s från en sekund - då blir exponeringstiden noll! ;o) Om vi ska minska exponeringen stegvis, blir det naturligare för oss att tänka i halveringar: 1, 1/2, 1/4, 1/8...
Det är alltså så att vår omvärld (universum, kosmos) fungerar logaritmiskt. Varför märker vi inte det? Det artikeln berättar är historien om hur vi upptäckte att eftersom hela vår naturliga omvärld fungerar logaritmiskt (eller exponentiellt om man så vill) så är vår perception anpassad efter det. Våra sinnesorgan har utvecklats för att kunna hantera enorma skillnader i ljus- och ljudintensitet, därför är vår uppfattning om ljus och ljud logaritmisk.
När fotopionjärerna konstruerade sina första slutare kom de så fram till att halveringar och fördubblingar av slutartiden var lämpliga intervall,och därför behövde även bländaren kunna justeras på motsvarande sätt.
Så att påstå att bländarskalan inte har något med hur våra sinnen fungerar felaktigt. Sen måste man ju resonera lite om hur man jämför bländare för olika brännvidder också för att komma fram till f-stop-skalan. Men det verkar ju alla ha klart för sig ... ;o)
Inser också att Peter Nilsson ovan hade fel; skillnaden mellan ett steg är inte en fördubbling av sinnesintrycket; skillnaden är möjlig att se, men inte mer än så. Precis som artikeln hävdar. /Mattias
Bilderna blir inte så mycket bättre om man är Einstein i matte.
Stjärnskalan hade 6 nivåer. Det var inte på något sätt intuitivt självklart att det skiljer tusen gånger i ljusstyrka mellan stjärnor av klass ett och stjärnor av klass sex. Och då var det ju ändå åtskilliga av historiens ljushuvuden som hade kommit i kontakt med denna skala, från antiken till den moderna tiden. Det var inte förrän man konstruerade apparater som MÄTTE ljusstyrkan som detta blev klarlagt. Då blev det också uppenbart att vårt synsinne kompenserar för omvärldens logaritmiska egenskaper när synintrycket skapas i vår hjärna.
För oss som intresserade oss för fysiken i grrundskolan kommer det här inte som någon överraskning. Men det beror med största säkerhet på att vi - just tack vare vårt intresse - LÄRDE oss att naturfenomenen ofta beter sig på detta logaritmiska sätt när man mäter dem.
Är mer logisk att läsa :-)
Mvh,LarsOlov
Mvh,LarsOlov
Men diskussionen har däremot varit intressant, med undantag av några tråkiga inlägg. För alla som verkligen vill veta hur bländaren fungerar finns det mycket bättre källor på internet. Kanske någon här vill skriva en artikel om detta :-)
Varje bländarsteg motsvarar en halvering av ljusinsläppet. På grund av enkel geometri innebär detta att man delar diametern för bländaröppningen med roten ur 2, alltså 1,4. Och av precis samma anledningen halveras slutartiden för varje bländarsteg. Det har inget med biologi att göra.
*suck*
O.