Så fotograferar du djur i natten
Med den här uppställningen tog jag en bild på leopard i natten (se nedan). Foto: Anders Hannola
Bevarandefotograf Tom Svensson berättar om hur han tar bilder av djur i natten.
Jag börjar alltid med att bestämma vilken art jag vill fånga på bild. Det handlar nästan alltid om en hotad art där jag kan visa hur de lever om de är nattaktiva och på ett sätt som man sällan ser.
När jag bestämt art kommer det stora och tunga arbetet med att lära sig hur arten beter sig och hur de lever. Ju mer du kan om arten desto större sannolikhet är det att du kan räkna ut vart du skall placera kameran när du väl är ute i fält och därmed få bilden.
Nästa steg är att hitta en plats där man kan hitta arten utan att störa den samt få eventuella tillstånd att arbeta i det området. Även detta kan ta lite tid men ökar dina chanser ytterligare för att få bilden.
När du hittat din art och din plats gäller det att börja förbereda sig på vad du ska ha med dig och gå igenom all utrustning. Här gäller det verkligen att man har fullständig koll på hur grejerna fungerar så att du inte behöver försöka lista ut det på plats, för det är inte säkert du får så många chanser med just den art du valt.
Det finns olika sätt att få kameran att utlösa, till exempel ljud, laser och rörelsedetektor. Jag har provat de flesta och har kommit fram till att rörelsedetektor passar mig bäst. Vissa arter kan man sitta och vänta ut med en trådutlösare i handen.
När det gäller teknik för att fjärrutlösa blixten är det mer tycke och smak, samt en frågan om på hur stort avstånd man vill kunna placera blixten. Om jag kan placera blixten någorlunda nära kör jag alltid kabel för att säkert få med blixten annars en radiosändare med TTL-automatik.
Leopard dricker i natten i Botswana. Bilden är tagen med kamera- och blixtuppställningen som visas ovan. En röd punkt från laserutlösaren har klonats bort av Profoto för att bilden skulle användas i deras reklam.
Ibland är det bra att ha kameran i någon form av låda för att skydda den beroende på art. När jag fotade hyenor fick jag se till att all utrustning var väl säkrad, annars fanns den inte kvar följande morgon.
När du väl kommit till platsen du valt och hittat en plats du tror arten kommer att kunna passera är det bara att sätta upp utrustning, men se till att du får en snygg bakgrund som möjligt.
Exponeringen består av två delar - hur stark blixtljuset blir och hur det befintliga ljuset exponeras. Jag sätter alltid blixten på låg effekt så det inte blir för mycket blixtkänsla.
Det finns risk för rörelseoskärpa om man använder längre exponeringstid. Vill du ha med stjärnhimlen gäller det att inte ha längre tid än 20 sekunder, annars blir stjärnorna steck på bilen. Vid stjärnfotografering behöver man ofta använda stor bländare och fokus på stjärnorna, men här vill vi ha fokus på arten och då fungerar inte detta. Men det fungerar inte heller att blända ner kraftigt för att få stort skärpedjup eftersom slutartiderna blir för långa. Man får helt enkelt hitta ett mellanläge.
ISO brukar hamnar runt 1.600 – 3.200 för att få in så mycket ljus att stjärnorna syns om du vill ha med dem. Om man inte vill fånga stjärnhimlen kan man använda lägre ISO och större bländare.
När allt är inställt är det bara att börja vänta. När du väl satt bilden kan du med den här sättet att jobba enkelt flytta kameran för att få variation på bilder på samma art. Med ett gömsle blir det ofta samma vinkel och utsnitt på alla bilder.
Det går naturligtvis att fotografera på liknande sätt under dagen. Bilden är tagen med fjärrutlösare i Botwana.
TEXT OCH FOTO: TOM SVENSSON
Läs mer
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
18 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Detta faller väl in i Åtelfotogenre - enligt min mening! Jag tycker själv om att vara närvarande!
;) Bo
Var i ligger skillnaden att plåta vid utlagd mat/åtel eller vid en vattenkälla? I båda fallen har man på goda grunder förutsatt att motiven dyker upp, förr eller senare, just DÄR.
Motsatsen torde vara att helt random välja en stubbe uti Vår Herres Hage och sätta sig där och vänta....?
Mitt inlägg är inte tänkt som något "misstroende" mot Toms artikel utan mer en tanke av mer filosofisk karaktär i ämnet i fråga....
Fridens
Oscar
Lite som skillnaden mellan arrangerat och spontant gatufoto.
Jag tycker inte att det ena nödvändigtvis är bättre än det andra, men man bör väl hålla isär det och inte påstå att det är samma sak.
"Påverkar miljön"....?
En död utlagd ko vs. utplacerad riggad kamerautrustning.....?
/Oscar
/Oscar
Jag påstod inte att du påstått något. :-)
Vad jag försökte säga var att åtelfotografering är lite som arrangerat gatufoto. Fotografen ingriper aktivt i omgivningen (miljön) för att få ett önskat resultat. Jag tycker inte att det är dåligt (så länge man åtlar rätt), men det är inte samma sak som att fotografera utan att försöka påverka vad djuren gör.
En åtelkamera är en åtelkamera med eller utan åtel.
En kamera som ställs ute i det fria för att fotografera det som passerar - då kan man sitta hemma och äta ostbågar och kalla sig
för en genuin Naturfotograf...
Jag föredrar det rena hantverket, That´s it!
/ Bo
Hantverk?! Faktum är att fotografera på det sätt som beskrivs i artikeln kräver långt mer ”hantverk” än att sitta och vänta (t.ex. med en medhavd påse ostbågar) i bushen på traditionellt sätt. På senare tid har det kommit mycket nya produkter som har gjort ”camera trapping” mycket enklare. Men trots allt måste man oftast själv hitta lösningar på hur utrustningen kan skyddas mot dåligt väder, och ibland mot nyfikna djur. Leta passande prylar på Bauhaus, skruva och löda hör liksom till. När man sedan har riggat upp allt på plats, skulle det vara en otrolig tur om allt klaffar på en gång. Nej, sedan behövs förmodligen allt flyttas några gånger eftersom det i bästa fall blir något halvt djur på bild, och man ska då också ha koll på alla inställningar. För övrigt är remmar och tejp är också bra att ha till hands.
Varför gör man då detta? För bilder som bara kan komma till på detta sätt: 1) Det finns djur som är oerhört svåra att fotografera på traditionellt sätt. Försök komma nära en mård till exempel. 2) Närvarokänslan som bara ett vidvinkelobjektiv kan ge.
Sedan är det en helt annan sak att det är så skönt att sätta sig bakom telet en tidig morgon. Känna den kalla brisen i ansiktet och uppleva hur ljuset sakta kommer. Försiktigt plockas termoskaffet och mackorna fram.
Det är faktiskt ingen större fara att vara nära och fota små eller stora rovdjur. Det är mindre farligt än att vara på stan och fota. Mycket större chans att dö av något som motorfordon, vansinnig människa, eller annan fara i en stad. Har man kunskap om de djurs beteende som man ska vara omkring så är faran minimal. Respekt, lyhördhet och förstånd så är allt lugnt.
Vilda djur har många generationers inlärd kunskap om hur grymma, oberäkneliga och våldsamma människan är, så att möta oss är något de helst undviker.
Det är stor skillnad, inte minst etiskt, mellan att lägga ut åtel eller vänta på ett djur som brukar dyka upp vid en viss plats. Vid åtel har du lurat till dig individen till något som i annat fall inte hade funnits där. Därtill kommer att åteln troligen fått lite mänsklig anknytning, t.ex. i doftspår, vilket gör att de djur som äter av det kan koppla människospår till mat och det är nog ALDRIG en något positivt. Tänker mig alla sjuka människor som dödar djur för nöjes skull, så kallade jägare, och de som dödar djur med förgiftade åtlar.
I extrema undantag kan jag förstå att åtel kan vara enda möjlig lösning, fast de undantagen är så ovanliga att man i princip kan säga att det ALDRIG behövs.
Mvh Dan