Fotografer
Foto
Felix Oppenheim
Trettio minusgrader. Ingen el, inga mobilmaster och definitivt inget bredband. Felix Oppenheim är officiell fotograf under hundspannstävlingen Fjällräven Polar. Det är ett jobb under minst sagt extrema förhållanden. I vildmarken krävs det allra senaste inom digital teknik och trådlös kommunikation.
Fjällräven Polar går av stapeln i nordligaste Lappland, i vad som brukar kallas Europas sista orörda vildmark. Under fyra dygn är tävlingsdeltagarna totalt avskärmade från omvärlden. Det gäller dock inte fotograferna. Med hjälp av bensindrivna elaggregat, det senaste inom digital teknik, och kommunikationssattelitsystemen Iridium och Inmarsat kan de skicka sina bilder kors och tvärs över världen i samma ögonblick som de tas.
– Det är fantastiskt vad man kan göra med dagens teknik där uppe i vildmarken. Förr hade man med sig filmrullar och batterier, nu har man en hel kommunikationscentral, säger Felix Oppenheim.
Tävlingsdeltagarna är ”vanliga” människor, alltså inte professionella äventyrare. De tas ut genom en casting, ungefär som till Expedition: Robinson. Ingen har kört hundspann tidigare. Under fyra dagar ska de ta sig en 300 kilometer lång sträcka från Signaldalen vid norska ishavskusten till Jukkasjärvi strax norr om Kiruna. Det är action, hårt fysiskt arbete i en extrem miljö och otroligt vackra naturscenerier. Och inte minst en stark arbetsgemenskap människor och hundar emellan.
– Hundarna är otroligt entusiastiska. De gillar verkligen att jobba, de tjuter av iver att få komma iväg. Deltagarna får lära sig ta hand om dem och de utvecklar relationer till varandra. Det är väldigt speciellt, säger Felix Oppenheim.
Allt det här ska han som fotograf försöka skildra. Bara att klara kylan är en stor utmaning och ställer höga krav på fysiken. På nätterna kan temperaturen krypa ner till -30 grader.
– Det är väldigt svårt att vara alert när det är så kallt. Men jag har fotograferat i 30 år och vet hur man ska klä sig. Jag har alltid väldigt mycket kläder. Om man blir kall blir man snabbt apatisk och oföretagsam.
Även utrustningen påverkas av kylan. Man kan få problem med mekaniken, till exempel fokuseringen.
– Allt blir trögt. Och batterierna klarar inte kylan. Man måste ha med massor av backuper. När jag inte fotograferar brukar jag ta ur batterierna. Jag har en dunväst med fickorna in mot kroppen där jag lägger dem.
När han står stilla på ett och samma ställe brukar han koppla kameran med sladdar till ett så kallat Digital Battery, ett specialbatteri på 30W som klarar kölden bättre. Annars är den största utmaningen att få variation i bilderna. Och att skildra alla de olika aspekterna av tävlingen.
– Det är oändliga vidder med gnistrande snö och det är lätt att det blir samma typ av bilder. Men det är viktigt att visa den slitsamma sidan också. Att det är ett fysiskt jättetungt äventyr.
Det finns tre viktiga grundfaktorer att tänka på när man fotograferar: Ljuset, bakgrundsmiljön och motivet, alltså händelserna. Mitt på dagen är ljuset sämst. I gryningen och skymningen däremot blir det jättevackra bilder.
Det gäller att få både ljus och bakgrund bra. Man kanske till exempel vill ha en bild i motljus, men då är bakgrundsmiljön tråkig.
– Det är inte så kul med platt mark. Det blir roligare bilder om det går uppför eller utför, eller om hundarna ska över en bäck eller ett gupp. Man kan också leta upp en ljus glänta i en mörk skog för att få en intressantare miljö.
Vädret kan variera kraftigt och olika väderlek kräver lite olika bildlösningar. De senaste två åren har det varit kanonväder. Man tror kanske att det är idealiskt, men det är det egentligen inte, menar Felix Oppenheim.
– Då är alla glada och det blir inte lika mycket action i bilderna.
Gråmulet väder är värst.
– Är man ute på kalfjället ser det ut som man kör hundarna i ett mjölkglas. Då kan man lika gärna strunta i att fota. Skogen funkar någorlunda. Där kan man till exempel leta upp ett gupp där slädarna kan välta så att det blir lite mer action.
Snöstorm är mest dramatiskt. Då blir det riktigt tungt för hundarna att dra.
– De får snö i ögonfransarna och tassarna. Och de kanske får is i trampdynorna och måste stanna. Det är svårt att orientera sig och lätt att åka vilse. Och det är kallt som fan.
Det är oftast så kallt att snön inte fastnar på linsen. Men snöyran kan innebära andra problem.
– Autofokusen kan ta fel. Och det är svårt att jobba med blixt, den reflekteras av snön. Man kan använda det som en effekt ibland, eller så kan man använda slavblixt om man står still eller har en medhjälpare som kan hålla i blixten.
Annars är det viktigaste att vara flexibel och att vara beredd när något spännande händer. För att få riktiga actionbilder brukar Felix Oppenheim köra med skotern framför spannet. Han väntar sedan tills han får en bra vinkel, kastar sig av och knäpper två-tre bilder.
– Det är ofta väldigt snabba beslut. Det går fort och det gäller att vara receptiv, även vad gäller ljuset, säger han.
En dag som fotograf börjar tidigt, ofta redan klockan fyra på morgonen. Då packas väskan med kameror, kommunikationsradio och massor av extrabatterier och hårddiskar. Sedan bär det av ut i vildmarken. Allt för att få en bra bild av hundspannen när de kommer åkande i soluppgången.
Även i lägren kan det bli mycket vackra bilder.
– Det är fint att fotografera när deltagarna gullar med hundarna. Eller när hundarna sover i snön, med svanarna över nosen. Ofta är det otroligt vackra miljöer.
När en dag sedan lider mot sitt slut samlas alla fotografer och filmteam i någon av värmestugorna längs vägen. Där riggas kommunikationsutrustningen upp. Allt ska laddas, via de besindrivna elaggregaten.
– Varje gång blir det fullt kaos. Alla rusar in för att plugga in sina datorer och laddare. Det är fågelbon av sladdar överallt, säger Felix Oppenheim.
Sedan ska dagens bilder skickas, både till tävlingens webbsida, som uppdateras kontinuerligt, och till Fjällrävens PR-byrå.
– De vill förstås ha så mycket som möjligt, men vi är många som ska skicka bilder och att använda satellitkommunikation är dyrt. Det kostar runt en dollar per minut. Och det tar tid. Det blir alltid en konflikt. Filmteamen brukar skicka sina mpeg-filer på nätterna.
Efter målgången i Jukkasjärvi bjuds deltagarna på avslutningsbankett. De senaste åren har de fått se ett bildspel från tävlingen redan då.
– Jag kopplar en projektor till datorn och drar in bilderna i IPhoto och låter det sedan stå och gå hela kvällen. Det hade aldrig varit möjligt med analog teknik. Bildspelet brukar vara väldigt populärt. Sist stod deltagarna där hela kvällen, säger Felix Oppenheim.
Satellitfakta:
• Iridium LCC är ett internationellt satellitkommunikationsföretag som bildades 1998 av Motorola. Iridium består av 66 satelliter i polära banor relativt nära jorden, på 780 kilometers höjd. De som i första hand använder systemet är FN, SIDA, oljeplattformar och företag med verksamhet i utvecklingsländer. Systemet används även av polisen, militären och väg- och skogsarbetare.
• Inmarsat står för International Maritime Satellite. Systemet byggdes från början för marin kommunikation. Det består endast av fyra satelliter, men på grund av sin höga höjd, 35 600 kilometer, täcker de i stort sett hela jordklotet. Förutom för kommunikation mellan fartyg används systemet i flygplan och portabla terminaler. Inmarsat har givit företaget Astrium ett kontrakt på 700 miljoner dollar för att bygga tre stycken generation fyra-satelliter. Systemet ska bli hundra gånger starkare än dagens, klara hastigheter på 432 kbit/sekund och vara kompatibelt med 3G.
Artiklen har tidigare varit publicerad i tidningen Allt om Digitalfoto