Fotosidan träffar Sally Mann
Fotografer
Den amerikanska mästerfotografen Sally Mann slog igenom 1992 med omtvistade bilder av sina egna barn. I helgen besökte hon Kulturhuset för att inviga en retrospektiv-utställning tillägnad hennes konst.
Fotosidan träffade henne för ett samtal om Christer Strömholm, nya projekt och hennes allra första bild.
55-åriga Sally Mann har fått rockstjärnestatus i Sverige, efter att ha fascinerat och charmat oss i flera dokumentärer och TV-inslag. Utanför den fullproppade hörsalen där hon ska samtala med curator Hasse Persson kämpar desperata fans för att få komma in.
"Har du en biljett?" frågar en kille alla som strömmar fram ur rulltrappan. "Jag har väntat hur många timmar som helst" stönar hans olyckssyster vid dörren.
Men när vi träffar Sally Mann inne i utställningsrummet har cirkusen ännu inte satt i gång. Det är lugnt och stilla, och Sally häller sakta upp vatten till alla inblandade. Ett första tecken på hennes ödmjukhet. På frågan om hur hon reagerade när prestigefulla The Times 2001 utnämnde henne till USA:s bästa fotograf svarar hon bara att hon blev stormförtjust, men jätteförvånad.
– Jag känner inte att jag tagit bra bilder, utan att jag fått dem – som en gåva, säger hon.
Med åren har också hennes känsla för etik växt. Hon är mån om att inte exploatera någon och därför allt mer skeptisk till porträttfotografi. Samtidigt är ett av hennes aktuella projekt att fotografera svarta män i Södern. Vilket innebär spänningar baserade på både etnicitet, kön och klass.
– De har berört mig mest av alla jag fotograferat. Det krävs mycket förtroende för att de ska posera för mig. Bara den spänning som existerar uteslutande på grund av hudfärgen är enorm. Men jag har alltid varit intresserad av relationen mellan svarta och vita i Södern. Det är ett ofrånkomligt ämne när man bor här, säger hon.
Parallellt med detta har hon återvänt till familjebilderna, men denna gång är det hennes man Larry som poserar framför kameran. Han lider av en muskelsjukdom, vilket inte hindrar Sally Mann från att dokumentera honom i alla möjliga situationer. Hon beskriver serien som "scener ur ett äktenskap" - en titel som för tankarna till Ingmar Bergman.
– Hans filmer har alltid inspirerar mig jättemycket! Jag älskar också Christer Strömholm. Han är inte bara min svenska favoritfotograf utan en av mina främsta influenser, punkt. Det kan ni säkert se i mina foton av barnen.
Hon har lättare att tala om andra inspirationskällor än att välja vilka av sina egna verk hon brinner mest för.
– Min favoritbild är ofta den jag tog igår, men jag älskade att jobba med landskapen.
Hon syftar på serien "Deep South", där hon på ett överjordiskt och skirt sätt skildrar naturen i Georgia, Virginia, Mississippi och Louisiana. Kontrasten mellan den vackra ytan och de ofta vidriga händelser som utspelat sig där väcker spännande frågor om geografiska minnen.
Foto: Sally Mann©
– Hela Södern är som ett enda stort sår. Det hände hemska saker överallt, säger hon.
En av platserna hon fotograferat är klippan varifrån den svarte 13-åringen Emmett Till gravt misshandlad slängdes i floden för att ha "flörtat" med en vit kvinna. Hon var själv tre år när Emmett Till mördades och har burit med sig detta hela sitt liv.
En annan sorgeplats hon ville dokumentera – fast denna gång till sitt "dödsprojekt" – "What Remains" – var det amerikanska slagfält som lidit den största mänskliga förlusten. Hon fann det i Antietam, Maryland där nästan 23 000 soldater under inbördeskriget förlorade livet på en enda dag. När hon tagit sig dit hamnade hon i ett hav av japanska turister och sightseeingbussar.
– När jag fotade kände jag först ingenting, folk runt omkring mig var jättetagna och hörde de dödas röster. Men inte jag. Det var först när jag gick runt lite själv som jag verkligen började ta in vad som hade hänt.
Sally Mann väjer aldrig för det hemska eller det fula, och lyckas ofta hitta den skönhet som döljer sig bakom. Hennes fars bortgång i kombination med en förrymd fånges död på hennes gård ledde till projektet "What remains" där hon bland annat utforskade vad som händer med kroppen efter döden.
Flera av porträtten föreställer familjens hund, som genom sin död fick Sally att fråga sig när den skulle övergå från att vara deras sällskapsdjur till att vara något annat.
– Att dokumentera förruttnelsen funkade terapeutiskt för mig och hjälpte mig att inse och acceptera det inträffade. Vad kan man annars göra när man bara har benen kvar?
De flesta motiven är dock människor som donerat sin kropp till vetenskap, ett koncept som inkluderar fotografering. Därför behövde Mann inte be om lov annat än från det kriminaltekniska laboratorium där de avlidna befann sig.
– De räknade kanske inte med att porträtteras av en konstfotograf, ler hon, men fastslår nyktert att hon inte hör till de som tror att "modellerna" tittar ner från himlen och ser henne fota dem.
– När man är död är man död. De kommer aldrig få reda på att de blev fotade.
I serien "Faces" återvänder hon till sina nu vuxna barn: Jessie, Emmett och Virginia. Men porträtten är spöklika och påminner närmast om dödsmasker. Hur känns det för en mor att se sina barn på det sättet?
Foto: Sally Mann©
– Döden hemsöker oss alla, den finns alltid där i bakgrunden, vi kan bara hoppas att den inte kommer i förgrunden, svarar hon svepande.
I sexton år har hon besvarat samma frågor om de nakenbilder som av den kristna högern stämplades som ren barnpornografi. Hon konstaterar att kontroversen har minskat men att frågan är lika närvarande i intervjusituationer.
– De som har problem med bilderna kommer alltid att ha det, men jag oroade mig snarare för barnen. Tänk om de hade skämts för dem eller hatat dem eller något hemskt hade hänt? Men de älskar bilderna och är stolta över dem.
Hon ser inga positiva sidoeffekter av kontroversen kring hennes omdebatterade barnporträtt.
– I USA säger folk ofta: "Det spelar ingen roll vad de säger om dig bara de stavar ditt namn rätt". Sån är inte jag. Jag bor undangömt och vill vara ensam, som Greta Garbo.
Ibland får hon reda på att någon av hennes bilder hamnat på en porrsajt, men kontaktar då sin advokat som med hot om stämning genast får bort dem.
– Jag var lite naiv när jag tog dem, säger hon. För mig var det ren och oskyldig konst.
Sally Mann har ett naturligt förhållande till nakenhet. Som barn sprang hon själv runt utan kläder och eftersom hon som vuxen levde på en isolerad gård var det självklart att barnen skulle slippa kläder i den fuktiga sommarhettan.
Redan hennes första trevande bilder föreställde nakna modeller.
– Jag tog dem under mitt sista år på gymnasiet, precis före examen, och motivet var min pojkvän och en kompis, nakna i skogen. De gjorde inget, det var fullkomligt oskyldigt, men när en lärare hittade bilderna blev jag nästan relegerad. Och det var en liberal internatskola med konstinriktning.
Hennes förkärlek för det naturliga uttrycker sig också i ljussättningen. Hon har aldrig använt konstgjort ljus. Från att för "Immediate Family"-projektet ha plåtat med en 8x10 storformatskamera gick hon i "Deep South" över till 1800-talsteknik i form av en enorm våtplåtskollodiumkamera och explosiva kemikalier. Lustigt nog - med tanke på utställningens syfte att dokumentera och hela Söderns sår – användes kollodium under inbördeskriget på fältsjukhusen för att just läka soldaternas sår, men Mann använder snarare metoden för att hon älskar effekten. Hon har många gånger uttryckt sin skepsis för digitalfotografi, men är i dag mer välvilligt inställd.
– Vad händer när de slutar tillverka 8x10 film eller bra papper? Mediet är underordnat konsten och jag kommer alltid använda det jag behöver för att få fram den bild jag vill ha. Men hittills har jag klarat mig med traditionell teknik. Och det avskräcker mig enormt att behöva sitta vid datorn efteråt.
Sallys tre bästa tips:
Ta många bilder, alltid blir någon bra (även kallat apa-vid-skrivmaskinsprincipen).
Få de du fotar att slappna av genom att se ut och bete dig som en idiot (exempelvis tappa saker och fumla). Då tycker de synd om dig och blir mer motiverade att ge dig en bra bild.
Börja alltid på ett nytt projekt innan du släpper ditt gamla. Annars riskerar du att komma hem från ditt vernissage och känna dig tom.
Fakta om Sally Mann:- Född 1951 i Lexington, Virginia, där hon bor än i dag med sin man och sina djur.
- Ville först bli författare men bytte till fotograf när hon tyckte det blev för svårt att försörja sig på.
- Slog igenom med Immediate Family (1992) – mystiska, skimrande men också realistiska bilder av hennes egna barn: Jesse, Emmett och Virginia
- Har vunnit otaliga prestigefulla priser och finns representerad på Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i New York.
Böcker:- At Twelve: Portraits of Young Women (1988)
- Immediate Family (1992)
- Still Time (1994)
- What Remains (2003)
- Deep South (2005) – från utställningen Mother Land (1997)
Mer Sally Mann
Kulturhusets Sally Mann-utställning pågår till den 6 maj. Den hyllade dokumentären "What remains" (från 2005) visas den 19 april kl 18 på Kulturhuset (Klarabiografen, våning 2).
Fotosidan träffade henne för ett samtal om Christer Strömholm, nya projekt och hennes allra första bild.
55-åriga Sally Mann har fått rockstjärnestatus i Sverige, efter att ha fascinerat och charmat oss i flera dokumentärer och TV-inslag. Utanför den fullproppade hörsalen där hon ska samtala med curator Hasse Persson kämpar desperata fans för att få komma in.
"Har du en biljett?" frågar en kille alla som strömmar fram ur rulltrappan. "Jag har väntat hur många timmar som helst" stönar hans olyckssyster vid dörren.
Men när vi träffar Sally Mann inne i utställningsrummet har cirkusen ännu inte satt i gång. Det är lugnt och stilla, och Sally häller sakta upp vatten till alla inblandade. Ett första tecken på hennes ödmjukhet. På frågan om hur hon reagerade när prestigefulla The Times 2001 utnämnde henne till USA:s bästa fotograf svarar hon bara att hon blev stormförtjust, men jätteförvånad.
– Jag känner inte att jag tagit bra bilder, utan att jag fått dem – som en gåva, säger hon.
Med åren har också hennes känsla för etik växt. Hon är mån om att inte exploatera någon och därför allt mer skeptisk till porträttfotografi. Samtidigt är ett av hennes aktuella projekt att fotografera svarta män i Södern. Vilket innebär spänningar baserade på både etnicitet, kön och klass.
– De har berört mig mest av alla jag fotograferat. Det krävs mycket förtroende för att de ska posera för mig. Bara den spänning som existerar uteslutande på grund av hudfärgen är enorm. Men jag har alltid varit intresserad av relationen mellan svarta och vita i Södern. Det är ett ofrånkomligt ämne när man bor här, säger hon.
Parallellt med detta har hon återvänt till familjebilderna, men denna gång är det hennes man Larry som poserar framför kameran. Han lider av en muskelsjukdom, vilket inte hindrar Sally Mann från att dokumentera honom i alla möjliga situationer. Hon beskriver serien som "scener ur ett äktenskap" - en titel som för tankarna till Ingmar Bergman.
– Hans filmer har alltid inspirerar mig jättemycket! Jag älskar också Christer Strömholm. Han är inte bara min svenska favoritfotograf utan en av mina främsta influenser, punkt. Det kan ni säkert se i mina foton av barnen.
Hon har lättare att tala om andra inspirationskällor än att välja vilka av sina egna verk hon brinner mest för.
– Min favoritbild är ofta den jag tog igår, men jag älskade att jobba med landskapen.
Hon syftar på serien "Deep South", där hon på ett överjordiskt och skirt sätt skildrar naturen i Georgia, Virginia, Mississippi och Louisiana. Kontrasten mellan den vackra ytan och de ofta vidriga händelser som utspelat sig där väcker spännande frågor om geografiska minnen.
Foto: Sally Mann©
– Hela Södern är som ett enda stort sår. Det hände hemska saker överallt, säger hon.
En av platserna hon fotograferat är klippan varifrån den svarte 13-åringen Emmett Till gravt misshandlad slängdes i floden för att ha "flörtat" med en vit kvinna. Hon var själv tre år när Emmett Till mördades och har burit med sig detta hela sitt liv.
En annan sorgeplats hon ville dokumentera – fast denna gång till sitt "dödsprojekt" – "What Remains" – var det amerikanska slagfält som lidit den största mänskliga förlusten. Hon fann det i Antietam, Maryland där nästan 23 000 soldater under inbördeskriget förlorade livet på en enda dag. När hon tagit sig dit hamnade hon i ett hav av japanska turister och sightseeingbussar.
– När jag fotade kände jag först ingenting, folk runt omkring mig var jättetagna och hörde de dödas röster. Men inte jag. Det var först när jag gick runt lite själv som jag verkligen började ta in vad som hade hänt.
Sally Mann väjer aldrig för det hemska eller det fula, och lyckas ofta hitta den skönhet som döljer sig bakom. Hennes fars bortgång i kombination med en förrymd fånges död på hennes gård ledde till projektet "What remains" där hon bland annat utforskade vad som händer med kroppen efter döden.
Flera av porträtten föreställer familjens hund, som genom sin död fick Sally att fråga sig när den skulle övergå från att vara deras sällskapsdjur till att vara något annat.
– Att dokumentera förruttnelsen funkade terapeutiskt för mig och hjälpte mig att inse och acceptera det inträffade. Vad kan man annars göra när man bara har benen kvar?
De flesta motiven är dock människor som donerat sin kropp till vetenskap, ett koncept som inkluderar fotografering. Därför behövde Mann inte be om lov annat än från det kriminaltekniska laboratorium där de avlidna befann sig.
– De räknade kanske inte med att porträtteras av en konstfotograf, ler hon, men fastslår nyktert att hon inte hör till de som tror att "modellerna" tittar ner från himlen och ser henne fota dem.
– När man är död är man död. De kommer aldrig få reda på att de blev fotade.
I serien "Faces" återvänder hon till sina nu vuxna barn: Jessie, Emmett och Virginia. Men porträtten är spöklika och påminner närmast om dödsmasker. Hur känns det för en mor att se sina barn på det sättet?
Foto: Sally Mann©
– Döden hemsöker oss alla, den finns alltid där i bakgrunden, vi kan bara hoppas att den inte kommer i förgrunden, svarar hon svepande.
I sexton år har hon besvarat samma frågor om de nakenbilder som av den kristna högern stämplades som ren barnpornografi. Hon konstaterar att kontroversen har minskat men att frågan är lika närvarande i intervjusituationer.
– De som har problem med bilderna kommer alltid att ha det, men jag oroade mig snarare för barnen. Tänk om de hade skämts för dem eller hatat dem eller något hemskt hade hänt? Men de älskar bilderna och är stolta över dem.
Hon ser inga positiva sidoeffekter av kontroversen kring hennes omdebatterade barnporträtt.
– I USA säger folk ofta: "Det spelar ingen roll vad de säger om dig bara de stavar ditt namn rätt". Sån är inte jag. Jag bor undangömt och vill vara ensam, som Greta Garbo.
Ibland får hon reda på att någon av hennes bilder hamnat på en porrsajt, men kontaktar då sin advokat som med hot om stämning genast får bort dem.
– Jag var lite naiv när jag tog dem, säger hon. För mig var det ren och oskyldig konst.
Sally Mann har ett naturligt förhållande till nakenhet. Som barn sprang hon själv runt utan kläder och eftersom hon som vuxen levde på en isolerad gård var det självklart att barnen skulle slippa kläder i den fuktiga sommarhettan.
Redan hennes första trevande bilder föreställde nakna modeller.
– Jag tog dem under mitt sista år på gymnasiet, precis före examen, och motivet var min pojkvän och en kompis, nakna i skogen. De gjorde inget, det var fullkomligt oskyldigt, men när en lärare hittade bilderna blev jag nästan relegerad. Och det var en liberal internatskola med konstinriktning.
Hennes förkärlek för det naturliga uttrycker sig också i ljussättningen. Hon har aldrig använt konstgjort ljus. Från att för "Immediate Family"-projektet ha plåtat med en 8x10 storformatskamera gick hon i "Deep South" över till 1800-talsteknik i form av en enorm våtplåtskollodiumkamera och explosiva kemikalier. Lustigt nog - med tanke på utställningens syfte att dokumentera och hela Söderns sår – användes kollodium under inbördeskriget på fältsjukhusen för att just läka soldaternas sår, men Mann använder snarare metoden för att hon älskar effekten. Hon har många gånger uttryckt sin skepsis för digitalfotografi, men är i dag mer välvilligt inställd.
– Vad händer när de slutar tillverka 8x10 film eller bra papper? Mediet är underordnat konsten och jag kommer alltid använda det jag behöver för att få fram den bild jag vill ha. Men hittills har jag klarat mig med traditionell teknik. Och det avskräcker mig enormt att behöva sitta vid datorn efteråt.
Sallys tre bästa tips:
Ta många bilder, alltid blir någon bra (även kallat apa-vid-skrivmaskinsprincipen).
Få de du fotar att slappna av genom att se ut och bete dig som en idiot (exempelvis tappa saker och fumla). Då tycker de synd om dig och blir mer motiverade att ge dig en bra bild.
Börja alltid på ett nytt projekt innan du släpper ditt gamla. Annars riskerar du att komma hem från ditt vernissage och känna dig tom.
Fakta om Sally Mann:- Född 1951 i Lexington, Virginia, där hon bor än i dag med sin man och sina djur.
- Ville först bli författare men bytte till fotograf när hon tyckte det blev för svårt att försörja sig på.
- Slog igenom med Immediate Family (1992) – mystiska, skimrande men också realistiska bilder av hennes egna barn: Jesse, Emmett och Virginia
- Har vunnit otaliga prestigefulla priser och finns representerad på Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i New York.
Böcker:- At Twelve: Portraits of Young Women (1988)
- Immediate Family (1992)
- Still Time (1994)
- What Remains (2003)
- Deep South (2005) – från utställningen Mother Land (1997)
Mer Sally Mann
Kulturhusets Sally Mann-utställning pågår till den 6 maj. Den hyllade dokumentären "What remains" (från 2005) visas den 19 april kl 18 på Kulturhuset (Klarabiografen, våning 2).
Publicerad 2007-02-04.
Läs mer
Få ut mer av Fotosidan som inloggad
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
Merläsning
Panelsamtal: Retuschör – Ett yrke på utdöende?
Föreläsning
Håller AI på att ta över produktionen av bilder – och vad innebär det för retuschyrkets överlevnad och för bildbranschen i stort? Bilddesign befinner sig just nu i en stor förändringsfas. Vilken roll spelar en yrkesutbildning för att driva utvecklingen åt rätt håll? Den 20 november bjuder Fotoskolan STHLM in till ett panelsamtal på Fotografiska med experter inom branschen som ger sin bild av framtiden.
Läs mer...
102 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Jag förstår och respekterar din kritik. Men läs gärna mitt svar på en liknande kommentar i gästboken.
Mvh
Nanushka
Jag trodde att det bara var USA:s kristna höger som jagade Sally Mann men tydligen finns samma åsikter i Sverige.
Själv tycker jag att hon är helt fantastisk!
Håller med Bo Ignell att tolkningen ligger i betraktarens ögon. Fast även om jag själv inte anser fotot det minsta pornografiskt skulle jag aldrig ha en sådan bild som en skärmsläckare på jobbet. :-) Detta beror ju på de klichéerna som finns i det svenska samhället. Och vem vet om man inte skulle åka dit idag om man hade ett antal sådana bilder på hårddisken.
Undrar om det inte är bättre att öppna en forumtråd för diskussionen. Sådana frågor brukar väcka starka reaktioner och det är kanske lättare att diskutera i en forumform.
/Joakim
om någon tycker arr sallys bilder handalr om barnpor. den människa har ingen seende för bilder eller fför konstnärligt uttryck .
"Mitt_företag_namn's Internet policy restricts access to this web page.
Reason: The Websense category "Sex" is filtered."
Nu är saken i alla fall klar hur hennes bilder ska betraktas. :-)
Förresten, på vad sätt skadar det barnen om nån enstaka tänder på bilden? Barnet har ju på intet sätt blivit utnyttjat, så vad är problemet? Det handlar bara om inpräntade moraliska värderingar i våra skallar. Rädslan för att visa nakna barn lär inte ha existerat förrän nån kom på att det faktiskt finns folk som tänder på det.
En tanke slår mig också. Jag undrar hur snabbt fotografen hade blivit inburad om det varit en MAN? Troligen direkt.
Ditt agerande är i mina ögon en fånig överreaktion, och ett uttryck för besinningslös och hysterisk moralpanik.
Anmäl lite blöjreklam i stället. De barnen exploateras av sina föräldrar för snöd vinning, och det sitter säkert pedofiler hemma framför TVn och går loss på pampersreklamen.
Respekterar du barnens åsikter att de inte betraktar sig som exploaterade?
Min åsikt är att din polisanmälan av utställningen var en fånig överreaktion, och ett uttryck för besinningslös och hysterisk moralpanik. Respekterar du den åsikten?
Har inte både Hanna och Nanuschka framfört andra synsätt än ditt i frågan?
Att det kan vara olämpligt att publicera nakenbilder på sina barn i dagens samhälle kan vi nog alla hålla med om. Det många inte håller med dig om är att Sally Manns bilder skulle vara pornografi (fast du drog tillbaka detta uttalande lite sedan) eller vara ett fall för Polisen och ECPAT.
Dock så balanserar hon närmare gränsen än någon annan jag sett. För att exemplifiera det så ska jag berätta en liten självupplevd historia. Eftersom jag länge varit intresserad av Sallys konstnärskap just för att hon låg på gränsen så gjorde jag en sökning på nätet för att hitta en eventuell hemsida. Jag har som jag tidigare sa inga som helst problem med hennes bilder. När jag gjorde den sökningen så hittade jag inte någon hemsida som var hennes. Däremot så hittade jag en "Tribute to Sally Mann".
Det funkar väl det med tänkte jag. Det var bara det att den sidans skapare hade gjort ett litet nätverk av "Tribute.."-sidor till olika fotografer som fotograferade i ungefär samma stil som Sally Mann. Var och en för sig så var dessa fotografer helt okej, utav de jag kollade på, men när de blev sammanförda till detta "Tribute.."-nav så blev det plötsligt inte alls trevligt utan obehagligt och äckligt på nått sätt. Så enligt min uppfattning så går Sally Mann med ett ben på vardera sidan om gränsen lite.
Jag gillar fortfarande hennes bilder, kanske just för att det startar en massa frågor kring etiska ställningstaganden.
Mvh
Maverick
(Moral är bara en ursäkt för att motivera sina åsikter och handlingar...)
Men är det inte lustigt att det ofta är just dessa moralister från kristna högern som tas fast för pedofili och vänsterprassel i USA? Undrar om det är deras undertryckta sexfixering som gör att de ser porr överallt?
Tycker du också att det är konstigt med föräldrar som låter sina barn springa näck på stranden? Om inte, vad är skillnaden? Om verkligheten ser ut på ett visst sätt, varför är den "fulare" om man avbildar den?
Jag tycker också att det är på gränsen. Men det är helt klart på rätt sida om gränsen.
både från hemmet och samhället.
själv är jag uppvuxen i ett konstnärshem med allt vad det tillhör.
för mig så är detta konstfoto, inte barnpornografi.
för att det ska vara barnpornografi i mina ögon, ska fotografen medvetet fota barnporr, alltså tycker jag inte att ett naket barn på stranden kan betraktas som barnporr, i så fall skulle dom flesta föräldrar kunna betrakts som pedofiler.
en dag på stranden skulle tom kunna ses som en "live show" om vi ska vara riktigt grova.
hur som helst tycker jag det är viktigt att komma ihåg i vilket syfte fotografen fotat, oavsett motiv.
Sherif, du verkar inte ha läst artikeln heller:
"– De som har problem med bilderna kommer alltid att ha det, men jag oroade mig snarare för barnen. Tänk om de hade skämts för dem eller hatat dem eller något hemskt hade hänt? Men de älskar bilderna och är stolta över dem."
Tack för resten för länken. Den släps i alla fall genom vår brandvägg.
Sedan förstår jag inte inlägget ang. exploatering: "Exploatering handlar om utnyttjande utifrån vinstintresse."
Sally lever, såvitt jag förstår, på att ta, ställa ut och sälja bilder. Alltså har hon per definition ett vinstintresse i dessa bilder och vad är det för fel på det?
Nyckelordet var "utnyttjande", dvs på någons bekostnad. I detta vall ser jag inte att bilderna kostade barnen något. Varken psykisk hälsa eller värdighet som det brukar vara fallet i barnporr.
vissa tycker att detta är barnpor medan de själva tar nästan porr bilder.
smaken är olika men en sak är säker
de som inte går på djupet av sig själva och andra och kräver ingenting extra kan aldrig förstå konsten att leva fota eller skapa
Jag har själv en dotter, och det är tveksamt om jag skulle framställa bilder på henne på detta sätt. Men mycket hänger nog ihop med hur restrektiv man är.
En sida av mig säger att Sally Mann är en riktig konstnär, och den andra sidan säger att hon bör köpa sig ett nytt objektiv för det vinjetterar som attan :-) (Ironi)
Hade jag haft möjlighet att gå på utställningen hade jag nog gjort det. Det är ändå något som lockar.
Vi får väl hoppas på att Sally får ställa ut flera ggr i vårat kalla land
/adam
"Sally lever, såvitt jag förstår, på att ta, ställa ut och sälja bilder. Alltså har hon per definition ett vinstintresse i dessa bilder och vad är det för fel på det?"
Jag menar att hon säkerligen inte tar bilderna på grund av vinstintresse. Att hon tjänar pengar på dem är en annan sak. Jämför gärna med alla omdiskuterade "slitzbilder". Där snackar vi vinstintresse över allt annat.
Edit: Det är förresten intressant att redaktionen har förminskat bilderna sedan de först lades in. Blir de mindre jobbiga när de är så små att man inte riktigt ser? Hade de varit barnpornografiska om de varit större?
..tycker jag,
mvh
anders
Själv tycker jag att Sally Manns bilder är helt underbara, ärliga, sensuella och jordnära. Tyckte också mycket om den fina dokumentären om Sally Mann som gick på teve nyligen. En otroligt inspirerande, ovanlig och intressant människa.
Att vissa kan se hennes bilder som barnpornografi är inte endast en viss individs egen tolkning, utan det är samhällets tolkning. Det är samhället som på gott och ont har format våra sinnen så att vi reagerar direkt (oftast negativt) om vi ser bilder på nakna barn. Det onda är att Sally Mann får stora problem med samhället när hon konstnärligt vill avporträttera nakna barn, medans Carl Larsson hyllades när han gjorde samma sak.
Det goda är att barn skyddas effektivare mot exploatering. Hade vi inte haft de moraliska värderingar vi har idag så skulle vi nog ha haft en ansenlig mängd (mer eller mindre konstnärliga) bilder på nakna barn även i våra bildforum. Visst, konsten blir lidande, men barnets välmåga ska gå före allt annat enligt dagens värderingar. Så det är inte fel på betraktarens huvud om denne finner Sallys bilder på nakna barn som pornografiska, tvärtom visar denne att han/hon perfekt anammat de moraliska värderingar vi alla vill slå vakt om (att skydda barnen).
Men betyder det då att det istället är fel på den betraktares huvud som _inte_ finner hennes bilder som anstötliga? Antagandet att antingen den ena eller det andra har fel i sitt sätt att betrakta Sallys konstverk har sin grund i att vi förutsätter att det endast finns två sätt att granska konstverken på; antingen ett sunt sätt eller ett sjukt sätt. Och om man finner (vilket man oftast gör) att det sätt man själv betraktar hennes bilder på är det sunda, då finner man väldigt lätt att andras sätt att betrakta hennes bilder på är ett sjukt sätt.
Notera att det inte spelar någon roll vilket förhållningssätt betraktaren själv har, det sätt som vill skydda barnet eller det sätt som vill främja konsten. I båda fallen hemfaller man sig snabbt åt att tycka att den andra har ett sjukt sätt att betrakta Sallys bilder på. Det man inte tänker på är att det kanske finns fler än bara två sätt att betrakta hennes bilder på.
För det första kan vi nog alla gå med på att det faktiskt _finns_ ett sjukt sätt att betrakta hennes bilder på (pedofili). Att man är medveten om att det finns ett sådant sjukt sätt, betyder _inte_ att man själv har denna förhållningssätt. Sen finns det sunda sätt att betrakta hennes bilder på, inte enbart ett sunt sätt utan minst två. Det första är det sätt som samhället har utformat oss till; skydda barnen mot all form av nakenexploatering. Det är det enklaste och ”energieffektivaste” sättet för samhället att skydda barnet på, det kräver minst effort. Och eftersom vi individer reagerar på samhällets värderingar så blir resultatet att både individen och samhället lätt tar anstöt av Sallys bilder.
Ett annat sätt att betrakta Sallys bilder på är att i sitt inre för en stund kringgå samhällets värderingar för att försöka betrakta hennes bilder på ett nytt sätt; ett konstnärligt sätt. Det kräver mycket mer av betraktaren, eftersom man då samtidigt i sitt inre måste kämpa mot den moraliska reflex som säger ”skydda barnet”. Lyckas man för en stund, antingen medvetet eller omedvetet, slå av denna reflex kan man se det konstnärliga i Sallys produktion. Att alla inte har ”lyckats” med detta betyder inte att det är fel på betraktarens huvud eller att han/hon har sjuka värderingar. Det betyder inte ens att betraktaren har misslyckats, för vem är Sally att kräva att alla ska kunna förstå hennes bilder? Istället betyder det enbart att betraktaren som inte förstår, denne inte betraktar Sallys bilder på _samma_ sätt som kanske du gör. Han/hon kanske inte _vill_ att bilderna skall förstås? Driften att skydda barnet är för starkt, och det är inget fel i att försöka skydda barnet.
-Att det behöver inte vara fel på betraktarens fantasi om han tycker att bilder på nakna barn inte borde få förekomma.
-Och att det behöver inte heller vara fel på den betraktares fantasi som tycker att Sallys bilder är ok.
Om man tittar på bilderna ur olika förhållningssätt så kommer man till olika slutsatser, det är det hela; kanske tittar man på dem ur en konstnärlig synvinkel och tycker de är ok. Eller så betraktar man från en förälders/medborgares synvinkel som vill skydda barn, och tycker att de (bilderna) inte är ok.
Adam Madsen sammanfattade det bäst i ett inlägg här nedan: "Helt klart blandade känslor." Så känner jag också, det är svårt för mig att helhjärtat hylla bilderna, men samtidigt kan jag inte heller heljärtat fördöma dem. Jag ser det konstnärliga i hennes produktion, men jag skulle inte utsätta mina barn för samma sak. Blandade känslor, där sa du ett sant ord!
-Sen finns det naturligtvis ett betraktningssätt som är helt fel också, och det är om man ser på bilderna som porr.
"Att olika personer ger bilderna på de nakna barnen olika betydelser/innebörder betyder ju inte att personerna som tolkar dom som barnporr är pedofiler?"
Precis, då är vi fullt överens, det var precis det jag ville säga! Det var bara det att min förklaring var så mycket längre och krångligare. :)
"Ja man kan undra varför hon fortfarande tar med de där 16 år gamla bilderna, speciellt de som är sådär riktigt svårtolkade och på gränsen?"
Kanske för att det är en retrospektiv utställning?
Det är lätt att ta till lite för enkla "knep" i den egna åsiktens framförande ibland.
i hennes bilder
Allt detta lider man av alltså om man vill skydda barn från att bli fotograferade nakna? Här har du Martin nivån på diskussionen i ett enda inlägg. :)
P.S. Det inlägget skulle lika väl ha kunnat komma från någon som istället är _motståndare_ till Sally Manns bilder, nu råkade det vara en anhängare. Det är just denna typ av inlägg som inte för diskussionen vidare, enligt mig, inlägg där man påstår än det ena än det andra nedvärderande om menings-"motståndaren".
Men,
kommer faktiskt att tänka på Julia Margaret Camerons barnporträtt från 1866 "Unga Astyanax..."
Men alla älskar såklart inte avikande konstnärer.
Men debatter, tyckanden det är väl bra!? :)
För konstnärlig frihet är väl bra..!?
Även om inte alla tycker så!!
Nu menar jag inte här på FS,
eller i Sverige,
utan i andra länder! ;)
Givetvis finns det någon tämligen sen förändring i våra värderingar som gör att en del personer nu ser bilder på nakna barn som potentiell barnpornografi (det var ints så förr, men det fanns säkert lika många pedofiler då), och det är av intresse att diskutera vad. Men kritikerna till Manns bilder lyckas inte lyfta sig över argumentet "tycker det är olämpligt att publicera bilder på nakna barn i konstens namn" .
Med det argumentet borde vi nog stänga ett antal museer och inklusive några kyrkor där vi ibland hittar målningar med små knubbiga nakna barn. I vilka sammanhang är det tänkbart att avbilda nakna barn? Från vilken ålder? Bara på målningar av Carl Larsson? Eller på målningar som är mer än 100 år gamla? Bara i finkulturella museer? Och framför allt, vem ska betämma?!
Om man som jag själv inte förstår uttrycket occidentalism så fann jag en utmärkt förklaring på Wikipedia.
Och vem är det som försöker göra det lätt för sig... Kritikerna med argument som ovan, eller den som försöker förstå och ge en förklaring till förändringarna i våra värderingar?
Själv vill jag egentligen inte ta ställning för det ena eller det andra. Jag vill helst bara lyssna på argumenten för och emot, eftersom jag tycker att det är en intressant diskussion. Men jag tycker att argumenten ofta vill drunkna i att man istället för att argumentera för "sin sak", bara kritiserar andras hållning.
Exempelvis en sak som intresserar mig som även du nämnde: varför är det okej med bilder på nakna barn i gamla målningar men inte i moderna fotografier? Vad gör skillnaden?
http://foto.no/cgi-bin/bildekritikk/vis_bilde.cgi?id=247689
Barn uten klær forteller om frihet og åpenhet.
Jag skulle vilja trycka på en punkt i hans första inlägg där han skrev att förbjuda publiceringen av naken bilder "det kräver minst effort". Bara för att man har en bra inställning så betyder det inte att ens åtgärder är de rätta, att förbjuda alla nakenbilder på barn kanske inte är det bästa sättet att skydda mest barn.
Är det då rätt att välja en "dålig"(icke bäst) väg bara för att den är enkel och känns rätt?
Jag tror att de flesta är överens om är att det största problemet är inte när pedofiler tittar på bilder, största problemet är när barn utsätts för grymheter.
Jag tror att man bör hålla isär de två.
har du handen innanför byxorna när du tittar på bilderna av Sally Manns barn så är det "porr" för dig, och det är ditt problem att du får känslor av att se bar hud, känslor som du kanske vill associera med släta välbyggda 19-åringar och inte med yngre barn. Du kanske inte vill blanda ihop konst och erotik/pornografi/sexualitet, gör inte det då!!!
Se konsten för vad den är, en konstnärs utforskande av världen, somligt kan man känna är meningsfullt och något som talar till en - annat begriper man inte och det är helt okey.
Sally Mann är en jäkla bra berättare med sina bilder, det är alltid intressant att se hennes version av livet i Södern.
Det är tråkigt att se att det finns ett så stort behov av att bestämma över andra människor, vad man får säga, vad man får göra och även vad man får tänka. och det är beklämmande att bestämmarna gömmer sig bakom den goda saken - skydd av tredje man.
För övrigt föreslår jag ett generellt förbud mot Ayatollor, Jesuiter och byhövdingar, samt obildade, rädda och enfaldiga människor.
Jag hängde inte riktigt med i ditt resonemang, därav frågan.
Vill du skydda barn så ska du nog titta på dem som blir upphetsade och får eller har idéer om barn, snarare än de som vill berätta en historia om barn och barndomen.
För mig är Sally Manns bilder på barn en berättelse om barndomen utifrån hennes perspektiv. Den berättelsen vill inte jag förbjuda trots att det finns "runkpellar" som ser hennes bilder på ett annat sätt.
Vill du förändra världen så var med och skapa goda föredömen hellre än vifta med lagboken. Det finns tillräckligt med lagar för att hantera problemen, om det finns en vilja i samhället.
"Vill du skydda barn så ska du nog titta på dem som blir upphetsade och får eller har idéer om barn, snarare än de som vill berätta en historia om barn och barndomen."
Det är ju precis det de gör som vill skydda barnen; att förhindra att sjuka personen får tag på mer material till sina snuskiga fantasier. Man vill så att säga förhindra att mata brasan med vera ved, annars kan "elden" inom dessa sjuka människor bli okontrollerad. Jag kan inte se något beklämmande i att någon vill skydda barnen från detta. Oavsett om konsten blir lidande.
Henrik skrev:
"För mig är Sally Manns bilder på barn en berättelse om barndomen utifrån hennes perspektiv. Den berättelsen vill inte jag förbjuda trots att det finns "runkpellar" som ser hennes bilder på ett annat sätt."
Bara du håller isär begreppen så har jag inget att invända mot din inställning; dessa "runkpellar" är inte samma människor som de som vill skydda barnen. Båda dessa grupper ser på Sallys bilder på annat sätt än du, men kom för jösse namn ihåg att de för den skull inte har _samma_ synsätt sinsemellan. :)
Du skyddar inga barn genom att förbjuda skapandet av bilderna. De som sysslar med barnporr är redan kriminella och bryter mot ett antal befintliga lagar.
Annars är ju det universella receptet att införa ett generellt avbildningsförbud av allt, den som då vill avbilda något i ord eller bild behöver bara ansöka om dispens hos den lokala polismyndigheten.
Sally beskriver sej som en naturmänniska, isolerad borti skogen där ingen störs av hennes familj som älskar att vara naturliga, även utan kläder. Barnen älskar att klä ut sej, posera låta sej avfotograferas, är stolta över bilderna även i vuxen ålder.
Som konstnär har hon också fasscinerats av död och förruttnelse och skildrat lik i olika stadier av upplösning.
Nu fotar hon halvt avklädda svarta män i en mycket laddad -explosiv- stämning, och ger tipset att om man för sej som en dum blondin så går det mesta att få till.
Alltså, jag undrar hur troskyldigt konstnärlig hon är i sina motivval, eller hur mycket spekulation och sensation där finns. Omedvetet? Medvetet?
Saken är ju inte klar med att t.ex. barnen förklarar sej älska bilderna som vuxna.
Som barnpsykiater vet jag att det finns minderåriga barn som säger sig älska den som förgriper sig på dem. Jag vill nog som Eero skydda barnen utan att bli skälld för att gå i USA-högerns ledband.
Tack Nanushka för en intressant artikel!
Det är många som lägger upp bilder på sina barn ja. Men Det är STOR skildnad mellan dessa bilder och Sallys bilder.
Tycker att Sally är rätt sjuk (fast hon kanske inte vet on det) att fota sina barn som död och utsatta och ställer ut bilderna till hela världen. Ännu sjukare att det finns folk som uppskatta det.
Ni som tycker så mycket om Sallys bilder på sina barn och tycker det är konst, skulle ni kunna/vilja ta samma typ av bilder på era barn??? Vad har ni rätt att säga hennes bilder är vacket/konst om inte ni kan/våga ta samma typ av bilder på era barn???
Bevisa oss!!!
Jag såg ett program för ett par månader sedan om henne och hennes förhållande till sina barn och dom verkar ha en rätt sund och härlig inställning till livet och det mesta leks fram i bilderna så skada av barnen är jag inte orolig för. Såklart reagerar väldigt många eftersom en hel del människor har stor avsaknad av detta färgfulla, okomplicerade och öppna liv som familjen Mann lever (om man ser till dokumentären). Jag skulle inte ha några problem att ta och publicera sådana typer av bilder på min dotter om jag inte var så rädd för att vissa skulle se dessa bilder på ett sätt som jag inte skulle tycka om. Jag håller med om att det är väldigt lätt att se detta svart och vit...barn, nakna, dramatiska situationer m.m. men om man lägger till ett par gråskalor så behöver inte fru Mann vara en incestsugen pedofil.
Nu har inte jag sett alla hennes bilder så det finns en risk att jag tar tillbaka det jag skrivit om det dyker upp bilder som är väldigt kränkande el.l. men det jag skrivit grundar sig på de bilder som finns i länken som jag skickade med och dom håller en hög klass och om man vill se dom som konstnärliga eller som lätt barnporr ligger väl i betraktarens öga. I mitt öga så ser jag det konstnärliga.
Som bevis kan jag använda en enkel jämförelseanalys. Vi frågar oss: när skadas barnet?
- när det presenteras för fotografen (sit eget mor)? – när det klär av sig (även om barnet redan springer näck)? – när det få posera (även om barnet gillar det)? – när bilderna framkalas? – när foton trycks ut? – när foton publiceras? – när andra människor tar del av dessa bilder? – när människor som tagit del av dessa bilder börjar snacka ”skit”? – när ”skiten” nå barnet via det offentliga (tidningar, TV,..) eller det privata (dagis, skolan) och andra barn och vuxna börjar agera negativt,..? – o.s.v…
I så fall alla de som uttalar sig negativt, inklusive personer på detta forum, skadar barnet mest. Och så länge de anstränger sig för att skrika så högt att även barnet riskerar få höra då är deras mor - Sally Mann, har en skuld i fråga. Det var hon som låtit publicera nakna bilder på sina små barn och glömt att världen är full av hänsynslösa människor som bryr sig bara om sin rätt att ha rätt och skiter i barnet…
P.S. Om någon betraktare mot förmodan visar sig ha en avvikande tolkningsförmåga (pedofil) och börjar få sexuellt lust av konstnärliga bilder så skadar det inte barnet heller så länge handlingen stannar inom fyra vägar och förbli privat. Vilket brukar ligga i sakens natur…
"2007-02-27 19:34 Nils Bergqvist
Har du någon bra psykiater att rekommendera Li?"
Vad kallar du det för? Konstruktiv kritik? Och vad säger innan dess 2007-02-26 21:56 Li Wa
"...Tycker att Sally är rätt sjuk (fast hon kanske inte vet on det)..."
Gratulerar Er, friska människor!
nu har jag faktiskt inte läst hela inlägget här eller alla kommentarer. men jag har läst en del och jag har sett sally mann's utställning på kulturhuset i stockholm tidigare i veckan.
jag började fundera lite på det här med barnpornografi som verkar vara det uteslutande diskussionsämnet här.
de personerna som ser bilderna som barnpornografiska bilder undrar jag i så fall hur ni ser på bilder som man kan hitta på den här sidan under rubriken "fine art nude", t.ex? är inte det porrbilder i så fall? under rubriken finner man nakna kvinnor och män och det är ingen som betraktar det som porrbilder. varför inte undrar jag? varför hör vi inte höjda röster om vuxna människor som klär av sig kläder och ställer ut sin kropp framför en kamera och som sedan publiceras det på denna sidan?
det jag vill komma till lite grann är att även om sally mann har tagit kort på sina barn i nakna tillstånd krävs det, tycker jag, på något sätt en mer "snuskig" estetik vilket hon inte har. jag tror faktiskt inte att en pedofil skulle försöka gömma sig bakom en konstnärstitel. jag tror att pedofiler hittar sina bilder ändå. de vet att det de gör inte är okej utan tvärtom.
det är klart att jag kan ha helt fel i mina teorirer. men jag läste ett inlägg här där det står att sally mann's familjeförhållanden verkar vara mycket okomplicerade och det verkar vara en öppen familjesituation, vilket jag helt håller med om efter de program och intervjuer jag har läst/sett om henne.
summan av min utläggning är, helt kort, att sally mann är ingen pedofil i mina ögon. hon är en stor konstnär tills motsatsen bevisar det andra för mig!
tack!
/filip
Tycka – känna efter, ta fram det man känner i ens medvetande, klä det i passande ord och lämna över som en åsikt.
Tänka – inom ramen av ett lämpligt referenssystem göra jämförelser (ta reda på skillnader och likheter mellan konkreta fall och en referens), skapa logiskt resonemang och leverera resultatet i form av en slutsats.
Alla känslor och deras tolkningar är subjektiva (där finns det inget att diskutera). Tankar, däremot, som utgår från en gemensam bas (t.ex. axiom) och följer bestämda reglar (t.ex. logiken) kan även utrycka det objektiva och göra det möjligt för oss människor att komma överens. Är inte det som är målet? Eller kommunicerar vi med varandra bara för att skaka lite luft?
Att vi människor har behov i att visa och förmedla våra känslor är inget nytt. Alla vill vi ha en bekräftelse att vi åtminstone är ”normala”. Men utan tankens tyglar resulterar detta i att världen delas upp i vänner (de som delar vår åsikt) och fiender (de som inte gör det). Detta leder till pajkastning, sedan gräl, längre fram till ett slagsmål, och i slutändan i ett krig (i en större skala). Det är vad som väntar alla dem tyckare som glömmer att tänka. Vill ni ha det så?
Då upprepar jag min fråga: vad diskuterar vi på detta forum?
Tanken om Sally Mann som en seriös konstnär som utan att reflektera eller kanske utan spekulation skapar världsberömda bilder kunde ifrågasättas:
1. Nä vad då, vi lever ett okomplicerat och lyckligt liv i skogen och jag ville bara fota mina barn som alltid springer nakna och älskar att posera.- Jasså, blev det rabalder i hela världen? Men barnen brydde sej inte så det så!
2. Nä vad då, jag tyckte det var fascinerande att fota lik i olika stadier av förruttnelse vad är det för konstigt med det. Jasså gjorde dom TV-film av det, vem kunde tro det?
3. Nä vad då, jag ville bara fota svarta män utan kläder på överkroppen och det gick ju bra trotts en explosiv stämning genom att spela dum blondin. Det var väl inget märkvärdigt.
Den troskyldiga rena kosntnärens skapande utifrån sitt ärliga behov av att uttrycka sej tycker jag man vill tillskriva S.M.
Själv tycker jag att de teman hon väljer är oerhört spelkulativa.
Varför skulle man vilja välja ett neutralt ämne, när det finns starka ämnen som väcker känslor? Alla riktiga konstnärer vill väl engagera, väcka känslor och tankar?
Jag blir så trött när konstnärer beskylls för att vara "spekulativa", särskilt när man t.ex. gör bilder med sexuallt innehåll - då kommer "spekulativitetsbeskyllningen" som ett brev på posten.
Men tänk om det är just det ämnet som fascinerar mest, det som väcker starkast känslor, det som engagerar mest, som också fyller konstnärens väsen? Och vari ligger felet i det?