Fotografer För er som sett mina fotografier kommer här en enklare redogörelse för er alla hur jag jobbar fram mina bilder från idé till färdig bild. Ingenting är rätt och fel. Detta är bara mitt sätt att tänka. Hoppas det kan inspirera!

Först och främst måste man ha en idé till bilden. Att fokusera konkret vad det är som skall plåtas av och alla omständigheter runt omkring. Mina bilder begränsas oftast för att budgeten inte räcker till eller att det tar för lång tid att leta upp all rekvisita som behövs för den idén man har bollat fram.



Man bör också tänka på den kommande betraktaren. Är detta intressant att betrakta? Varför skulle någon bry sig om denna bild? Man kan fotografera det mesta men mycket faller ur det som vi orkar ägna oss tid att se på. Detta sker självklart i ett samspel beroende på hur mycket en kund styr bilden. Jag själv strävar efter att ha så fria händer som möjligt även om det är kommersiell fotografering jag jobbar med.

Väl på plats med all rekvisita, modeller, assistenter, sminköser och stylister gäller det att snabbt få en struktur på det som skall göras. Hur lång tid har vi på oss innan solen går ner? Är det vindstilla? Blåser det för hårt för att ha stora segel som diffuserar blixtarna? Är det tillräckligt många assistenter som kan hjälpa till att hålla blixtstativet utan att de drar hälften av blixtrören i backen som inte är helt gratis.



Plus att fotograferingen får fatala konsekvenser om någonting slutar fungera. Det kan räcka med att synkkabeln inte fungerar så är det kört. Därför är invertering och kontroll av utrustning oerhört viktigt.

Det kanske viktigaste i modellfotografering är att parallellt med att allt skall stämma med förberedelserna på platsen så gäller det att snabbt bli bästa kompis med modellen. Den personliga kontakten lyser igenom modellen väldigt enkelt om man inte har rätt kontakt från början. Det handlar om att modellen måste bjuda på sig väldigt mycket särkilt om det skall vara mer än att bara stå rakt uppochned.



När jag minns tillbaka när fotograferandet var ganska osäkert så var det oerhört svårt att kontrollera fotograferingen samtidigt som man skulle få modellen att trivas. (en överkurs jag brukar ge mig själv idag är att agera på ett visst sätt som person vid det tillfället för att få modellen att agera därefter. Att själv verka stressad, osäker, sur, förbannad, glad, mallig mm)



Vid location-fotografering är bildutsnittet och valet av perspektiv oerhört viktigt. Det är här hela mitt sätt att förvränga verkligheten får sin makt. Kanske också det stora skälet med varför jag fotograferar och producerar film. Att själv kunna skapa en verklighet i bilden genom att tex. i denna klättringsbild välja att ta bort husen längst kanalen. Tänk efter både en och två gånger hur man skulle kunna fota din location på bästa möjliga sätt. Det kan räcka med att du vänder dig till vänster eller höger så har du en helt annat bild framför dig. En annan svår grej är att få upp ditt blixtljus på bästa möjliga sätt.



Du får inte begränsa din tanke kring ljussättningen bara för att det är branta bergväggar eller mitt ute i vattnet. Det är otroligt viktigt att kombinationen av perspektivet på modellen och ljuset som slår emot henne. På klättringsbilden så ökar jag dynamiken i bilden genom att fota underifrån samtidigt som att en bouncer hänger ut från berget och träffar henne ovanifrån. Känslan för var du bör sätta ljuset är någonting som växer med tiden. Generellt ljussätter jag med 45graders-vinkeln och ovanifrån. Aldrig under höften. Kameraperspektivet däremot är uteslutande från höften och neråt ända till marken. Ofta för att skapa denna mäktiga känsla.



Jag inleder alltid att börja med att testa fram ett bländarvärde respektive slutartid rakt emot himmelen och solen när jag är ute på location. Detta är helt beroende av att det finns en struktur i himmelen att avbilda som man sedan kan dra i Photoshop (mer om det sen). Av erfarenhet vet jag att himmelen brukar vara vid kl. 17.00 kring 1/125sek och bländare 16, ISO 100. Som vi alla vet så ger en fotografering rättexponerat emot solen modellen en svart silhuett. Det är det största skälet varför jag oftast alltid ljussätter på location. Detta ”mörker” ger även full möjlighet att kunna kontrollera ljuset med blixtar eftersom det befintliga ljuset är näst intill helt svart som en studio. Tanken med att fota emot solen är att skapa surrealismen av två solar emot varandra. Detta kan begränsa fotograferandets yta och rekvisitan i bilden eftersom att ljussätta flera hundra kvadratmeter kostar pengar. Huvudtanken är även att vid färgfotografering försöka rättexponera alla ytor i bilden.



Det är även viktigt att kunna hantera tempot vid plåtningar. Särkilt om tiden brinner iväg. Dels så går kanske solen ner när den står lågt (och även ger lägre och lägre bländarvärde ju lägre den lägger sig), modellen börjar tröttna och tappar stinget i den planerade posen, den är kallt och olidligt att stå lättklädd, som denna plåtning så brinner bara bensinen kraftigt i max 5 sekunder och väldigt svårt att kontrollera exponeringen. Samtidigt så utsätter jag min manlige modell bakom i fara då elden ligger tätt inpå.



Kopieringen av bilderna är halva jobbet och kanske tar 5ggr så lång tid som att ta själva bilden. Vad man får göra, borde göra, skall göra eller inte göra är upp till var och en. Jag själv strävar hela tiden efter att ta bilden som den är på plats och inte ändra någonting i efterhand. Då har fotograferandet helt plötsligt blivit ett ”layout” jobb istället för en renodlad fotografering. Även om saker och ting underlättar med kollage så förlorar man hela charmen med att stå och elda på som sjutton vid plåtningen, be någon hoppa upp ur ett iskallt vatten i två timmar, ligga i kogödsel, en motocross hoppar farligt nära mina assistenter gå på gång, stå på alla fyra naken mitt i Stockholm eller kasta sig handlöst efter en servett osv.



Det enda jag gör i datorn är att dra i gråskalans kurvor och ställer färgerna. Till skillnad från kanske mörkrummet som var väldigt begränsat så går jag in i varje lite yta och ställer gråskalan i sig. Lassopolygonen i Photoshop kastas runt varenda yta som en cowboy i vilda västern. En svart tröja har ett helt annan histogram än kanske en himmel. Eller ett rep, en sko, bilfälg, vad som helst. Det gäller att ta hänsyn till alla dessa ytor och få ett samspel där kontrasten går i hårt men också jämt från svart, genom det gråa och till det vita.

Samtidigt då jag lägger ut alla dessa justeringslager så kolorerar jag i stort sett alla ytor på samma gång. En himmel som till synes är blå innehåller en rad massa färgstick. Där gör jag ytan helt enkelt enbart blå.

Andra tips tror jag är att många stirrar sig blinda på fotografisk teknik utan att ens ha tittat på bilden som helhet. Det gäller att försöka lära sig ta bra bilder och sedan allt eftersom tiden ger utrymme så lär man sig behärska dess tekniker. Jag har fotat band med engångskameror på festivaler, dragit till bilderna i datorn och sedan låtsas om att det var en mellanformatare och folk kan hålla med att det är Anton Corbijn-kvalite ironiskt nog. Inte för att kvalitén i filmen kanske är bra utan för att bilden i helhet är bra. Jag strävar hela tiden efter att fota gråa ytor med struktur. Ju dassigare negativet är desto bättre med all dess täckning, att sedan kunna kräma på i justeringslagerna.

-Fotograferingen nedan är från en udde söder om Nynäshamn. Vi kommer dit trötta efter en hel dags plåtning emot midnatt och virrar omkring längst vägarna i en proppfull bil med utrustning, jag kan knappt hålla upp ögonen för jag är så trött. Vi inser snabbt att udden vi kollat upp på kartan (för att nå solens östra soluppgång längst havshorisonten) inte har en enda väg att ta oss fram på. Vi får helt enkelt parkera bilen och med min enda assistent denna gång olyckligtvis och bära all utrustning, solstolar och rekvisita i vildmarken för hand flera kilometer som om det vore en ”Dundee” utflykt. Väl på plats så inser vi att solen går inte upp förens 5 timmar senare. Vi sitter och huttrar igenom natten i skärgårdsmörkret. Jag roar mig med att fota stjärnorna på fri hand utan att smeta ut dem som om det vore stjärnfall i digitalkameran.



När solen väl börjar ljusa upp gryningshimmelen är det dags. Modellerna som redan fryser intill benen får dra av sig kläderna i höstdaggen. Jag kämpar med att det är helt mörkt på arbetsplatsen plus att samtliga fotogrejer är blöta av nattens kondens i samma veva som huvudet skakar av sömnbrist och kyla. När solen väl är på plats strax efter halv sju på morgonen så går det fort. Vi smattrar film från bländare 8 till 22 då solen hela tiden reser sig och ändrar bländarvärdet. Efter 10min är det för starkt för att kunna blända ner himmelen något mer. Vi har förhoppningsvis våran uttänkta bild. Sen är det bara att packa och gå samma väg tillbaka…moderfotografiet är glamouröst!

Har ni frågar hör gärna av er på [email protected]

Lycka till!